Brukaren och assistenten - "inblick i en annars sluten värld"
På SVT: humorsite och på SVT-play kan man just nu följa Brukaren och assistenten, det vill säga Simon Gustavsson och Lovisa Lundgren spela sig själva i korta skruvade sketcher. Med hjälp av humorn leds vi in bakom kulisserna till relationen mellan en brukare och en assistent.
Foto: Thomas Pape
Assistanskoll träffar Lovisa hemma i Älvsjö men eftersom Simon bor i Lund är han med på Skype från sin lägenhet där. Vid sin sida har han sin assistent för kvällen Caroline Oredsson som hjälper honom med talet. Den här kvällen pratar Simon med hjälp av Caroline och en bokstavsfrekvenstavla, den datoriserade talsyntes som han använder i TV-serien övar han fortfarande bara på. Det är så här, via Skype, som Simon och Lovisa oftast kommunicerar med varandra nu när de bor i olika städer.
Hade roligt tillsammans
Lovisa började arbeta som personlig assistent åt Simon våren 2009 och ett år senare anslöt även Lovisas syster Boel. Lovisa berättar att sommaren 2010 blev väldigt intensiv, och att de tre hade varit "extremt mycket" tillsammans med varandra, haft väldigt roligt och ur detta skämtande och skojande väcktes idén om att börja skriva sketcher.
- Vi hade hittat vårt sätt att umgås och började prata om humor och humoridéer och kom på att vi kunde göra något tillsammans, spela oss själva men skruva till våra karaktärer. Efter intensivt spånade skapade vi ganska snabbt några första manus. Sen kom vi på att vore väldigt festligt om Simons mamma var med så vi frågade henne om hon kunde ställa upp och hon tyckte att "ja, om Simon tycker det är kul så varför inte? Men vi var lite nervösa innan.
- Hon har alltid varit väldigt positiv, säger Simon.
Humor med oväntade och överraskande vändningar
Ingen av dem har någon professionellt förflutet som skådespelare eller författare men alla har å andra sidan "skaparbakgrund" som Lovisa säger. Simon har spelat gitarr i ett band och det är ju för övrigt han som spelar intromusiken till sketcherna. Lovisa och Boel har båda tidigare sysslat med både film och teater. Så steget från ord till handling var inte långt. Redan en vecka senare så spelade på egen hand in tio sketcher. Alla som såg de tyckte det var bra och genom en kontakt på produktionsbolaget Tre vänner fick de chansen att spela in de avsnitt som nu sänds på SVT.
Är den gamla iden kvar?
- Ja, verkligen. Hälften av avsnitten är kvar från ursprungsidéerna. Men nu är det flera inblandade i manusskrivandet. Det är ett bra team och vi hade jätteroligt när vi spelade in.
Vad vill ni berätta?
- Först och främst vill vi göra något roligt, humor med oväntade och överraskande vändningar. Men som en konsekvens av det så får ju allmänheten också inblick i relationen mellan en brukare och en assistent, i en värld som vanligtvis är stängd. Man får lära känna Simon och förstå har att han är som vi andra, att han har humor och behov av att uttrycka sig göra roliga saker. Kanske får man konfronteras med sina fördomar, vad de nu kan vara, "handikappade har ingen humor" eller "man får inte skämta om den här gruppen av människor" eller nåt, och tänka: "oj får man göra så här?"
- Det är fint att den här relationen sätts i centrum, säger Caroline. Serien gör att man blir stolt. Simon är ju en stor del av mitt liv och nu får folk se hur han är.
Ingen tydlig gräns mellan vän och assistent
Något som i hög grad diskuteras i sketcherna är ju relationen mellan assistent och brukare. När det gäller Simon och hans assistenter, "på riktigt", finns ingen tydlig gräns mellan att vara vän och att vara assistent. De umgås även "på fritiden", till exempel händer det att assistenter stannar hos Simon på fredagkvällar och ser film. Lovisa fortsätter:
- Simon var med och firade när Boel tog studenten och i höstas arrangerade vi en överraskningsfest för honom i Boels nya lägenhet i Lund. Ibland ordnar våra gemensamma vänner något musikarrangemang i Lund som vi drar på. Vi är vänner helt enkelt, men samtidigt brukare och assistenter.
Lovisa tror att arbetet och relationen kan vara svår att förstå för en utomstående.
- Det är ett väldigt speciellt arbete. Det är fantastiskt om man hittar personkemin, men man är också å andra sidan väldigt utsatt om man inte gör det. Det är ett givande och ett tagande. Det blir djupa vänskaper, olikheter visar sig efter ett tag sitta ganska ytligt. Simon är en kille som gillar hårdrock så vi lyssnade från början på helt olika sorts musik. Nu lyssnar jag på hans och han lyssnar på min.
Caroline har samma erfarenhet:
- Från början ville inte Simon ta i mig med tång (Simon skrattar). Vi var så olika. Det häftiga är hur nära vi har blivit trots våra olikheter. Det viktiga är ju att man funkar ihop som människor, och där spelar ju humorn en viktig roll.
Svår början tillsammans
Simon arbetade som snickare och fick för fem år sedan, vid 22 års ålder, en stroke som gjorde honom totalförlamad. Han hade en svår tid, assistansbolaget som han hade då lovade honom att själv få välja sina assistenter men löftet infriades inte och efter ett dödsfall bland de andra brukarna blev personal omplacerad och Simon fick ta emot assistenter som han inte ville ha. Simon började "blockera" vissa assistenter, som Lovisa säger, och hon var från början en av dem. Så deras första månader tillsammans var svåra.
- Vi återkommer ofta till det i våra samtal. "Varför stannade du", brukar han undra? Men då fanns det ju ingen annan. Men hade det inte vänt för oss så hade jag inte stannat kvar.
Idag har livet blivit mycket bättre för Simon, något han själv vill att vi betonar i artikeln. Han kan efter hård träning röra delar av kroppen och huvudet, olika funktioner har satts igång och han rör sig mer och mer
- Han har hittat livsglädjen igen, säger Lovisa. Han tränar hela tiden för att bli bättre samtidigt som han har roligt här och nu och fått lära känna roliga människor han annars inte skulle ha träffat.
Lovisa sitter vänd mot Simon i datorn när hon berättar.
- Det är en häftig resa som du har gjort.
Simon blinkar "ja".
Positiva reaktioner
Reaktionerna har varit närapå helt och hållet positiva. Tittarsiffrorna är höga och på SVT är man nöjda. På frågan om inte någon blivit provocerad av sketchernas innehåll sitter de länge tysta och funderar, till Simon påminner sina två assistenter om att en av hans mammas bekanta hade tyckt att sketcherna inte var riktigt "rumsrena", något som får alla tre att bryta ut i ett unisont och hjärtligt skrattanfall. Redan då de "spånade på idéer" på sommaren pratade de om vad som gick att skämta om och inte, berättar Lovisa.
- Vi var beredda på negativa reaktioner, men vi har inte upplevt det. Stormen som vi väntade oss kanske kommer om de skulle sändas i det vanliga SVT-utbudet. Det händer att de lyfter in sådant som går bra på humorsiten i vanliga programtablån. De som ser på sketcherna nu är kanske mest yngre som går in på SVT:s humorsite och aktivt letar efter lite rå humor.
Förhoppningar om nya avsnitt
Lovisa är försiktig med att uttala sig säkert om framtiden. Men de har förhoppningar om att spela in ytterligare ett antal avsnitt. De har även diskuterat att göra en dokumentärfilm tillsammans. Så vi har förmodligen mer av Simon och Lovisa att vänta i framtiden.
Text: Erik Tillander
Vidare läsning