Artikel om LSS Historik som publicerades först i Stiletten Nr 3 2008 av Kenneth Westberg

Rättigheten som blev för dyr

Sedan personlig assistans infördes 1 januari 1994 har två statliga utredningar tillsatts för att begränsa kostnaden för assistanstimmarna. En rad lagändringar har gjorts med avsikten att minska assistansens omfattning.

LSS-lagens krokiga väg sedan 1994

Ökningen av antalet assistansberättigade och det genomsnittliga antalet timmar per assistansberättigad har resulterat i tillsättningen av Assistansutredningen 1995 och Assistanskommittén (senare LSS-kommittén) 2004. Båda utredningarna ledde till lagändringar.

1 januari 1994:

LSS, Lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade träder i kraft. Personlig assistans beskrivs som en pluslag till Socialtjänstlagen som ger trygghet till funktionshindrade med stora behov.

Assistans definieras som ett personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av sitt funktionshinder behöver hjälp för grundläggande behov i vardagen. Målet är att den enskilde skall få möjlighet att leva som andra, med "goda levnadsvillkor".

Samtidigt träder LASS, Lagen om assistansersättning i kraft. LASS innebär att staten via Försäkringskassan bekostar assistansen.

1 januari 1995:

Assistenter som den assistansberättigade privat lever i hushållsgemenskap med måste anställas via en annan arbetsgivare än den assistansberättigade. Dessutom ska Lagen om arbetstid m.m. i husligt arbete gälla för dessa assistenter.

1 juli 1996

Införs en definition av de grundläggande behov som berättigar till personlig assistans. De grundläggande behoven är "hjälp med måltider, klä av och på sig, personlig hygien, kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade. De grundläggande behoven måste också uppgå till minst 20 timmar per vecka för att assistansersättning (LASS) skall beviljas. Personlig assistans inte längre ska kunna beviljas i skola, barnomsorg eller daglig verksamhet om det inte finns särskilda skäl. Sjukvårdande insatser ska inte heller kunna ingå i personlig assistans.

1 september 1997

Timersättningen för personlig assistans schabloniseras till ett belopp som fastställs årligen. Tidigare betalades assistansersättning ut mot en redovisning av de verkliga kostnaderna. Assistansutredningen hävdade att svårigheterna att beräkna, redovisa och kontrollera kostnaderna för den personliga assistansen var betydande.

1 november 1997

Staten och kommunerna får ett gemensamt finansieringsansvar. Kommunerna ska nu alltid ersätta de första 20 assistanstimmarna för den assistansberättigade.

1 januari 2001:

Den assistansberättigade får behålla assistansen efter 65 års ålder. Assistanstimmarna kan dock inte utökas efter 65.

1 mars 2004:

Ett system för utjämning av LSS-kostnader mellan kommunerna införs. En standardkostnad per invånare beräknas för varje kommun och beroende på hur standardkostnaden avviker från genomsnittet lämnas ett bidrag från staten eller betalas en avgift till staten.

1 juli 2004:

Assistansersättning får nu inte lämnas för längre tid tillbaka än en månad före den månad då ansökan eller anmälan gjorts.

1 juli 2008

Assistansersättning får endast utbetalas under förutsättning att den används och redovisats för köp av personlig assistans av en assistansanordnare eller för att avlöna egna personliga assistenter. Assistansersättningen blir en intäkt i assistansanordnarens näringsverksamhet och ska beskattas.

Den assistansberättigade som inte har använt hela assistansersättningen ska var sjätte månad (avräkningsperioden) betala tillbaka det som blivit över till Försäkringskassan. Egna arbetsgivare kan nu inte längre ha sparade medel utöver avräkningsperioderna på sex månader.

1 januari 2010 (Preliminärt)

LSS-kommitténs slutbetänkande har föreslagit följande lagändringar:

• LSS-insatsen personlig assistans ska få ett helt statligt huvudmannaskap, kommunerna ska endast vara utförare av assistans.
• Besparingar på 15 procent ska genomföras, genom att det genomsnittliga antalet assistanstimmar per assistansberättigad minskas från 106 till 100 och att dubbelassistans minskas med 20 procent.
• Personer med mindre än 20 timmar grundläggande behov/vecka får inte längre personlig assistans och det grundläggande behovet "ingående kunskap" tas bort. Detta antas beröra uppåt 4000 personer som bedöms kunna få en ny kommunal LSS-insats: "personlig service med boendestöd".
• Personer som enbart har grundläggande behov och inte andra personliga behov ska inte ha personlig assistans.

Antal berättigade fördubblat

Sedan 1995 har antalet assistansberättigade har ökat från 7300 till ca 15 000. Det genomsnittliga antalet assistanstimmar per person på samma tid ökat från 68 till 106. (Här ingår inte 3000 personer med personlig assistans via kommunala LSS-beslut) Kostnaden för assistansen ökade på samma tid från 3,7 till ca 20 miljarder.

Assistansutredningen (1995-1997)

Tillsattes för att antalet beviljade assistanstimmar 1995 i genomsnitt var 68 timmar per person och vecka i stället för förväntade 40 timmar. En särskild utredare fick i uppdrag att se över finansiering och regelverk och redovisa förslag som skulle begränsa kostnadsutvecklingen.

Assistanskommittén/LSS-kommittén (2004-2008)

Tillsattes bland annat för att analysera orsakerna till och föreslå åtgärder som dämpar och stabiliserar kostnadsutvecklingen för personlig assistans. Det delade huvudmannaskapet mellan stat och kommun skulle även analyseras.

Ytterligare en utredning

I augusti 2008 påbörjade Socialstyrelsen, IMS (Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete) och Försäkringskassan ett regeringsuppdrag att ta fram ett vetenskapligt instrument för att bedöma de behov som ska berättiga till personlig assistans. Utredningen ska lämna sin slutrapport den 31 mars 2011. I syftet står det: "Uppdraget är att utarbeta ett objektivt, standardiserat bedömningsinstrument för bedömning av den enskildes funktionsnivå och stödbehov".

Två domar som blev praxis

Förvaltningsdomstolarna har i uppgift att skapa en rättspraxis i hur lagstiftningen tillämpas. Det finns en mängd domar men de två nedanstående anses haft särskilt stor betydelse:

RR 1997-06-04 fastslår att en person med psykiska funktionshinder inte skulle beviljas assistansersättning för behov av stöd, uppmuntran och motivation att sköta hygien, byta kläder och äta. Personen ansågs vara fysiskt kapabel till detta och hjälpen avsåg att motivera personen.

RR 1997-03-25 fastslår att aktiv tillsyn ska falla inom ramen för grundläggande behov när den hjälp personen behöver kräver ingående kunskap om honom/henne.