läs skrivbordsversionen istället

Krönika

Nora Eklöv


Nora Eklöv är generalsekreterare för
Förbundet Unga Rörelsehindrade och
assistanslös sedan hösten 2016

Ställs LSS på sin spets 2019?

Och så är år 2018 snart slut. Ännu ett år har spenderats mestadels i husarresten. Självklart trodde jag för ett år sedan att jag skulle ha kommit längre nu och att jag inte skulle vara fast i ännu en väntan på ett beslut som jag inte vet utfallet på.

På ett sätt har jag väl kommit längre; jag har ju rätt till assistans enligt Förvaltningsrätten. Men Farsta stadsdelsnämnd har beviljat mig enbart två timmar per dag. Det var över två månader sedan jag överklagade och enligt Förvaltningsrätten ska det ta minst ytterligare två månader för att få ett beslut, alltså kan jag förvänta mig ett beslut tidigast i mitten av februari. Vad det beslutet blir har jag ingen aning om. Om ärendet återförvisas till stadsdelsnämnden kan det ta betydligt längre tid.

Jag vill ha goda levnadsvillkor och jag vill att mina assistenter får ha bra arbetsvillkor. Är det för mycket begärt? På två timmar per dag hinner jag varken få hjälp med toalettbesök, dusch, jobb, kläder, mat eller att handla. Det är inte goda levnadsvillkor och assistansen går överhuvudtaget inte att nyttja. Jag funderar ofta på hur handläggaren och enhetschefen i stadsdelen tänker, om de ens tänker eller om de bara har bestämt sig för att jag inte ska kunna bestämma över mitt eget liv. Inget i deras resonemang är logiskt. Istället försöker de hitta på andra lösningar som de antar ska hjälpa mig, till exempel att badvakter ska hjälpa till om jag vill gå till badhus och simträna. Men i kontakt med stadsdelens badhus fanns det inte ens några badvakter att tillgå. Förslaget från handläggaren är alltså taget ur det blå, utan någon koll på hur det ser ut i verkligheten.

I LSS §7 står det att ”den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor”. Vidare i samma paragraf står det att insatserna ”skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv”. Jag undrar hur det kan vara så svårt för kommunerna och Försäkringskassan att följa lagen? Enligt mig är det tydligt vad som gäller. Vad jag menar är att det måste finnas ett krav på att kommunen eller Försäkringskassan åtminstone beviljar tillräckligt med timmar så att assistansen som insats ska kunna gå att nyttjas. Insatsen måste formas utefter behov och levnadsvillkoren ska vara goda.

LSS-utredningens utfall oroar mig. Hur kommer utredningen och dess förslag att påverka mig och många andra som sitter i en liknande situation, samt alla som har assistans idag? Redan nu vet vi hur en stor del av förslagen kommer att se ut. Situationen kan komma att bli förödande för många personer. Vi är nog många som känner sorg över hur utredningen har kunnat bli så undermålig. En utredning som har fått pågå så länge och som våra ansvariga politiker kunnat hänvisa till och gömma sig bakom istället för att ge några konkreta svar på våra frågor. Samtidigt känner jag mig stolt över funktionshinderrörelsen som verkligen har lyft frågan på ett exceptionellt sätt trots den rådande situationen. Tillsammans har vi belyst frågan för allmänheten och inte minst fått många riksdagsledamöter att öppna ögonen för LSS och den personliga assistansen. Vilket har skapat en förståelse för vikten av lagen och dess insatser och en vilja försvara dem.

Så även om jag fasar för utredningens undermåliga utfall känner jag ändå ett stort hopp för att de dåliga delarna i den kommer att förkastas av både riksdagsledamöter och av remissinstanserna. År 2019 kan mycket väl bli det år där LSS och insatserna enligt lagen ställs på sin spets. Vi är många inom funktionshinderrörelsen som har jobbat nästan dygnet runt med LSS-frågan konstant i över två år, alltsedan krisen började. Även om vi är trötta sker kampen outtröttligt. Det här handlar om våra rättigheter, vår frihet och vår framtid. Det handlar om allas lika värde och lika rätt till samhället. Vi kommer att kämpa tills vi vinner.

År 2019 ser jag fram emot att få tillbaka min personliga assistans och kunna fortsätta leva mitt liv på riktigt. Jag ser fram emot att få kunna fortsätta bo och jobba i Stockholm. Inte minst ser jag fram emot medvind i kampen för LSS. Vi ses i kampen!

Nora Eklöv 2018-12-31

Skicka sidan till: