läs skrivbordsversionen istället

Krönika

Nora Eklöv


Nora Eklöv är generalsekreterare för
Förbundet Unga Rörelsehindrade och
assistanslös sedan hösten 2016

Stödinsatserna måste vara individuella

Det är mitt under Almedalsveckan på Gotland och jag sitter och väntar på att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor ska tala. Vädret är varmt och soligt och jag är på plats för att representera Unga Rörelsehindrade. Vi lyssnar på nästan alla partiledartal för att höra vad som sägs inom funktionshinderpolitiken, om det sägs någonting. Minuter innan talet får jag beskedet kring min personliga assistans.

Det var åtta månader sedan jag överklagade stadsdelens beslut till Förvaltningsrätten, i november 2017, och nu dök domen ner i brevlådan hemma. Grannen får ta del av det först. Jag ber henne fota av papprena och i samma ögonblick som Kd-ledaren äntrade almedalsscenen, skriver min granne ett meddelande till mig: det står ”Halleluja!!”.

I den stunden förstod jag att det hade hänt. Det som jag nästan hade börjat tvivlat på någon gång skulle hända. Men aldrig hade jag nog helt gett upp hoppet. Jag har alltid vetat att jag har rätt och att stadsdelen bara vill undslippa sitt ansvar av ekonomiska skäl. I Förvaltningsrättens dom konstateras det att jag ska ha rätt till personlig assistans för både grundläggande och övriga behov. Hur mycket tid jag ska ha rätt till för övriga behov är dock upp till stadsdelsnämnden att besluta om. Så här lite över en månad senare är kampen om hur många assistanstimmar jag ska ha rätt till ännu inte över. Besked bör lämnas vilken dag som helst, kanske har det kommit när denna text publiceras…

Jag hoppas på att få de assistanstimmar som jag behöver för att klara mina behov men att samhällsstöd ska vara individuellt anpassade verkar inte falla alla i smaken.

Jag blev ganska mållös när jag läste debatten på SVT opinion startad av Micael Kallin, som anser att allt stöd till funktionshindrade bör klumpas ihop till en enda ersättning och portioneras ut till alla funktionshindrade som är i behov av stöd. Inte alls anpassat efter individ och behov, utan lika mycket i ersättning till alla. Ersättningen skulle fungera som en sorts handikappersättning där man som funktionsnedsatt får ca 500 000 kr/år. Micael anser att det är rättvist och det skulle hjälpa fler personer, jag är dock övertygad om att det kommer leda till en stor orättvisa, där de som har stora behov, de som kanske är i behov av dubbelassistans eller i behov av kombinerade insatser, inte får ett stöd som räcker till. Samtidigt ska då de som inte är i behov av så mycket stöd få ett enormt överskott. Det blir ett orättvist system som varken är till individens eller samhällets fördel.

Själva förslaget visar på en stor okunskap vad gäller både LSS som lag och dess syfte samt hur de olika insatserna ska fungera. Alla människor är olika, därför är det omöjligt att ha ett fyrkantigt system, med samma ersättning till alla. Insatser enligt LSS ska finnas kvar och liksom andra stödinsatser ska de anpassas efter de personer som behöver dem och deras behov.

För att återgå till årets Almedalsvecka lyfte flera partier att man inte vill införa ett kostnadstak för hur mycket LSS och den personliga assistansen får kosta, just därför att det är en rättighetslag och för att det innebär att de individuella behoven ska styra omfattningen av stöd. Diskussionerna under veckan kändes hoppfulla eftersom de flesta partier delade med sig av konkreta ambitioner, vilket tidigare saknats. Många partier gav även löften inför valet och jag anser att det positiva med vallöften är att vi i funktionshinderrörelsen kan trycka på att det ska följas.

I min kamp för rätten till assistans har jag lärt mig otroligt mycket, under de år jag levt med assistans men inte minst under de år som jag har levt utan den. Och både rent juridiskt vad gäller kommunernas riktlinjer, vad det står i lagar och i FN-konventioner, men också vad den faktiskt har för betydelse för enskilda individer. Att det just är en lag som är tänkt att berättiga individuellt stöd till de som behöver det, gör den till en frihetslag värd namnet. Den möjliggör för de enskilda personer som är berättigade att kunna leva ett förhållandevis normalt liv, med samma möjligheter och rättigheter som alla andra. Vi som är i behov av stöd kan arbeta där vi vill arbeta, gå vilken utbildning vi vill, ägna oss åt de aktiviteter vi vill ägna oss åt och skaffa familj, om vi vill. Med rätt stöd tillåts vi att fatta egna beslut istället för att vara dem som andra fattar beslut åt. Vi tillåts forma våra egna liv.

Nora Eklöv 2018-08-31

Skicka sidan till: