"Jag är inte familjens butler"
Anders Brenner arbetar som personlig assistent sedan drygt ett halvår. Han ser sig gärna som händer och fötter till sin brukare och tycker att relationen dem emellan är bland det viktigaste i jobbet.
- I det här yrket är personkemi A och O. Passar man inte ihop så fungerar det inte, men har man en bra relation så löser sig allting.
Anders Brenner kommer körande i sin BMW. Han har sin brukare Anders Berglund bredvid sig i framsätet. Anders Brenner tar ut rullstolen från bagageluckan och de tar hissen upp till fjärde våningen. Det är en solig morgon och på lägenhetens altan är det redan varmt. Anders Brenner har ännu ett arbetspass framför sig.
- Det här jobbet handlar mycket om att ge och ta. Idag använde jag min privatbil och hämtade Anders hos hans flickvän. Ibland jobbar jag lite längre om Anders ska göra något sent en kväll. Då kan jag få ledig tid ibland när jag behöver det.
Han tycker att assistentyrket passar honom som person och den bakgrund han har.
- Jag har tidigare drivit krog och haft café i 25 år och är en servicemänniska. Det har jag nytta av i det här yrket. Jag ska ju vara Anders händer och fötter.
Anders Berglund är 29 år och har en CP-skada som påverkar rörelse och tal. Han har haft assistenter sedan 1994. Anders Brenner känner inte någon isolering i sitt arbete trots att inte har några arbetskamrater.
- Jag arbetar halvtid hos Anders och halvtid hos en annan brukare. Hos Anders träffar jag hans vänner och när han är hos sin flickvän träffar jag hennes vänner och hennes personliga assistenter.
Det rasslar till i brevlådan. Anders Brenner hämtar breven, sprättar upp dem och lägger en inbjudan till rullstolsdans på Hotell Årevidden på köksbordet framför Anders Berglund.
Anders Brenner är timanställd av det privata bolaget P.ass.FORM som Anders Berglund anlitar för administrationen av sin assistans. Anders Berglund väljer vilka han vill anställa och om han inte vill ha kvar en assistent får han/hon helt enkelt sluta, med två veckors uppsägningstid. Det tycker Anders Brenner är helt naturligt.
- Det tycker jag ligger i yrkets natur, det går inte att bita sig fast hos en brukare som inte vill ha en som assistent. Det får man ta.
Det ringer på dörren. Anders Berglund öppnar med fjärrkontrollen. Hans mamma har med sig några blommor som hon går ut och planterar i balkonglådorna på altanen. Under tiden steker Anders Brenner pyttipanna och ägg.
Vid köksbordet läser Anders mamma upp en artikel där Arbetsmiljöverket kritiserar personliga assistenters arbetssituation. Arbetet beskrivs som psykiskt påfrestande med brister i arbetsintroduktionen och oklara arbetsuppgifter.
- Det får inte bli så att assistenten blir familjens butler. Det gäller att hitta en rimlig arbetsfördelning, säger Anders Brenner. Han tycker att en assistent inte ska göra mer än vad brukaren normalt sett skulle ha gjort om han kunnat.
Att måla om ett hus är ett konkret exempel som kommer upp i diskussionen. Anders Brenner är tveksam till att göra nåt sånt, möjligtvis om brukaren hela tiden är med och ger instruktioner. Men vissa saker tycker han det är naturligt att assistenten gör.
- Igår målade jag om trägolvet på altanen. Vi var inte så kunniga utan ringde en målerifirma för att höra hur man gör.
Anders Berglund berättar om en kompis som protesterade mot SL genom att kedja fast sig i tunnelbanan och hindra trafiken. Där hjälpte assistenten till.
- Jag skulle vara mycket tveksam till något sånt, säger Anders Brenner och undrar om Anders skulle bli besviken om han inte ville göra något sådant.
- Kanske, men jag har inget intresse av att göra sånt, säger Anders Berglund.
Anders Brenner och Anders Berglund intervjuades av Kenneth Westberg, maj 2002
”Måndagsmorgnarna var värst”
Varje måndag fick den personliga assistenten Elisabeth ta hand om helgens disk med intorkade matrester i grytorna. Hon tvättade, städade, strök och diskade åt hela familjen. Arbetsledaren vågade inte säga ifrån och när hon själv gjorde det blev hon avskedad.
I nästan två år var Elisabeth personlig assistent till kvinnan i familjen. För familjen var det hela tiden självklart att assistenterna skulle göra allt hushållsarbete. Elisabeth hade måndagsmorgnarna på sitt schema. Familjen ville inte ha någon assistent över helgen utan ville vara för sig själva.
– Efter varje helg såg köket ut som en rövarkula med intorkade matrester i grytorna och disk från hela helgen. Ofta hade det varit vänner och bekanta på besök. Soppåsen var överfull. Det fanns en diskmaskin men den användes inte.
För att få en förändring talade Elisabeth med sin arbetsledare på kommunen och hon sa att hon skulle tala med familjen. Men tiden gick och ingenting hände.
– Arbetsledaren sa vid flera tillfällen att det inte hade varit läge att ta upp det när hon träffat familjen.
På ett arbetsplatsmöte ett halvår senare när assistenter, arbetsledaren och kvinnan i familjen var med sa Elisabeth rakt ut vad hon tyckte.
– Jag tänkte att nu får det bära eller brista och ifrågasatte att assistenten skulle städa upp efter hela familjen.
På måndagen efter det var köket putsat och fint.
– Jag blev först glad. Men då sa kvinnan att jag inte skulle vara glad, utan att jag skulle söka ett annat arbete.
Elisabeth arbetade kvar fram till månadsskiftet. Sedan började hon arbeta hos en annan brukare i samma kommun där hon idag trivs bra. I efterhand tycker hon att hon borde ha fått mer stöd av sin arbetsledare. Assistentens arbetsuppgifter måste göras mer tydliga för brukaren och dennes familj.
– Arbetsledaren måste träffa familjen och gå igenom vad assistansen innebär och komma överens om en ram kring vilka uppgifter assistenten och andra familjemedlemmar ska göra, säger Elisabeth.
Elisabeth intervjuades av kenneth Westberg, maj 2002
Fotnot: Elisabeth heter egentligen något annat