Bengt Elmén, assistansberättigad och författare - "Kassan stramar åt ännu mer"

I maj ifjol kom Riksdagens socialutskott med sitt s.k. tillkännagivande i vilket man ville att Försäkringskassan skulle återkomma i år med en redovisning kring den mer restriktiva behovsbedömningen. Det var i alla fall så många av oss uppfattade uppdraget - alla utom de själva.
Kassans svar kom nu i slutet av juni och visar att man helt enkelt ignorerar att ta upp den mer restriktiva hållningen. Istället redovisar man utan att rodna hur man ska gå vidare för att dra åt tumskruvarna ännu mer.

Av kassans svar framgår tydligt att man inte har tagit någon som helst rättelse av den massiva kritiken. Istället väljer man att på eget bevåg ta drastiska steg mot en ännu större restriktivitet. Man höjer insatsen. Det är svårt att se hur man skulle våga ta dessa nya steg om de inte i det tysta skulle vara sanktionerade uppifrån.

Här är några exempel på vad man vill göra:

Detaljreglering av de grundläggande behoven

Hittills har det ju främst varit matsituationen som har varit föremål för diskussion. Nu har man för avsikt att även dissekera de andra grundläggande behoven och ta reda på vilka konkreta aktiviteter som ska betraktas som grundläggande.

Detta är alltså något som man gör på eget initiativ utan att ha något regeringsuppdrag. Det finns alltså interna krafter på FK som ytterligare vill sätta åt oss assanvändare.

Det är inte svårt att se hur den här utvecklingen går stick i stäv med lagstiftningens intentioner. När LSS tillkom så ville man åstadkomma en helhetslösning. Tidigare hade assistansen varit uppsplittrad på hemtjänst, färdtjänst, ledsagarservice m.m. En bärande idé bakom reformen var att det skulle finnas en huvudman, nämligen vi själva. Våra behov skulle bedömas utifrån en helhetssyn.

Nu går vi i motsatt riktning. I matsituationen har de olika delmomenten diskuterats såsom framdukning, tillagning m.m. Detta trots att det klart och tydligt framgår av lagen att det är måltider som utgör det grundläggande behovet. När det står så tydligt så finns det ju knappast någon anledning att splittra upp måltiden i olika delmoment. Alla delmomenten är ju en förutsättning för att jag ska få i mig maten.

När det gäller toalettbesök så ligger det nära till hands att förmoda att det i fortsättningen bara blir själva kissandet som kommer att betraktas som grundläggande. Men eftersom de allra flesta av oss klarar av själva kissandet på egen hand så kommer det troligen leda till att ingen av oss kan räkna med att få någon assistans med toalettbesök längre.

När det gäller att klä av och på sig så kan det här resonemanget på motsvarande sätt leda till att man kommer fram till att det är enbart assistans med vissa klädesplagg som är integritetskänsligt. För oss män skulle det kunna handla om kalsongerna.

Det skulle i så fall betyda att assistans med andra klädesplagg inte kan räknas in i de grundläggande behoven. Detta, mina vänner, är inget skämt, utan ett exempel på vilka tankegångar som kassans sätt att resonera kan leda till i praktiken.

Vad ska ingå i det fjärde och femte grundläggande behovet?

På motsvarande sätt vill man också specificera det fjärde och femte grundläggande behovet - de behov som handlar om kommunikation och om att de som assisterar oss ska ha ingående kunskaper och kännedom om oss. Egentligen är ju det senare själva grunden för personlig assistans. Orsaken till att mina assistenter är bra just för mig är att de vet vad jag vill ha.

Det kan knappast göras någon lista över vilka behov som här kan innefattas. Lagstiftarens ambition med att överhuvudtaget lägga till ett femte grundläggande behov måste ha varit att stifta en uppsamlingsklausul, d.v.s. att öppna upp för sådana behov som inte rymdes högre upp i listan. Att snäva in det femte grundläggande behovet vore därför att på ett flagrant sätt ignorera lagstiftarens intensioner.

