Krönika
Adolf Ratzka
Grubblerier om kostnader för assistansen och försvaret
Igår kom jag hem från Bryssel där jag deltog i den årliga konferensen på den internationella dagen av människor med funktionshinder som i år stod under mottot Lika möjligheter för alla. Under första natten på hotellet hade jag täppt näsa, näsdropparna var slut, jag fick inte tillräckligt med luft med min andningsmask och låg vaken i ett antal timmar med tid för funderingar.
I detta halvvaket tillstånd låg och tänkte jag på hur bra jag hade det som har personlig assistent och som kan resa i arbete. Utan assistent, inga föreläsningar utomlands, inget samarbete i internationella projekt. Men assistansreformen har blivit för dyr, sägs det. Endast "de som verkligen behöver" ska ha assistans. Jag undrar vilka de är. Skulle mina arbetsresor godkännas? Att resa är ju inte livsviktigt - tvärtom, kom jag att tänka på, med mina 12 flygresor i år har jag säkert bidragit mer än medelsvensson till växthusgaserna. Med oavsett om jag reser eller ej, behöver jag använda ventilator och gå på toan. Men min fru kunde ju hjälpa mig med detta, hemma. Om hon har tid och det har hon inte, eftersom hon har sitt arbete. Det är ju det fina med Sverige att man inte behöver vara beroende av sin familj för sin assistans som i de flesta länderna.
Men det anses ha blivit för dyrt i alla fall. Assistansersättningen kommer snart kosta lika mycket som försvaret, läser man. Det är något att grubbla över. Antagligen speglar detta inte den prioritering som man vill se. För att återställa de rätta proportionerna borde man antingen höja försvarsbudgeten eller sänka assistanskostnaderna.
Att höja försvarsbudgeten verkar inte gångbart. Ekonomiministern t o m sänkte den nyss. Den allmänna värnplikten är inte helig längre, den lär vara för dyr och inte längre nödvändig. DN talar om att som följd av värnplikten fick allt för många tillgång till vapen och vapenträning. Hur många som idag behöver personlig assistans som följd av olycksfall i värnplikten eller genom i värnplikten vapentränade brottslingar framgår inte av statistiken. Där finns i alla fall en koppling - högre försvarskostnader, högre assistanskostnader.
För några veckor sedan firades Karl XII:s dödsdag. Vad skulle han ha sagt om relationen mellan assistans- och försvarsbudgeten? Tänk om han hade haft mera pengar för sina krig. Då skulle han inte behövt anfalla 40 000 ryssar med 18 000 svenskar vid Poltava. Då skulle kanske kartan ha sett annorlunda ut idag.
Försvaret ger i alla fall arbete. Varenda gång ett regimente ska läggas ned, får regeringen bråk med respektive kommun som vill åtminstone ha ett statligt verk som ersättning. De problemen slapp Karl XII. Personlig assistans ger också arbetstillfällen. 14 000 assistansberättigade anställer tillsammans 50 000 heltidsanställda assistenter. I jämförelse har Ericsson 45 000 anställda i hela världen. Vart ska våra assistenter ta vägen? AMS och socialbidrag kostar också.
Vad försvarar försvaret egentligen, grubblar jag vidare i min halvsömn. I USA skulle man svara "the American Way of Life". Finns något liknande mål i Sverige? Vad ingår i så fall i “the Swedish Way of Life"? Är det inte just sådana mjuka värden som personlig assistans, att som person med funktionshinder kunna leva ett själbestämt liv, att som anhörig inte behöva offra sitt liv för att stanna hemma med sitt funktionshindrade barn eller maka?
Adolf Ratzka 2007-12-07