läs skrivbordsversionen istället

Björn Häll Kellerman, Sergels torg – ”Framför allt är vi här för alla de som inte kan ta sig hit”


Björn Häll Kellerman

Ett hundratal demonstrerande på Sergels torg riktade skarp kritik mot regeringen och dess stödpartier. Under Temat Varför rädda våra liv när vi inte får leva? ifrågasattes nedskärningarna av personlig assistans.

Samtidigt som Riksdagens högtidliga öppnande ägde rum i Riksdagshuset höll funktionshinderrörelsen en manifestation på Sergels torg, bara några hundra meter därifrån. Jonas Franksson, ordförande STIL, inledde med att citera Stefan Löfven: ”Sveriges ekonomi är urstark”, för att sedan konstatera att det sparas pengar på personer med funktionsnedsättningar.
– Sverige är ett rikt välfärdsland. Vi har råd med ”familjeveckor”, med utökade ROT-avdrag och vi har till och med råd med, har det visat sig, att avskaffa värnskatten. Men samtidigt har Sverige blivit ett land där vissa människor inte får leva sina liv.

”Ett vackert slagskepp skjutet i sank”

Manifestationen arrangerades av STIL, personskadeförbundet RTP Stockholms län, DHR Stockholms län, Reumatikerförbundet Stockholms län, RBU Stockholms län och Neuroförbundet Stockholms län. Lise Lidbeck, Neuroförbundet fortsatte på temat hur LSS undan för undan har utarmats.
– Det var en gång ett underbart vackert flaggskepp som sjösattes av Sveriges regering, anno 1.a januari 1994. På skeppet fanns det vanliga människor som du och jag och som hade funktionsnedsättningar. Skeppets namn var LSS. Äntligen skulle alla människor få samma möjligheter till samma livschanser som vem som helst. Tyvärr hann skeppet knappt med sin jungfruresa innan man började riva skeppet. En bräda här, en bräda där och revor i de stolta seglen. Idag är det stolta skeppet skjutet i sank.
– Vi ska aldrig acceptera denna nedmontering som pågår av våra liv och rättigheter. Vi ska aldrig stillasittande se på hur vi tvingas in i mallar på ett ”lagom liv för en person med en funktionsnedsättning”, avslutade hon.

Stödpartierna – ”upp ur soffan!”


Maria Persdotter

Även Maria Persdotter, ordförande RBU, sneglade åt Riksdagshuset några hundra meter bort där ledamöterna samlats inför det kommande arbetsåret och inledde med ett citat:
– ”Det kan kosta 700 miljoner, det kan kosta en miljard, barn med omfattande funktionsnedsättningar ska får det stöd de har rätt till”. Vet ni vem som sa så? Det var ansvarige minister Lena Hallengren i valrörelsens slutskede förra året.
Maria Persdotter återkom till citatet och sade att hon inte vill tänka att det bara var valfläsk sagt för att ”blidka en opinion och få tyst på oss”. Men hon hyste uppenbarligen vissa tvivel och talade om samhällets ansträngningar för att spara pengar.
– Ett cyniskt och människofientligt sparande under flera år har lett till att både vuxna, barn och deras familjer befinner sig i kaos och katastrof. Men människor med funktionsnedsättning är inte en bankomat där klåfingriga politiker kan hämta pengar beroende på vilket håll vinden blåser åt.
Hon vände sig till regeringens stödpartier:
– Upp ur soffan! Ställ krav på regeringen! Vi kan inte vänta längre.

LSS - en försäkring för alla

Flera av talarna beskrev LSS som en försäkring för alla medborgare. Annika Teasler påminde om att vem som helst skulle kunna befinna sig i samma situation som hon, och inledde med att berätta om att vakna en vanlig morgon.
– Att inte kunna lyfta armen och sträcka dig efter vattenglaset på bordet. Inte kunna snyta din treåring som kommer in med snoret rinnande. Inte kunna dra av dig täcket fast du svettas. När du blir akut kissnödig får du lov att väcka din man. Han får stanna hemma från jobbet, trots att det inte finns något som heter vård av fru. Resten av dagen får du lära dig vad det innebär att förlora sin värdighet. Din man får torka dig på toaletten. Dina barn måste lämna återbud för att ingen kan följa med dem på simskola.
Hon sa att det hon berättade egentligen ”borde vara en dålig skräckfilm” men att det är verklighet för tusentals svenska medborgare.
– Och vi som fortfarande har personlig assistans vågar aldrig vara säkra på att våra mänskliga rättigheter finns kvar i morgon.
Till sist vände hon sig direkt till alla utan funktionsnedsättning:
– Och du som inte behöver bry dig om detta idag… jag hoppas verkligen att marginalerna fortsätter att vara på din sida.

Tragedier i spåren av neddragningar

Manifestationen hade dragit ungefär hundra besökare men Björn Häll Kellerman, Unga rörelsehindrade, menade att det kunde ha varit många fler, om de haft chansen. Han talade om vikten av att samlas och demonstrera, inte minst för att representera alla de som inte kan. Han påminde samtidigt om flera små och stora tragedier i spåren av neddragningarna, bland annat sin kollega Nora Eklöv, som inte får assistans, anhöriga som tvingas gå ner i arbetstid eller tvingas sluta helt och Tyra som tog sitt liv strax efter att hon hade fått avslag på sin assistansansökan.
– Framför allt är vi här för alla de som inte kan ta sig hit, de som borde vara här men av olika skäl inte kan.

Skam för Sverige

Jonas Franksson avslutade manifestationen:
– Det är en skam att Sverige inte uppfyller grundläggande mänskliga rättigheter, idag 2019! Vi har råd att ha ett jämlikt samhälle.

Text: Erik Tillander

Skicka sidan till: