Almedalen 2018 - ”Professionalisering går rakt emot tanken på att vi själva ska få välja hur vi ska leva”
Sophie Karlsson, IfA
Kommunal föreslår i en ny rapport att assistansyrket ska professionaliseras och att det ska krävas utbildning för att bli personlig assistent. På ett seminarium i Almedalen mötte dock förslaget starkt motstånd både från arbetsgivarsidan och från IfA som företräddes av Sophie Karlsson.
– Bra personlig assistans handlar så mycket om den personliga lämpligheten och samspelet mellan assistenten och den assistansberättigade.
På ett seminarium som Vårdföretagarna anordnade i Almedalen diskuterades frågan om assistansyrket borde professionaliseras. Bakom frågan låg vårens ekonomirapport från SKL som säger att allt färre söker sig till yrket - att det 2026 kommer att saknas ca 8000 assistenter om utvecklingen fortsätter.
– Fram till 2026 är det ett nettounderskott på 150 000 personer till hela välfärden både inom kommun, landsting och regioner. Så även om det finns pengar så finns inte personer i arbetsför ålder att få tag i som det ser ut idag, sade Åsa Furén-Thulin, sektionschef för vård och omsorg, SKL.
Att inte kunna välja assistent begränsar livet
Sophie Karlsson, Intressegruppen för assistansberättigade, IfA, sade att det kan vara svårt att hitta kompetenta assistenter redan idag.
– Assistansen utgår ifrån självbestämmande och att inte kunna välja vem man vill ha innebär det en jättestor begränsning, att man inte kan leva på det sätt man vill. Konsekvensen blir att en anhörig kanske får rycka in eller att man tvingas ta en personlig assistent som man inte riktigt har valt själv. Och det påverkar förstås assistansens kvalité - om fel person är på plats kan man kanske inte göra det man planerat.
Utbildningskrav eller inte
Torbjörn Dalin, Kommunal
Alla var mer eller mindre överens om att yrket borde få en högre status för att bli mer attraktivt. De flesta var överens om ett generellt behov av kompetenshöjning men på frågan hur det ska gå till gick åsikterna isär. Kommunal skriver i sin nyligen utkomna rapport Arbete på samma villkor som andra - dags att styra upp den personliga assistansen! att yrket behöver professionaliseras. Torbjörn Dalin, tf utredningschef, Kommunal, sade att utbildningskrav är en viktig väg för att göra yrket mer attraktivt och att det skulle höja kompetensnivån vilket i sin tur skulle kunna innebära en ökad trygghet för de assistansberättigade.
– De utbildningar som tas upp i rapporten är vård- och omsorgsprogrammet och barn och fritidsprogrammet med inriktning på socialt arbete, på gymnasienivå. Som en sorts grundutbildning. Sedan behöver inte alla gå exakt den utbildningen utan man ska ha möjlighet att validera sina kunskaper.
Moderatorn Anders Hansson, förälder till barn som har personlig assistans, påpekade att det då blir svårare att bli assistent och en längre väg in i yrket för till exempel personer som skulle kunna passa bra men som kanske inte vill studera.
– Jag tror de flesta vill lära sig mer om det yrke man han, svarade Torbjörn Dalin och fortsatte:
– Vi på Kommunal ser heller inte framför oss att man blir utkastad för att man inte har rätt utbildning utan att det ska finnas möjlighet att skaffa sig utbildningen medan man jobbar.
Han säger sig också vara helt medveten om att det kan bli lönedrivande.
– Det kan behövas extrapengar för att vi ska kunna klara det så klart
Bättre låta arbetsgivaren sköta utbildningen
Maria Nyström, Vårdföretagarna
Från arbetsgivarsidan var man dock skeptiska till krav på utbildning av många olika skäl. Maria Nyström, Ordförande Vårdföretagarna bransch personlig assistans och VD, NA Care AB, menade att man skulle gå miste om många potentiella assistenter:
– Det är många som inte vågat prova en Vård och omsorgsutbildning eftersom de kanske har tänkt sig att bli något annat. De kan dock passa utmärkt som personliga assistenter om de fick prova. Jag själv har jobbat i fyra år som assistent och det var inte alls som jag hade tänkt mig. Det var fantastiskt och gav mig jättemycket.
Hon sade att det inte ”behöver vara så fyrkantigt att man måste gå en speciell utbildning.”
– Det är svårt med ett ”paket” eftersom det handlar mycket om personlighet. Dessutom är behoven av utbildning individuella. Betala istället så att bra vård- och omsorgsföretag får en möjlighet att fylla på det man behöver.
Inga-Karin Fryklund, förbundsdirektör, Vårdföretagarna, höll med:
– Det fina med den här reformen är att den assistansberättigade själv ska bestämma vem de vill ha som assistent. Det kan vara släktingar, till exempel vara en mamma. Ska vi då kräva att de ska gå en utbildning?
IfA mot professionalisering
Arbetsgivarsidan fick medhåll av Sophie Karlsson. Hon sade att man generellt inom personlig assistans-rörelsen alltid värjt sig från professionalisering av yrket.
– När assistansen kom var en grundläggande tanke att komma bort från professionaliseringen eftersom assistansberättigade hade en lång erfarenhet av att vara styrd av professioner som ”visste bäst” om hur man skulle leva. Professionalisering går rakt emot tanken på att vi själva ska få välja hur vi ska få leva och det leder inte till det personliga som den personliga assistansen ska vara.
Samtidigt säger hon att de naturligtvis vill ha ”bra assistenter” och hon hänvisar till Socialstyrelsens rekommendationer om behovet av vissa grundläggande kunskaper som assistenter bör ha och som hon anser att assistansanordnarna skulle kunna erbjuda sina assistenter. Hon fortsätter:
– Den erfarenhet som assistansberättigade har är att assistenter som kommer från vårdutbildningar inte är de duktigaste assistenterna. Bra personlig assistans handlar så mycket om den personliga lämpligheten och samspelet mellan assistenten och den assistansberättigade, personkemin som man ibland kallar det.
Schablonersättningen för liten
Parallellt med diskussionen om utbildning talades det om att höjningen av schablonersättningen de senaste åren inte följer löneutvecklingen. Det gör i sin tur att pengarna inte räcker till utbildningsinsatser för assistenterna. Inga Karin Fryklund beskrev läget som dramatiskt för många assistansföretag.
– Vinstnivåerna har rasat för våra medlemmar. De går knappt runt så och en stor andel tror inte att de kan fortsätta att bedriva verksamhet på ett bra sätt. Man försöker trixa på olika sätt för att överleva. Samtidigt ser vi stora behov av mer kompetens. Vem som helst förstår att så här kan vi inte ha det. Vi måste kanske hitta andra sätt att göra saker och ting på framöver, för vilka ska arbeta i välfärden, nu när alla skriker efter resurser, undrade Karin Fryklund.