Vad innebär det att leva som andra?

I sin iver att strama upp bedömningarna vill man också specificera vad som menas med att "leva som andra". Tydligen vill man göra någon form av beskrivning av Svenssons livsföring på olika områden. Själv har jag svårt att se hur detta låter sig göras och jag kan tycka att det hela är en rätt så befängd idé. Tydligen tror man att det ska gå att fånga in någon slags medelsvensk som våra behov sedan ska kunna mätas mot.

Jag har svårt att se hur detta kan rimma med lagen och dess intensioner. Det finns lika många sätt att leva som det finns människor. Orsaken till att det här rekvisitet "att leva som andra" kom till måste ha varit att man ville markera att vi skulle ha samma självbestämmande som andra, d.v.s. samma möjlighet att utforma våra egna liv. Det är detta självbestämmande som vi saknade innan LSS och LASS.

Jag har mycket svårt att tro att man på Socialdepartementet förutsåg hur berörda myndigheter skulle börja kartlägga en normalsvenssons liv i syfte att göra bättre behovsbedömningar. Här måste man nog förutsätta att kassan har fått solsting och tagit sig vatten över huvudet några gånger för mycket.

Utbildning

Man vill också åstadkomma mer likformighet och enhetlighet i timbedömningarna genom utbildning. Problemet är väl dock att vi människor varken är så enhetliga eller likformiga. Vad som istället behövs är handläggare som kan lyssna och sätta sig in i andras behov.

Jag har ingenting emot utbildning av handläggarna om den t.ex. innehåller följande moment:

• bakgrunden till LSS och IL-ideologin
• institutionella lösningar och deras begränsningar
• det medicinska synsättet
• diskrimineringens många ansikten
• olika assistanslösningar
• assistans i ett jämlikhetsperspektiv
• att arbeta med hjälp av assistans
• att vara förälder medhjälp av assistans
• att uppleva självbestämmande kontra vanmakt

Men jag har tyvärr svårt att se att det är den här typen av utbildning som avses. Istället tycks man föreställa sig att det går att behandla sina medarbetare som en sorts robotar som ska agera exakt på samma sätt i varje behovsbedömning. Det kommer att kosta på för kassan att behandla sina kollegor på det här fördummande sättet. Man ignorerar helt och hållet värdet av det personliga mötet.

Vidare är man totalt fokuserad på att det ska vara handläggaren själv som ska ha den fulla kontrollen över utredningssituationen. Man har tyvärr aldrig förstått att det är den enskilde som är expert på sina egna behov. Det är den enskildes berättelse som måste styra själva utredningsarbetet. Allt annat blir en omväg som kommer att förorsaka onödiga kostnader i form av längre handläggningstid, fler överklaganden etc.

Mer medicin

Sist men inte minst framgår det att man vill föra in mer medicin i timbedömningen. Förmodligen har man sneglat på länder där det ibland förekommer att en viss diagnos per automatik ger ett visst timantal. Det är sorgligt att Försäkringskassan fortfarande 2011 ser oss mer som patienter än som fullvärdiga medborgare.

En bra fars

Sammanfattningsvis måste man ge kassan en eloge för att man öppet och ärligt redovisar vad man vill. Men deras synsätt börjar nu innefatta lite väl många absurditeter. Snart borde det vara hur lätt som helst att skriva en bra fars om deras smått imbecilla idéer.

Bengt Elmén, assistansberättigad, förvaltningssocionom och författare till boken "Assistans med glans" 2011-07-15

Vidare läsning

Tomas Sundberg, Försäkringskassan - "Vi vill definiera vad goda levnadsvillkor innebär"

Assistans med glans, Handbok för personliga assistenter
Bengt Elmén, Kommunlitteratur, 2007. Bengt Elmen är själv assistansberättigad och arbetsleder sina assistenter. Han ger konkreta råd både till den som får och den som ger assistans.