läs skrivbordsversionen istället

Frihet under kontroll

Möjlighet att leva som andra, nu med staten som regissör

Var och en som intresserar sig för assistans kan inte ha missat det nya Lss-förslaget, "Möjlighet att leva som andra" (SOU 2008: 77). Förslaget sägs till stor del handla om att hejda assistansens kostnadsökning. Att fokus handlat om detta är i och för inte så märkligt med tanke på den uppmärksamhet som dessa kostnadsökningar - vilka kan ifrågasättas - har fått i media. Men jag vill istället rikta fokus på förslagets mer långsiktiga syfte; nämligen att assistans åter ska integreras i en mer övergripande statlig politisk målsättning för socialtjänsten. Jag menar att detta kommer att få oanade konsekvenser som inte har lyfts fram riktigt.

Varför staten som huvudman?

Staten ska bli huvudman för assistansen. I mitten av 2000-talet kom Riksrevisionen (2004:7) med en svidande kritik mot kommunerna och hur de som huvudman skötte assistansen och man påpekade att kostnadsutvecklingen steg långt mer än man förutspått. Allt detta var inga sensationella nyheter. Många rapporter från olika myndigheter hade noterat samma sak. Men märk väl: i Rir:s rapport ställdes en mycket betydelsefull fråga som senare skulle få avgörande betydelse - kan man välja något annat än personlig assistans? Som svar vill jag hänvisa till en av punkterna i rapportens sammanfattning:

"Kostnadsökningen kan behöva hejdas av statsfinansiella skäl. Hänsyn bör också tas till dem som behöver andra former av stöd än personlig assistans."

Är det detta som Lss-kommittén anammat? Det finns ingen anledning att hymla om saken. Tydligen är det så simpelt. Låt mig presentera en viktig mening ur det nya förslaget:

"LSS ska vara medel för att uppnå de handikappolitiska målen, Lss får inte vara ett mål i sig."

Att staten vill stävja assistansens kostnadsökning är uppenbar. Men det handlar om någonting mer. Lite förenklat kan man säga att assistansen gick längre än planerat - den blev lite väl fri ur statsmaktens perspektiv. Assistans är ju en del av en större helhet, dvs. socialtjänsten. Om en del i strukturen, dvs. helheten, uteblir så kommer helheten att förändras. Det som sker inom assistans påverkar således andra insatser inom socialtjänsten. Då politik handlar om att ta kontroll över samhällsstrukturer och om en del avviker så måste denna del återföras igen. Det nya Lss-förslaget handlar om just detta.

Historisk återblick

Varför kom då assistans att få sin provocerande betydelse hos politiker? Ingen kan utse en enskild orsak till detta. Låt oss i alla fall beakta några viktiga historiska händelser. Vi ska veta att staten under 1980-talet satsade friskt på att utveckla insatser för socialtjänsten. Andan var att många inom vård och omsorg skulle ha möjlighet till eget hem. Denna målsättning gick i linje med avvecklandet av de förhatliga vårdinstitutionerna. Den 1:a januari år 1992 kom Ädelreformen som innebar att kommunerna skulle ta över mycket av landstingens uppgifter när institutionerna mer eller mindre hade försvunnit. Idéerna bakom ädelreformen hämtades bl.a. från "New Public Management", ett begrepp som kommer från den privata sektorn. Det fanns en kritik mot centralisering och man ville skilja mellan politik och produktion något vi lite slapphänt kallar för beställarutförarmodeller, med interna marknader där då konkurrensutsättning av tjänster skulle släppas fri. Politikerna såg det som oerhört vågat att alla människor skulle kunna leva självständigt. Det som för oss är självklart idag var för samtiden oerhört revolutionerande.

IL-rörelsen kom i detta skede att bli intressant eftersom de ville att funktionshindrade skulle få "möjlighet att leva som andra". För IL är det som bekant viktigt med individens oberoende och att denne själv ska kunna köpa sina tjänster oavsett vart. Läser vi i socialtjänstlagen § 4 så meddelas det att kommunen inte bara får utan även bör sluta avtal med någon annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten om detta är billigare. I fallet assistans var detta ett särskilt lyckat koncept. Men inom socialtjänstens andra områden har det inte alls fungerat.

Assistans kom med tiden att få bära de brister som uppkommit inom socialtjänsten. Medan hemtjänst och andra insatser alltmer kommit att bestå av punktinsats i form av förutbestämda arbetsuppgifter för personalen så har friheten naturligtvis beskurits radikalt för de hjälpbehövande. Därför kom många av dem att istället söka assistans. Då är vi tillbaks till det jag innan talade om: nämligen att assistans påverkar statens kontroll över det övergripande organet socialtjänsten för mycket.

Helheten som inte finns … ännu

Då sitter vi nu med Lss-kommitténs nya förslag framför oss. Förslagets mål handlar enligt mig ytterst om en återgång till klassisk statlig myndighetsutövning av den enskilde. Det är sorgligt med tanke på att assistans ju en gång tillkom för att undvika just detta. Förutom det lidande som kommer att uppstå när många förvägras sin assistans, så finns det även ett stort problem med att socialtjänsten inte ännu alls är rustad för att ta återta de deporterade. Lss-kommittén säger i och för sig att man vill utarbeta nya mål för socialtjänsten så att den fungerar bättre. Men det är ju en kosmisk skillnad på att vilja utarbeta något och att detta något redan fungerar i realiteten. Som det är nu så kommer många tusen människor att tvångsförflyttas till den sorts socialhjälp som de en gång uppenbarligen med fasa flydde ifrån. Få ifrågasätter staten som regissör, och rollbesättningen är given - men det finns all anledning att påpeka att förslagets huvudmålsättning är dåligt underbyggt. Det system som förutsätter att förslaget ska kunna genomföras på ett mänskligt plan saknas helt.

Text: Pär Blomqvist
2008-10-10

Skicka sidan till: