Christine Bylund, metodutvecklare, STIL - ”Övergrepp är villkoret för att få tillgång till mänskliga rättigheter”
Omprövningarna som assistansberättigade tvingas gå igenom för att få assistansersättning kan liknas vid övergrepp. Det anser Christine Bylund som skrivit en debattartikel i Dagens Arena där hon flaggar för att assistansomprövningarna i hög grad är feministiska frågor. Hon hävdar att frågorna som ställs, och att bli tvingas bli betraktad av en främmande människa i duschen, bryter mot idén om samtycke.
Många feministiska teman
Christine Bylund ser omprövningen av personlig assistans som en feministisk fråga. Bland annat anser hon att den bryter mot tanken om samtycke och rätten att bestämma över sin kropp.
– Man tvingas underordna sig kroppsliga situationer som andra, som inte har behov av assistans, inte behöver. Detta för att få tillgång till samhället och mänskliga rättigheter. Villkoret för att leva som andra är att vara tvingad att underkasta sig övergrepp av handläggare från stat eller kommun.
Hon anser att man helt tappat tilltron och respekten för assistansanvändarna. Att man bara genom att ställa de mycket privata frågorna överträder den gränsen.
– Skulle man fråga någon som inte har assistans om vad de gör på toaletten så skulle de svara att det har inte du inte med att göra. Men att dessutom tvingas vara med om att bli betraktad i duschen av en främmande människa gör saken etter värre. I ett annat sammanhang skulle det ha betraktats som ett sexuellt övergrepp.
Feministiska begrepp
Christine Bylund arbetar på STIL och medverkade bland annat i STILs alternativa rapport som kom i oktober 2014 och blev då intervjuad av Assistanskoll. Christine Bylund går även masterprogrammet i genusvetenskap på Stockholms universitet. I mars i år skrev hon en debattartikel i Dagens Arena där hon ville flagga för att prövning av personlig assistans är en feministisk fråga. Hon säger att hon främst riktade sin artikel till den feministiska rörelsen eftersom hon anser att det egentligen handlar om samma frågor.
– Omprövningen bär typiskt feministiska tema: samtycke och rätten att bestämma över sin kropp. Man pratar mycket om att kroppar inte får utsättas för hot eller våld på grund av kön eller sexualitet men funktion, menar jag, faller oftast bort.
Flera underordnade positioner samverkar
I feministisk teori används begreppet intersektionalitet och syftar på när två eller flera underordnade positioner, kvinna, svart etc. kombineras och sammantaget stärker den lägre positionen. Christine Bylund skrev i sin artikel att den feministiska rörelsen ”måste bredda sin intersektionella ansats” och menar att även funktion måste inkluderas.
– Det handlar om hur olika maktordningar och positioner samverkar och antingen skapar marginalisering eller priviligierade positioner. Det var svarta feminister som skapade begreppet och det har traditionellt handlat om etnicitet, sexualitet och klass. Funktionalitet blir oftast bortglömt i den breda feministiska samhällsdebatten, det är sällan det kommer med naturligt som en kategori.
En grindvakt till samhället
Christine Bylund förstår att det kan upplevas hårt att använda ett ord som ”övergrepp” men hon menar att det finns ett värde i att göra det eftersom en omprövningssituation är väsensskild från vad andra personer möter.
– I praktiken sker det under tvång. Man skulle kunna hävda att personen har samtyckt eftersom man ansökt om att få assistans men det är ju grundförutsättingen för att hen ska få sin vardag att fungera. Assistansen är livsviktig. Och även om man haft tur med handläggarna och har goda erfarenheter av omprövningar så sker de ändå under förutsättning att man ställer upp och svarar på frågorna och alla andra villkor de ställer, eftersom de annars hävdar att de ”inte kan ta ett beslut”. Omprövningssituationen fungerar som en grindvakt in till samhället.
Fuskdebatten ligger bakom
Christine Bylund menar att det blivit värre de senaste åren, något som hon anser tydligt framgick då hon arbetade med STIL’s rapport. Att till exempel bli granskad i duschen förekom inte för tio år sedan medan det är praxis idag. Utvecklingen har skett gradvis och både assistansberättigade och allmänhet har anpassat sig i samma takt. Bakom utvecklingen tror hon fuskdebatten lurar.
– I grund och botten vilar en misstänksamhet gentemot assistansanvändarna, som att alla assistansanvändare konsekvent ljuger. Den misstänksamheten tror jag i sin tur är ett utslag av de senaste årens fuskdebatt drivit en så stark bild av assistansen som en fuskbransch och assistansanvändare som fuskare.
Stigmat möjliggör särbehandlingen
Christine Bylund menar att villkoret för den omprövningsprocess som assistansberättigade tvingas gå igenom är att de i allmänhetens ögon är betraktade som ”patienter” eller ”vårdobjekt” och det stigma det innebär. Det möjliggör en behandling som inte skulle vara möjlig för andra.
