Bengt Westerbergs anförande från ”Rädda LSS - Assistans är frihet"

Många har förlorat sin assistansersättning under senare år och ännu fler har fått nej när de har sökt för första gången.

Det beror på att det i lagen har införts krav på att det ska finnas grundläggande behov för rätten till assistans och att tolkningen av vad som menas med det steg för steg har snävats in: tidigare var det på- och avklädning av alla kläder, nu bara innekläder; tidigare alla moment under en måltid, nu bara att föra maten till munnen; tidigare alla former av matintag, nu inte längre sondmatning; tidigare flera former av övervakning och tillsyn, nu inte längre när det behövs vid t ex andningsproblematik.

Nyligen meddelade Försäkringskassan att den inte heller tänkte ge assistans vid vissa andra behov än de grundläggande, t ex för väntetid under dygnsvila eller aktiviteter. Beskedet kom inte överraskande. Kassan har länge velat snäva in definitionen också av andra behov. Och fram till nu har regeringen hejat på, t ex i direktiven till LSS-utredningen där man skriver att regleringen av vad assistans ska få användas till måste skärpas. Men när den principen konfronterades med verkligheten blev reaktionerna så starka att regeringen tvingades dra i nödbromsen. Det är bra, men det räcker inte.

Redan på kort sikt behövs tre andra beslut.

För det första. Det är bra att tvåårsomprövningarna stoppas, men, som sägs i den promemoria med lagförslag som Socialdepartementet presenterade i onsdags, de senaste årens förändringar i tillämpningen på assistansområdet har medfört instabilitet och oro för enskilda, och – kan man tillägga – stora standardförsämringar. De som redan har förlorat sin assistansersättning, och de som har fått nej vid nya ansökningar, måste få en ny chans.

Därför krävs fler lagändringar redan nu.

För det andra. I direktiven till LSS-utredningen sägs fortfarande att assistansersättningen ska skäras ned. Men utgångspunkterna för nedskärningskraven är helt fel. Tre exempel:

• Regeringen påstår att kostnadsutvecklingen är ohållbar. Men kostnaderna har bara följt utvecklingen av lönekostnaderna för assistenter och den allmänna standarden. Den är ohållbar bara om det är ohållbart att personer med stora funktionsnedsättningar hänger med i standardutvecklingen – och det är det förstås inte.

• Regeringen påstår att efterfrågan på assistans beror på att andra kommunala insatser har för låg kvalitet. Men den avgörande kvalitetsskillnaden är att assistansen i motsats till andra insatser ger självbestämmande. Den kvalitetsskillnaden försvinner inte för att några fler anställs i gruppbostäderna eller hemtjänsten. Sådana kvalitetsförstärkningar är önskvärda – men de minskar inte märkbart efterfrågan på assistans.

• Regeringen påstår att andra insatser är mycket billigare än assistans. Men det stämmer inte. Med samma standard blir de dyrare. Om man ska spara pengar måste standarden kraftigt försämras – och ändå sparar man inte många kronor.

Utgångspunkterna för nedskärningskraven är fel och därför måste direktiven till LSS-utredningen ändras.

Och för det tredje. Statens ersättning till assistansen – det s k schablonbeloppet – har under senare år höjts med mindre än ökningen av lönekostnaderna. När statliga myndigheter får en lägre uppräkning än ökningen av priser och löner beror det på att de genom digitalisering och andra åtgärder förutsätts kunna öka sin produktivitet. Men assistenternas arbetstakt måste anpassas till assistansanvändarnas tempo. Där kan man inte räkna med någon produktivitetsökning. En otillräcklig uppräkning av schablonbeloppet innebär att assistansersättningen urholkas.

Därför måste schablonbeloppet redan nästa år börja räknas upp med lönekostnaderna.

I Socialdepartementets promemoria slås fast att LSS och assistansreformen på ett avgörande sätt har förbättrat levnadsvillkoren för personer med omfattande funktionsnedsättningar, att reformerna har haft stor betydelse för möjligheterna till ett självständigt liv och att de har bidragit till mer jämlika livsförhållanden för dem som har stort behov av stöd. Det är rätt. Så är det. Därför ska vi slå vakt om assistansreformen. Och därför blir min uppmaning till regeringen:

Det räcker inte med de förslag som ni hittills har presenterat. Det krävs också lagändringar som gör att de som har förlorat sin assistansersättning får en ny chans, att direktiven till LSS-utredningen skrivs om så att kraven på nedskärningar av assistansersättningen försvinner och att schablonbeloppet redan nästa år höjs med lönekostnadsökningarna. Visa nu att ni menar allvar med de fina orden om assistansen och att också ni vill slå vakt om den!