läs skrivbordsversionen istället
– Politiken idag handlar om ”sköt dig själv och skit i andra”. Solidaritetstanken är helt borta.
I en intervju på Artikel 19 som verktygs hemsida beskriver Sven Aivert, medborgarrättsaktivist, hur han fått ytterst begränsat stöd trots stora behov. Enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar har han rättigheter men i den svenska lagstiftningen har han fallit mellan stolarna. Därför är han skeptisk till LSS.
– LSS ska bort helt enkelt, det är en föråldrad lag, säger han.
Många tror att han därmed menar att vissa grupper, tex assistansberättigade, får för mycket på bekostnad av andra grupper. Men det stämmer inte alls säger han.
– Jag missunnar ingen inom LSS-gruppen sina rättigheter. Det finns ingen som kan få för mycket. De som har behov dygnet runt måste få den hjälp de behöver. Men andra som bara behöver hjälp ett par timmar om dagen ska också kunna få det genom personlig assistans för självbestämmandets skull. Det står tydligt både i Artikel 19 och 20. Det gäller allas lika värde, oavsett ålder och typ av funktionsnedsättning.
Följdriktigt är Sven Aivert en mycket stor vän av FN-konventionen och han är en av personerna bakom den nya torsdagsaktionen där man kräver att Funktionsrättskonventionen ska bli svensk lag – precis som barnkonventionen kommer att bli vid årsskiftet. Han skriver debattartiklar och syns ofta med osande kommentarer här i Assistanskolls kommentarsfält. Själv driver han hemsidan Marschen för funktionsnedsattas mänskliga rättigheter. På assistanskolls fråga om hur han vill bli titulerad funderar han en stund på ordet funktionsrättsaktivist men svarar medborgarrättsaktivist.
– Jag tillhör inte rörelsen, jag är min egen, säger han.
Något som i hög grad engagerar Sven Aivert är att man inte kan nybeviljas personlig assistans efter man fyllt 65 år. Själv har han blivit 72 och passerade gränsen just när han höll på att söka assistans, fått avslag och väntade på nya besked. Han kallar gränsen ”helt horribel” eftersom skillnaden mellan hemtjänst och assistans i hans ögon är gigantisk:
– Två 70-åringar med exakt samma behov kan bo vägg i vägg men leva helt skilda liv. Den ena har personlig assistans och kan, avgiftsfritt, själv helt utforma sitt liv. Medan den andra, mot en avgift, har hemtjänst och får korta punktvisa insatser och kan inte ens bestämma vilken mat hen vill äta. Det är åt helsike.
Tror du alla äldre vill ha personlig assistans?
– Nej, men de som vill ska ha rätt till det. Får man den nödvändiga hjälpen i sitt eget hem kommer nog en majoritet föredra det.
Många hävdar att kostnaderna skulle bli för höga…
– Det är skitsnack. Det finns flera utredningar som är gjorda om personlig assistans som säger att det är den absolut billigaste serviceform som finns per utförd timme. När politikerna talar om kostnader handlar det om bruttokostnaderna och inte nettokostnader. De säger inte att större delen av pengarna kommer tillbaka till stat och kommun i form av skatter och avgifter.
Sven Aivert är mycket kritisk till hur funktionsrättsrörelsen utvecklats. Han anser att den blivit alldeles för mesig och istället borde vara en kamporganisation.
– Brukarrörelsen springer omkring i filttofflorna, de är inte stridbara organisationer och vågar inte säga hur det ska vara. Den har blivit ett mellanting mellan kamratorganisation och en social inrättning. Man är inte på allvar intresserad att förändra samhället.
Han tar diskussionen när bedömningsinstrumentet för att bevilja assistans utvecklades, som ett exempel på när rörelsen fegade ur.
– Funktionsrättsrörelsen tillhörde referensinstanserna och gick först ur med buller och bång, men sen gick de tillbaka och satte sig vid bordet igen och fortsatte förhandla. En kamporganisation kan inte gå tillbaka till förhandlingsbordet när man har beslutat sig för att avstå.
Ett annat problem menar han är oenigheten inom rörelsen.
– Ett av de största problemen är vi inte har något samarbete. Samarbete är a och o. Olika grupper drar åt olika håll. Så länge vi inte har en enad stark rörelse kommer vi aldrig få våra rättigheter. Funktionsrättsrörelsen har tappat sin historia.
Man jobbar bara med sina egna frågor menar du?
– Ja, man ser inte till helheten. Alla är rädda om sin egen position.
När LSS kom 1994 kom lade man locket på, säger han.
