läs skrivbordsversionen istället

Bengt Westerbergs minnesord över Adolf Ratzka

Adolf Ratzka

Adolf Ratzka, som skulle fyllt 81 den 20 nov, upphovsperson till Stiftarna av Independent Living i Sverige, har avlidit efter en olycka. Närmast sörjande är hustrun Doro Riedel och dottern Katharina Ratzka

Adolf växte upp i delstaten Bayern i Tyskland och drabbades av polio när han var sjutton år. Han tillbringade flera år på sjukhus och tog år 1964 studenten, bokstavligt talat, i sjukhussängen. Därefter kunde han tack vare ett generöst stipendium från den bayerska delstaten studera vidare vid University of California i Los Angeles. Pengarna räckte både till universitetsavgifter och uppehälle och till att ersätta studentkamrater som hjälpte honom med praktiska göromål. Under vistelsen kom han i kontakt med Independent Living-rörelsen.

1969 inledde han doktorandstudier. 1973 kom han till Sverige för en delstudie, men blev av olika skäl kvar här. Efter en tid tog hans pengar slut och han fick vända sig till socialtjänsten för att få hjälp. Det fick han, men nu kunde han inte som tidigare själv bestämma över den hjälp han skulle få. Det var kommunen som bestämde. Han upplevde det som frustrerande och började fundera på om det kunde finnas alternativ.

I mitten av 1980-talet startade han ett Independent Living-kooperativ i Stockholm, STIL. I det samlades några av dem som delade hans frustration. De uppvaktade politiker i Stockholm med följande budskap: Ni satsar en hel del resurser på oss i form av hemtjänst, ledsagning och andra insatser. Kan vi inte i stället få pengarna i handen så att vi kan anställa våra egna assistenter? Då kan vi dels få de personer vi vill ha, dels själva få bestämma när, med vad och hur hjälpen ska ges. Politikerna tyckte att det lät intressant och gick med på att ett försöksprojekt som startade i början av år 1987.

Men redan dessförinnan, på hösten 1986, träffade jag, då som ledare för Folkpartiet, för första gången Adolf. Han berättade om sina och STIL:s idéer. De låg helt i linje med vår ambition att personer med svåra funktionsnedsättningar skulle kunna leva som andra. Kort efter vårt möte uttryckte jag i en riksdagsdebatt förhoppningen att personlig assistans snart skulle kunna bli en viktig insats i svensk funktionshinderpolitik. Och så blev det våren 1993 när jag fick möjlighet att som socialminister presentera reformen som ett inslag i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Reformen har inneburit en avsevärt höjd livskvalitet för tusentals människor, både personer som själva är assistansberättigade och deras anhöriga. Det var en viktig frihetsreform. Den hade knappast kommit till stånd utan Adolf Ratzkas idéer och hängivna arbete.

Jag tänker med stor värme tillbaka på Adolfs och mitt första möte 1986 men också på de otaliga gånger som vi därefter har fått möjlighet att utbyta tankar om både assistansreformen och livet i stort.

Bengt Westerberg

Skicka sidan till: