Årets vinnare i Höströst intervjuas
En röst att räkna med lyder titeln på det vinnande bidraget till årets upplaga av skrivartävlingen Höströst. Den är skriven av Jessica Eriksson och handlar om det livsavgörande med att genom personlig assistans få kommunikationen med omvärlden att fungera.
Höströst är en skrivartävling där bidragen ska handla om personlig assistans. Årets vinnande bidrag, ”En röst att räkna med”, är författad av Jessica Eriksson, som jobbat som personlig assistent i 18 år. Hon säger att hon stötte på tävlingen lite av en slump genom en hemsida på nätet, och att hon blev överraskad av att hon vann tävlingen.
– Jag har skickat in en del av vad jag skrivit till tidningar tidigare, och fått det publicerat, men det här är den första skrivartävlingen jag deltar i.
Vikten av kommunikation
Novellen handlar om en man som tack vare assistenter och hjälpmedel fått ett språk att uttrycka sig med, och den är delvis självupplevd, säger Jessica Eriksson.
– Ja, jag har jobbat som personlig assistent i 18 år med olika brukare och det här är en sammansatt bild av vad jag upplevt. Som personlig assistent har jag både fått lära mig att använda olika kommunikationsverktyg, fått vara med att tolka hjälpmedel och kroppsspråk, och hjälpa andra att förstå hur de kan använda sig av alternativa sätt att kommunicera.
Precis som i hennes berättelse, och till stor nytta och glädje även för släktingar och vänner, fördjupar kommunikationen personens relationer.
– Det visar hur viktig kommunikation är för att bygga relationer med andra, säger Jessica Eriksson.
Motvikt till det negativa om assistans
Personen bakom tävlingen Höströst är Anna Barsk Holmbom och hennes utbildningsföretag ABH-utbildning. Hon säger att tanken bakom tävlingen är att det finns stora behov av att sprida en positiv bild av personlig assistans eftersom den bild som annars sprids är så negativ.
– Bilden av assistansen är så nattsvart och så präglad av elände, fusk och bedrägeri. Vi vet att det i princip är omöjligt att få in de ljusa historierna i vanliga medier. Oavsett vilka medier, är det svårt att få in det som fungerar. Då är det viktigt att få in en motvikt.
Hon tror att motvikten är nödvändig.
– Om man inte beskriver det fina med assistans så finns en risk att det enda människor ser är det dåliga, och varför ska man som politiker vilja bevara något som bara är dåligt?
Men det betyder inte att det bara är solskenshistorier som ryms i Hösttröst.
– Vi har till exempel haft en vinnare som skrivit åtminstone en halvmörk berättelse, men det är inte kriminalitet och fusk som är tyngdpunkten, säger Anna Barsk Holmbom.
Fjärde året i följd
Det är fjärde året i följd som Höströst anordnas och tävlingen handlar helt enkelt om att, utifrån ett särskilt tema som förändras från år till år, skriva något skönlitterärt om personlig assistans. Anna Barsk Holmbom anonymiserar bidragen, så resten av juryn inte vet vem som skrivit. Juryn varierar något från år till år och i år har den, förutom Anna Barsk Holmbom själv, bestått av Jonas Franksson, ordförande i STIL, Margareta Persson, tidigare verksam i funktionsrättsrörelsen, f.d. politiker och författare, Emil Erdtman, konstnär, nybliven doktor i Universell utformning och före detta projektledarare på Independent Living Institute samt Sanna Hedlund som själv vunnit tävlingen två gånger tidigare. Prisutdelningen direktsänds på Youtube och på ABHs hemsida och på ABHs Facebook.
– Förutom en prischeck på 10 000:-, 8 000:- och 6 000:- till ettan, tvåan och trean, vinner de tre första en skrivarkurs hos Jorun Modén. Vinnarbidragen och ett antal av de andra finns att läsa på vår hemsida, plus att jag skickar ut vinnarbidragen till alla assistansanordnare via nyhetsbrev.
Poesi och noveller
Bland bidragen finns både poesi och noveller, och ofta speglas hur assistans fungerar i förhållande till andra insatser, eller inga insatser alls.
Vilka skriver?
– Det är framför allt tre olika grupper: anhöriga, assistenter och assistansanvändare, alltså oftast personer med erfarenhet av assistans. Assistans är så bra för alla inblandade på olika sätt - för en arbetssökande kan det vara en väg ut på arbetsmarknaden, för en assistent en försörjning men kanske också utveckling i sin roll som människa som leder till nya insikter och relationer. Det kan vi se i ganska många av texterna vi får in, säger Anna Barsk Holmbom.
Men hon säger också att det även kommer in texter där man kan se att författaren inte har erfarenhet av personlig assistans.
Hur märks det?
– Främst genom att de har ett ”tycka-synd-om-perspektiv” eller ”ta-hand-om-perspektiv”.
Finns det texter som gör dig arg?
– Mer i så fall extremt uppgiven. Hur kan man uppfatta uppdraget på det här sättet? Hur är det ens möjligt? Men visst, det är ju så att när vi sticker ut näsan utanför vår egen bubbla och tar temperaturen därute är det ofta så att man inte blir så glad som man kunde önska.
Skriver själv
Anna Barsk Holmbom, som arbetat med funktionsrättsfrågor i stort sett hela sitt liv, säger att hon själv naturligtvis har skrivit och skriver mycket i jobbet men att det mest handlat om byråkratiska texter. Men de senaste åren har hon själv också börjat skriva skönlitterära texter och hon har själv gått på kurs hos Jorun Modén, alltså den skrivarkurs som ges ut i pris.
– Det är först nu under senare år som den sortens skrivande har fått utrymme. Jag har inte blivit utgiven ännu men jag har skrivit en bok som jag håller på att arbeta med och som jag hoppas blir utgiven. Det är jätteroligt.
Vill bidra till att vända en negativ trend
Anna Barsk Holmbom säger hon saknar den positiva anda som fanns kring assistansen strax efter att assistansreformen började genomföras.
– Då var alla oerhört positiva. Vi var som en maskin som gick fram och bara tog för oss. Jag skulle vilja att vi blir den maskinen igen, men det kan vi bara bli om vi hjälps åt och inte låter oss söndras av att vissa får och andra inte, vilket gör att vi inte jobbar tillsammans utan var grupp för sig.
Anna Barsk Holmbom tror att en avgörande brist är att många är ”så fast i att det svåra är så svårt”. Hon tror att detta med funktionsnedsättningar måste avdramatiseras och normaliseras.
– Drömmen är att vi får erkända författare som till exempel låter assistansanvändare vara huvudpersoner eller där personer med assistans är med i teve utan att programmet eller inslaget handlar om funktionsnedsättning.
”Ett nytt område att skriva om”
Jessica Eriksson, som bor med sin familj i Kopparberg, säger att hon kommer att fortsätta skriva.
– Ja, jag kommer absolut att fortsätta skriva för det har hängt med genom livet på olika sätt.
Det är många som skriver och drömmer om att bli författare men det brukar vara svårt att kombinera med ett arbete. Hur gör du?
– Jag blev utbränd för några år sedan och lärde mig att man helt enkelt ibland behöver ta sig tid för att göra sådant som ger återhämtning, som skrivandet gör för mig. Det går väl lite i perioder också. Jag har ett knep för att komma igång: jag tänker att jag inte måste bli klar, utan har jag bara en liten stund på mig så kan jag skriva lite då och fortsätta en annan gång. Eftersom jag har ganska dåligt minne så brukar jag skriva upp en liten sammanfattning i mobilen om det dyker upp nån idé, så att jag kan utveckla den vidare när jag har mer tid på mig. Och nu har jag upptäckt att det kan vara kul att ha en skrivartävling som lite morot.
Kommer personlig assistans möjligtvis bli ett ämne framöver också?
– Ja, personlig assistans är ett område där jag har ganska mycket erfarenhet men som jag inte uttryckt så mycket om tidigare, så att skriva mer om det är väl en tanke som jag fått tack vare den här tävlingen, säger Jessica Eriksson.