– Som varande en person med funktionsnedsättning och assistansanvändare är man dessutom själv van att underkasta sig medicinska undersökningar och olika typer utfrågningar. Men vad händer om man frikopplar omprövningssituationen från sin kontext? Vad är det egentligen för en situation när någon främmande person står och tittar på dig när du duschar? Och än mer graverande blir det när det står i relation till mänskliga rättigheter. Jag tror inte man är van att tänka så, att lyfta ut situationer och jämföra med andra.
Värre att bli omprövad i kommunerna
Christine Bylund tror att omprövningarna är ännu värre i kommunerna än de som sköts av Försäkringskassan och hon anser att man generellt inom funktionshinderrörelsen borde diskutera kommunerna i större utsträckning än vad man gör. Oftast, menar hon, så pratas det om relationen till Försäkringskassan trots att allt fler får sin assistans via kommunerna. Ekonomin är skral i många kommuner och man gör allt för att spara på utgifterna. Till skillnad från Försäkringskassan saknar man också ett ”standardiserat verktyg att utgå ifrån”, vilken gör omprövningarna mer godtyckliga.
– Kommunerna kan i kraft av sitt självbestämmande kräva i princip vad som helst vid en omprövning. De bestämmer själva vilka intyg som de ska kräva in vilket gör att vissa kommuner får väldigt gott rykte och assistansanvändare blir tipsade att flytta dit medan andra beskrivs som rena skräckkommuner. Det handlar mycket om var man bor och det är inte hållbart. Eftersom Försäkringskassan är en statlig myndighet är den mer reglerad och också mer transparent. I kommunerna krävs ingen insyn. I kommunerna är det inte heller en tvåårsomprövning, det kan vara ett år eller oftare.
Skulle du helst vilja se att staten tar över?
– Ja, eller att det åtminstone blir lika överallt så det blir rättssäkert. Men jag vet inte om det är görbart med det kommunala självstyret.
Uppföljning relevant
Försäkringskassan har gått ut med en rad löften om förenklingar av omprövningarna. Ordet omprövning är utbytt mot ordet uppföljning och bland annat ska det innebära att omprövningen inte ska göras ”från början” utan att de ska kunna använda information de redan har. Christine Bylund suckar när hon får frågan om hon tror att det kommer att innebära några förändringar.
– Jag vet inte, vid det här laget har man blivit ganska luttrad. Men å andra sidan, om det innebär en uppföljning och inte en förutsättningslös omprövning som nu, ja då kanske. Det man gör på Försäkringskassan rinner ner i kommunerna och förutsättningarna finns ju för att det ska kunna bli bra.
Hur ser en uppföljning/omprövning som inte kränker ut?
– Dels måste man inse att det inte finns någon som har personlig assistans som en sorts skojig bonus i livet. Det är knappast någon bonustjänst. Uppföljning tycker jag är relevant, att man kollar läget och frågar hur det funkar med de timmar man har. Det handlar också om att inse att man har haft personlig assistans i typ femton år för att man har en funktionalitet som kommer att vara så hela tiden och att det är osannolikt att det kommer att förändras till det bättre. Ingen ska behöva se någon naken för att man ska få rätt till personlig assistans. Någonstans måste det gå en gräns. Man måste återupprätta reformen och se till att behovet får styra.
Hur ska bedömningen av hur många timmar assistans en person behöver göras?
– Det handlar om att systemet måste ha tillit till att en person talar sanning. Detta bör självklart gälla generellt men i synnerhet för de som tidigare berättigats assistans under en längre period och vars behov av assistans är att betrakta som beständigt. Med denna utgångspunkt behövs inte mätningar ner till hundradels sekunder utan en kan göra beräkningar utifrån tidigare behov, läkarintyg och den enskildes egen uppskattning.
Egentligen samma frågor
För Christine Bylund handlar feministiska frågor och frågor som diskuteras i funktionshinderrörelsen egentligen om samma sak, om mänskliga rättigheter.
– Det finns en idé att personer med funktionsnedsättningar bara är intresserade av funktionalitet, att de inte har andra politiska engagemang, att man inte samtidigt till exempel skulle vara kvinna eller ha någon annan etnicitet eller klasstillhörighet.
Har du förväntningar på att den feministiska rörelsen ska haka på?
– Min förhoppning är att en sån här artikel till exempel ska kunna öppna upp för en diskussion om att ta med funktion i intersektionalitetsbegreppet. Och då är det jobbigt när någon säger att man redan gjort allt och tycker att man redan är jättebra på att ta in andras perspektiv…
Finns det en självgodhet inom den feministiska rörelsen menar du?
– Ja, men det finns det också inom funktionshinderrörelsen. Att alla tänker att de är experter på sina egna områden och när det kommer någon från en position utifrån som man inte är van vid och talar från andra perspektiv så ryggar man tillbaka. Men man kan inte prata om personlig assistans som en enskild företeelse utan man måste se det som medborgerliga rättigheter i ett samhälle. Då måste man profilera sig på ett annat sätt.
Hur har responsen på din artikel varit?
– Jag har fått mycket positiv respons men det har varit från personer som förstår värdet av mänskliga rättigheter kopplat till personlig assistans, säger Christine Bylund.