läs skrivbordsversionen istället

Almedalen 2015 – ”Skapa dålig stämning!”

På STIL.s första seminarium i Almedalen diskuterades hur individuella rättigheter kan stärkas i dagens välfärdsstat. Demokratiutredaren Olle Wästberg vill se fler personer med funktionsnedsättningar i maktens korridorer. Juristen Andreas Pettersson uppmanade funktionshinderrörelsen att ”tjata om frågorna och använda juridiken som verktyg.
– Inget skapar en så dålig stämning som en bra stämningsansökan.

Från glädje till åtstramningar


Andreas Pettersson, lektor vid
Juridiskt forum, Umeå universitet

Bakgrunden till seminariet är att domar från högsta förvaltningsdomstolarna i hög grad urholkat LSS med svåra konsekvenser för många assistansberättigade.
Moderatorn Jonas Franksson från STIL inledde med en historiebeskrivning, hur man gick från 90-talets glädje vid införandet av assistansreformen till dagens åtstramningar. Hur funktionshindersrörelsen trodde sig ha en lagstiftning på sin sida, men att lagen beskars, inte genom politiska beslut utan av förvaltningsmyndigheten, det vill säga Försäkringskassan. Jonas Franksson beskrev den förvåning som fanns inom rörelsen:
– Man började prata om integritetskänsliga behov som skulle avgöra om man hade rätt till assistans eller inte. Vi kände att det gick helt emot lagstiftningen och tänkte att om det bara kommer upp ett fall som vi kan driva och ta upp i högsta förvaltningsdomstolen ”då kommer vi att få rätt, vi har ju rättighetslagstiftningen bakom oss”. Så kom ett fall 2009, och i stället för att gå på på rättighetslagens linje, så gick Regeringsrätten på Försäkringskassans linje och riktlinjerna hårdnade än mer.

Politiskt engagemang räknas som fritid

Hösten 2015 släppte STIL en rapport med en beskrivning av de konsekvenser Försäkringskassans hårdare praxis fått. Allt färre når tjugotimmarsgränsen för att få assistans via Försäkringskassan och blir i stället hänvisade stöd från kommunen, vilket enligt rapporten har fått svåra konsekvenser. En av följderna är att många assistansberättigade går miste om möjligheten att arbeta politiskt. Susanne Berg sa att en orsak är att föreningsverksamhet i många kommuner räknas som ”fritid”, vilket även gäller engagemang i ett politiskt parti eller att sitta i kommunalfullmäktige.
– Nere i den lokala demokratins budget är ”fritidsaktiviteter” något man kan kapa på.
Susanne Berg exemplifierar med en av de personer STIL intervjuade i sin rapport.
– Han hade blivit av med nästan alla sina timmar och hade ingen möjlighet att fortsätta jobba politiskt.

Funktionshinderråd i kommuner och landsting


Olle Wästberg leder
2014 års Demokratiutredning

I panelen satt Demokratiutredaren och före detta politikern Olle Wästberg (Fp). Han kunde från Demokratiutredningens sida bekräfta att personer med funktionsnedsättningar är underrepresenterade i det politiska livet. Han ansåg att funktionshinderfrågor fallit på den politiska dagordningen de senaste åren och att det inte var en slump att man lät Handikappombudsmannen bara bli en del av Diskrimineringsombudsmannen. Funktionshindersorganisationernas roll i kommunerna måste stärkas menade han och föreslog därför i demokratiutredningens rapport en starkare roll för funktionshinderråd i kommuner och landsting.
– Det är viktigt att brukarrörelsen kommer in på ett tidigt stadium och finns med hela vägen, så att deras medverkan inte bara blir ett sätt att förankra beslut som politikerna redan fattat. Personer med funktionsnedsättningar ska inte bara kunna gå och rösta utan ha samma möjlighet som andra att delta i det politiska livet. Det kräver en annan praxis vid tilldelning av assistanstimmar. Man kan inte säga att de ska kunna bli valda politiskt om man samtidigt dra ner på assistanstimmarna, då blir det bara en chimär.

