Adolf Ratzka tilldelas ULOBAs 2017 Pride Award
Adolf Ratzka, hans hustru Dorothee Riedel och Vibeke Maröy Melström
Årets vinnare av Pride Award har varit en av Europas ledande aktivister i kampen mot jämställdhet för funktionshindrade i nästan fem årtionden. Det sade ULOBAs generaldirektör Vibeke Maröy Melström vid den årliga ULOBA Pride Parade i Oslo den 17 juni.
ULOBA - Adolf Ratzka fick stolthetsprisen
Juryns motivering
Prisvinnaren definierar Independent Living som de rättigheter, val och kontroll över våra egna liv som andra ofta tar för givet. Vi borde, som alla andra, kunna växa upp i en familj, gå till samma lokala skola som våra vänner, använda samma busservice som våra grannar, ha jobb och karriär som utnyttjar våra kvalifikationer och intressen, engagera sig i organiserat politiskt arbete, kulturaktiviteter och kunna bilda egna familjer.
Årets prisvinnare har spelat en aktiv roll inom Independent Living-rörelsen sedan början av 70-talet - och tycker att saker definitivt rör sig för långsamt! Prisvinnaren anser att det är kritiskt att vi förskjuter vårt fokus från att kämpa för individuella rättigheter till medborgerliga friheter.
Vi får inte se oss som svaga eller skämmas för våra skillnader. Vi måste vara stolta och ta kontroll över våra liv. Vi måste kräva samma rättigheter och skyldigheter som alla andra medborgare.
Årets vinnare var en av grundarna till ENIL 1989 - European Independent Living-nätverket och fungerade som president i många år. Genom sitt mod och beslutsamhet har han spelat en nyckelroll i vår kamp för jämlikhet. Han är fortfarande en viktig förebild idag och en källa till fortsatt inspiration för funktionshindrade över hela världen.
Årets prisvinnare kallas ofta Skandinaviens far för personlig assistans och har genom Bente Skansgård haft en väldigt stor inverkan på livet för de som har personliga assistenter i Norge idag. När vi nu avslöjar att vår prisvinnare också etablerat både Stockholm Independent Living (STIL) och Independent Living Institute i Sverige, kommer det inte som någon överraskning att årets pris går till Adolf Ratzka med stor stolthet och vår största respekt.
Adolf Ratzkas tacktal
Kära vänner,
Jag är mycket hedrad, stolt och ödmjuk av ert pris, särskilt eftersom Bente har varit mottagare av det för några år sedan.
Paraden idag handlar om stolthet. Jag är stolt över priset ni ger mig och jag vill dela utmärkelsen med två viktiga kvinnor i mitt liv.
Jag var 17 när jag blev förlamad av polio och var tvungen att bo på ett sjukhus. Efter fem år på sjukhuset i Tyskland fick jag en chans att studera vid universitet i USA. Med pengar från ett stipendium skulle jag leva och studera i Los Angeles, själv utan familj, utan att känna någon där, utan att veta mycket av språket. Jag behövde mycket hjälp, behövde hjälp med att gå upp och lägga mig, behövde en ventilator för att sova, behövde hjälp för att gå på toaletten, för att bli badad och klädd. Med pengar från stipendiet planerade jag att anställa medstudenter som vad vi idag skulle kalla, mina personliga assistenter.
Jag var 22, visste inte mycket om livet, visste inte vilka risker som väntade mig. Min mamma visste att jag ville gå, hon visste att jag skulle lära mig något viktigt för resten av mitt liv. Hon försökte aldrig hindra mig från att gå. Hon litade på min förmåga att lära mig hantera mitt liv, och lät mig gå. Jag är väldigt stolt över min mamma.
Den andra kvinnan jag vill dela med mig är Doro. Jag har träffat många människor i mitt liv som hjälpt mig på vägen. Doro är den viktigaste. Hon har varit mitt ankare i känslomässiga upp- och nedgångar i mitt liv. Hon har varit den fasta marken som jag behövde för att känna mig trygg och säker. Vi började som reskamrater. Nu har vi färdat tillsammans genom livet i över 30 år. Vi har haft många äventyr tillsammans. Den största hittills är vår dotter Katharina. Vi adopterade henne i Costa Rica efter fyra års strid i svenska domstolar för tillåtelse att adoptera ett barn. Katharina var tre månader gammal när vi fick henne. Nästa månad kommer hon att bli 23. För några veckor sedan fick hon sin högskoleexamen som legitimerad arbetsterapeut. För några veckor sedan flyttade hon och hennes pojkvän till sin egen lägenhet. Jag är väldigt stolt över vår dotter.
Jag är inte stolt över mitt funktionshinder. Jag valde inte att bli funktionshindrad. Det är mycket obekvämt att vara funktionshindrad. När du är funktionshindrad gör samhället dig beroende. Vi är beroende av våra familjer när vi inte får tillräckligt med personlig hjälp. Vi är beroende av andras hjälp när den byggda miljön inte är tillgänglig Vi är beroende av att andra människor dikterar hur vi ska leva våra liv.
När du är funktionshindrad ser människor dig som annorlunda. Visst, jag ser annorlunda ut än de flesta. Inte många kör runt i elektriska rullstolar och bär näsmasker för andning och tal. Vi kan se excentriska ut men vi är inte speciella personer. Vi är djupt vanliga människor eftersom vi, precis som alla människor, behöver ses för vem vi är, behöver höra till, behöver älskas. Dessa behov delar vi med alla, dessa behov gör oss till verkligen vanliga människor.
Som djupt vanliga människor kräver vi samma val och kontroll i våra vardagsliv som våra icke-funktionshindrade bröder och systrar, grannar och vänner tar för givet. Vi vill växa upp i våra familjer, gå till grannskolan, använda samma buss som våra grannar, jobba i jobb som är i linje med vår utbildning och intressen, och bilda egna familjer.
För detta ändamål måste vi stödja och lära av varandra, organisera oss och arbeta för politiska förändringar som leder till rättsligt skydd för våra mänskliga och medborgerliga rättigheter. Jag är mäktigt stolt över att tillhöra vårt internationella syster- och brödraskap som arbetar för dessa mål. Låt oss alla kämpa för våra lika rättigheter som lika medborgare. Låt oss alla vara stolta.