– Det var som man tänkte "nu har vi fått det” och alla var nöjda. När sedan nedskärningarna i personlig assistans kom tordes man inte sticka ut hakan och säga vad man tyckte i rädsla för att själv få det sämre. Men det är väl givet att de som är nöjda med sitt stöd inte vill bli av med det.
Är det också en orsak till att inte rörelsen inte arbetar för att få bort 65-årsgränsen?
– Ja, det finns ett starkt motstånd mot det. De driver bara frågan att återställa LSS till sin ursprungliga form. Men då motarbetar man allas lika värde och lika rätt.
Sven Aivert har ett långt förflutet inom funktionsrättsrörelsen. Han startade HCK, Handikapporganisationernas Centralkommitté, (föregångare till HSO, nuvarande Funktionsrätt) i Upplands bro kommun 1980. Det var helt andra tider jämfört med idag säger han, det fanns en framtidstro som bland annat ILI:s grundare Adolf Ratzka i hög grad medverkade till.
– Här i Upplands-Bro hade vi en underbar sammanhållning med politikerkåren. Då var det lätt att driva funktionshinderpolitik.
Men sedan LSS kom har det nästan bara blivit sämre, menar Sven Aivert. Ett bra men sorgligt exempel är dagcentralen i Upplands-Bro där Assistanskoll möter honom. Han var med redan under projekteringstiden då det byggdes på 80-talet och han har besökt det då och då under årens lopp och blivit vittne till hur det förändrats.
– Förr var det alltid liv och rörelse när man kom hit men nu är det i princip dött.
Han pekar på ett utrymme där det nu är tvätterilokaler.
– Förut var det aktivitetslokaler för medborgarna och här stod en soffgrupp, säger han och fortsätter:
– Då var det en träffpunkt både för de som bodde här och för personer utifrån. Vi kunde träffas här och ha det trevligt. Idag finns ingen sådan verksamhet. Grundtanken med servicehusen var idealisk: ett kollektivboende med en massa aktiviteter. Men idag finns ingen verksamhet och man måste i princip ha en fot i graven för att få flytta in här.
På frågan om vad förändringen beror på svarar han att han att det är något han funderar på, utan att vara säker på att ha hittat något svar.
– Då hade vi tjänstemän och politiker som var villiga att satsa. Men idag har vi inga sådana tjänstemän. Nu är det bara byråkrater.
Kan det handla om tidsandan?
– Ja, det är en tidsanda. Politiken idag handlar om ”sköt dig själv och skit i andra”. Då fanns ett solidariskt politiskt tänkande. Solidaritetstanken är borta helt. Det är det som är problemet idag. Man har inte råd att driva välfärdspolitik. Staten har sålt ut allting och sänkt skatter som man hade kunnat driva en fungerande välfärdspolitik med.
Sven Aivert tar upp jobbskatteavdragen och Fredrik Reinfeldts bok ”Det sovande folket”, som han ivrigt rekommenderar.
– Han gjorde ju allt det han lovade. I boken säger han att välfärden ska monteras ner och sen genomförde han den politiken i alliansen. Han höll sitt löfte. Han sa att personer med funktionsnedsättning i stort sätt får skylla sig själva att de inte får hjälp: "de har ju funktionsnedsättning, de har inget på marknaden att göra”, sades det i princip mellan raderna. Den boken borde verkligen alla som är intresserade av sociala frågor och välfärdsfrågor läsa.
I grund och botten tror Sven Aivert att det egentligen finns ett stöd bland folk i allmänhet för att personer med funktionsnedsättningar ska ha sina rättigheter och få det stöd var och en behöver, oavsett kostnader. Men då krävs det att rörelsen gör sig synlig och att den är enad och stark.
– Har vi en stark funktionsrättsrörelse så är det ingen av partierna som vågar slå ner på assistansen. Politikerna är bra på att utnyttja att vi är splittrade och så länge rörelsen är splittrad så kan de göra precis vad fan de vill. Funktionsrättsrörelsen måste stå på sig och vara uthållig. Då är det inget parti som vågar gå ut och dra ner på stöd till funktionsnedsatta.
För Sven Aivert personligen har det dock ljusnat betydligt efter ett riktigt glädjebesked som han precis fått. Efter 8 års kamp med Upplands-Bro kommun har han fått en lägenhet, ”ett eget särskilt anpassat boende enligt LSS9.9” som han skriver i ett Facebooksinlägg.
Blir du tyst nu?
– Bara för att jag fått en egen lägenhet så ska min röst inte tystna. Men risken är att jag ändå inte kommer att få den nödvändiga hjälpen för att kunna vara en aktiv samhällsmedborgare som våra lagar säger att jag har rätt till. Så kampen går vidare, det vet jag i alla fall, och hoppas få se många på barrikaderna som står upp för våra rättigheter, säger Sven Aivert.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.