Ramlagens allmänna relativitetsteori

Panelen var överens om att det i hög grad saknas en tradition av individuella rättigheter i Sverige och att vi istället har en tradition att värna kollektiva rättigheter. Andreas Pettersson, lektor vid juridiskt forum vid Umeå universitet, fick försöka redogöra för bakgrunden till denna tradition. Han menade att det, sett utifrån ett forskarperspektiv, har två orsaker. Den första förklaringsmodellen, som han själv kallar ramlagens allmänna relativitetsteori, handlar om det relativa förhållandet i sociala rättigheter mellan å ena sidan individuell autonomi och å andra sidan kollektiv legitimitet. Han liknar det vid en våg:
– Om det ena ökar så minskar det andra. Om legitimiteten för individuell autonomi i samhället stärks så blir legitimiteten för kollektiva rättigheter svagare, och tvärtom. Man kan jämföra rätten till personlig assistans enligt LSS och rätten till hemtjänst enligt Socialtjänstlagen.

Den nordiska människorättsparadoxen

Den andra förklaringsmodellen som kan sägas existera parallellt kallas för den nordiska människorättsparadoxen. Den går enligt Andreas Petterson ut på att vi i de nordiska länderna uppfattar det som att vi redan har fullgoda mänskliga rättigheter men att det saknas eller har stora brister i resten av världen. Han menar att det handlar om ett starkt ”vi och dom-tänkande”.
– Mänskliga rättigheter är viktigt för alla andra länder eftersom det där råder brist på demokrati eller rättssäkerhet. Däremot är man inte särskilt intresserad av mänskliga rättigheter i de nordiska länderna. Det beror på att det finns en väldigt stark föreställning att staten och kommunen är god och vill väl. Vi har en solidariskt finansierad välfärd och kollektiva rättigheter istället för individuella, vilket vi upplever som bättre än mänskliga rättigheter. Vi ser det som att vi har kommit längre i de nordiska länderna och har ett mycket mer överlägset system.

Tjata om frågorna

Andreas Pettersson säger att funktionshinderrörelsen ska vägra acceptera bilden av att ”vi (i Sverige) är så himla bra” och hämtar inspiration från ståuppkomikern Özz Nûjen:
– Skapa dålig stämning! Man måste tjata om de här frågorna.
Andreas Pettersson anser att det är viktigt att börja driva rättsfall, trots att vi i Sverige inte har en sådan tradition.
– Det finns inget sätt som är så bra att skapa dålig stämning på som en bra stämningsansökan. Börjar man driva människorättsfall blir det helt nödvändigt att använda Europadomstolen i Strasbourg som bara väntar på att driva case. Att börja föra en stark rättslig diskussion kommer att väcka intresset bland jurister och få dem på banan. När det kommer igång blir det också mycket lättare att föra de här diskussionerna på den politiska arenan.

Våga förlora fall

Även Olle Wästberg och Susanne Berg är positiva till tanken att driva rättsfall.
– Det gäller att hitta rätt fall och våga förlora, sa Susanne Berg. Vi måste pröva lagarnas gränser och förlorar vi vissa fall är det ett tecken på att vi ligger precis vid gränsen.
Panelen var även överens om behovet av samarbete inom funktionshindersrörelsen och att bilda allianser mellan olika organisationer.
– The more the merrier, sa Andreas Pettersson, ju fler som är aktörer desto bättre. Hur konstellationerna ser ut spelar ingen större roll. Sedan kanske man inte håller med varandra i allt men då artikulerar man det och så vet man var man har varandra. Man måste skapa en juridisk aktivism. Den politiska aktivismen har vi redan men vi har ingen juridisk. Då måste vi skapa allianser.

Fler personer med funktionsnedsättningar i maktens korridorer

Olle Wästberg framhöll också behovet av fler personer med funktionsnedsättningar i maktens korridorer, i de politiska församlingarna och i domstolarna. Han hänvisar till Den herskende klasse (1973) av Jørgen S. Dich, som visar att man inte ”skär ner för de som sitter i rummet bredvid”.
– Med fler personer med funktionsnedsättningar inne i det politiska och juridiska systemet kommer det att bli lättare att höja de här frågorna. Man fattar inte lika cyniska beslut för människor som man sitter och tittar på.

Text: Erik Tillander

Skicka sidan till: