Svar till Magnus Johansson
Jag ska här försöka bemöta Magnus Johanssons (mp) svar på min debattartikel om kostnaderna för personlig assistans. Något som försvårar det hela är att Magnus inte har bemödat sig om att skriva en redig replik. Istället har han valt att svara mig stycke för stycke. Jag ska dock försöka göra mitt bästa i att bemöta honom ändå.
Magnus inleder med en rad floskler om att han och Miljöpartiet vill värna om rätten till personlig assistans. Men man måste fråga sig vad dessa floskler egentligen är värda när han i nästa andetag påstår sig vara för att begränsa rätten till personlig assistans för vissa. Han går däremot aldrig närmare in på vad detta skulle kunna innebära i praktiken.
En av poängerna med min debattartikel var att jag efterlyste en fri och öppen debatt, men någon sådan går naturligtvis inte att föra om man inte vågar specificera vad det är som man menar. Så lägg korten på bordet, Magnus! Vilka begränsningar hade du tänkt dig?
En förutsättning för den här debatten är givetvis också att vi får en ordentlig genomlysning av det vi talar om d.v.s. kostnaderna i assistansverksamheten. Är det verkligen så att personlig assistans är dyrare än de institutionella lösningarna? Eller är det tvärtom som vissa undersökningar pekar på – att personlig assistans innebär en högre effektivitet och att man får mera ut av samma pengar?
Detta måste undersökas grundligt. Gör man inte det så famlar man ju i mörker när man talar om en kostnadsstegring. Det hela blir oseriöst. Magnus tycks lämna den här frågan med en axelryckning. Men är det så att den kostnadsstegring som alla förfasas över enbart handlar om att kostnader som tidigare var fördolda nu redovisas öppet, så punkteras ju hela debatten. Då blir det som det blev med kejsarens nya kläder. Det finns ingenting att ta på. Debatten handlar om luft. Då finns det ingen grund för att tala om en kostnadsstegring.
Jag har än så länge inte sett någon sådan samhällsekonomisk analys av de kostnader som vi debatterar här och jag uppmanar verkligen Magnus att ta sitt ansvar för att en sådan kommer till stånd inom ramen för LSS-kommitténs arbete.
Magnus svarar inte på mitt påstående om att det i praktiken inte finns någon annan tjänst i samhället som är så billig som den personliga assistansen. Han svarar inte heller på mitt påpekande om det nödvändiga i att det även finns möjlighet att finansiera utbildning, personalutveckling och arbetsmiljösatsningar.
Jag vet inte ens om Magnus eller de andra ledamöterna i LSS‑kommittén har bemödat sig om att läsa min bok Assistans med glans. Hade de gjort det så hade de kanske haft en något större förståelse för det hästjobb som det många gånger innebär att rekrytera, instruera, utbilda och försöka behålla sina personliga assistenter. Då kanske vi hade sluppit att bli uthängda i media som fuskare, snyltare och parasiter.
I sitt svar till mig påstår Magnus att han i TV‑inslaget kritiserade den dåliga kostnadskontrollen. Fel! I inslaget talades det om en obefintlig kostnadskontroll. Det var detta som fick mig att reagera. Inför hela svenska folket antydde Magnus att man som funktionshindrad bara hade att rekvirera nya medel och sedan använda dessa till lite vad som helst. Ingenting kan vara mer felaktigt och det var dessa antydningar som gjorde att inslaget målade upp en bild av oss funktionshindrade som fuskare, snyltare och parasiter.
I sitt svar till mig hävdade Magnus även att hans uppsåt aldrig hade varit att ställa olika grupper mot varandra. Ändå är det just detta han återigen gör sig skyldig till när han menar att rätten till personlig assistans kan begränsas för vissa men inte för alla. Jag skulle vilja påminna om att rätten till assistans redan är begränsad till att gälla för vissa funktionshindrade. Menar Magnus nu att den rätten ska begränsas ytterligare till att enbart gälla för vissa vissa funktionshindrade? Ett visset förslag tycker jag som med viss visshet borde återförvisas dit det visst hör hemma – till visthusboden.
Tänk om man på samma sätt hade begränsat rätten till föräldraledighet till att enbart gälla för vissa vissa föräldrar. Det hade gett upphov till ett ramaskri! Det hade varit ett utmärkt sätt att gröpa ur den generella socialförsäkringen samtidigt som man banar väg för ännu fler integritetskränkande behovsbedömningar. Vi behöver inte fler behovsbedömningar, snarare färre!
Bengt Elmén, 2007-12-10
Socionom och författare till boken Assistans med glans