läs skrivbordsversionen istället

KRÖNIKA

Thomas Juneborg

Vad händer med schablonersättningen?

Thomas Juneborg är assistansanvändare, talesperson för
VIMPA, Vi med personlig assistans i Jönköpings län samt
talesperson för STIL i Jönköping.

Det schablonbelopp som finansierar personlig assistans, 332,60 kr/timme 2024 har varit underfinansierat i över ett decennium. Läget börjar bli kritiskt om assistansreformen ska fungera. Underfinansieringen av schablonersättningen senaste 11-12 åren är tyvärr en fortsättning på ett problem som assistansreformen alltid haft – alla finansministrar tycker att frihetsreformen ”kostar för mycket”.

Assistansreformen är nu 30 år gammal, rättighetslagen LSS och vår frihetsreform hotas från många håll. Det allra största hotet mot assistansreformen tycker jag är den ständiga underfinansieringen av schablonersättningen, 332,6 kr/assistanstimme 2024. Tittar vi på Assistanskolls statistik framgår det att efter 2014 har den årliga höjningen överstigit 2,0 % vid endast två tillfällen, 2021 och 2024. Flertalet år har den legat på endast 1,5 %, 2017 bara 1,0 %.

Under drygt ett decennium har vi (2021 undantaget) inte ens fått kompensation för våra personliga assistenters löneökningar. Möjligheten att överhuvudtaget - även om vi är beviljade personlig assistans från Försäkringskassan kunna bedriva en fungerande personlig assistans urholkas mer och mer. Frihetsreformen håller på att avskaffas indirekt genom otillräcklig finansiering.

Problemet med usla schablonhöjningar finns även i många kommuner runt om i landet som själva bestämmer nivån på den personliga assistans som de själva fattar beslut om - berör ca 4700 assistansberättigade personer runt om i landet. I vissa fall t.om sänker kommunerna schablonersättningen. Ett sådant exempel är Linköpings kommun som har fattat ett beslut att sänka schablonersättningen med så mycket som 10 % ner till endast 303 kr/timme.

Är inte 332,6 kr/timme ett ansenligt belopp? Detta belopp ska täcka alla kostnader som direkt eller indirekt är kopplat till vår personliga assistans. Förutom våra assistenters bruttolöner inkluderar det arbetsgivare avgifter, semestersättning, pensionsavgifter med mera i kollektivavtal, administrativ avgift till anordnaren (ofta 8 % av schablonbeloppet), utbildningar åt både oss själva och assistenter samt diverse omkostnader kopplade till vårt dagliga liv så vi kan leva ett självständigt/självbestämt liv enligt LSS intentioner. Det är därmed många utgifter som schablonersättningen ska täcka.

Allt började vid reformens tillkomst 1994

Ska vi förstå dagens problem med kronisk underfinansiering måste vi gå tillbaka till frihetsreformens tillkomst. Bengt Westerberg var tveklöst den politiskt starkast drivande kraften till att assistansreformen blev verklighet. Idag tror kanske många att det var relativt ”enkelt” för Bengt Westerberg som var socialminister och vice statsminister i Carl Bildts regering att driva igenom reformen.

För en tid sedan intervjuade Assistanskoll Håkan Ceder som jobbade på Socialdepartementet när LSS lagstiftningen togs fram. På frågan hur det politiskt var möjligt att driva igenom en då världsunik rättighetslagstiftning i djup lågkonjunktur ser Håkan Ceder två huvudförklaringar.

1) Bengt Westerbergs starka ställning både som partiledare för Folkpartiet och i regeringen. Han var både socialminister och vice statsminister.

2) Bengt Westerberg var inte motarbetad av statsminister Carl Bildt. Sammantaget gjorde det att finansdepartementets ställning var betydligt svagare än vanligt.

Håkan Ceder beskriver det som att för ovanlighetens skull gick det att ”köra över finansdepartementet”. Visst är det otroligt att det blev en reform mitt i en djup lågkonjunktur men att finansdepartementet ”kördes över” tycker jag ändå är en överdrift. Det var nära att det inte blev någon reform alls därför att finansminister Ann Wibble var mycket motvillig till att finansiera reformen. Orsak – det skulle kosta för mycket pengar och finansministern litade inte på beräkningarna av kostnaden, drygt 2 miljarder kr/år. Till slut gav sig ändå finansdepartementet men med ett mycket viktigt motkrav:

Redan efter ett år skulle kostnaden utvärderas, vilket skrevs även in i LSS förarbeten

Det socialdepartementet lyckades med var att man fick finansministern att motvilligt godkänna en assistansreform. Däremot att assistansreformen som en av 10 insatser i rättighetslagen LSS skulle ha en - åtminstone i teorin obegränsad finansiering efter behov var aldrig aktuellt överhuvudtaget. Det framgår tydligt i Sveriges radios programserie Besluten som formade Sverige. Avsnittet ”Assistansreformen” handlar om assistansreformens tillkomst

Finansdepartementets syn på hur mycket en rättighetslagstiftning får ”kosta” var därmed mycket problematisk från början. Och så har det fortsatt oavsett vem som styrt Sverige. När de grundläggande behoven infördes 1996 var motiveringen att det skulle skapas en tydlig gräns mellan vad som var kommunernas respektive statens ansvar. I praktiken – statens utgifter för personlig assistans skulle hållas nere. Efter det har det följt ett stort antal utredningar som på olika sätt ville hålla nere statens kostnad för personlig assistans.

Timschablonen införs 1997

Under många år bestämdes schablonbeloppet årligen på följande sätt:

Försäkringskassan lämnade förslag till regeringen för förschablonersättningens belopp efter att ha diskuterat omkostnader för personlig assistans med kommunernas intresseorganisation SKR (Sveriges Kommuner och Regioner). Förslag som regeringen brukade följa. Tittar vi på Assistanskolls statistik framgår det den årliga höjningen stadigt låg på 3 till 4 % fram till 2009, det var inga problem att täcka löneökningarna. 2010-2013 låg den årliga höjningen i intervallet 2,0 till 3,0 %.

2018 infördes en stor förändring som tyvärr passerat ” under radarn” i assistansdebatten. Nu skrevs det in i förordningen om assistansersättningen (1993:1091) vilken procentsats ersättningen räknas upp med. Då skrevs det in att den årliga höjningen ska vara 1,5 %. När jag förberedde den här krönikan pratade jag med Ifa och frågade om de visste någonting hur man har räknat fram att den årliga höjningen skulle vara just 1,5 %? Inte ens Ifa vet det.

Vilken nivå schablonhöjningen ska ligga på ändras varje år i förordningen om det blir en ändring i budgeten. Därför står det f.t. att höjningen är 2,5 %. Även detta är mycket långt ifrån att täcka ökade löneutgifter eftersom flera år med hög inflation ledde till ovanligt höga löneökningar när nya Kollektivavtal förhandlades fram.

Dåvarande S-MP regeringen bestämde alltså att den årliga höjningen ska vara underfinansierad och den nuvarande M-L-KD regeringen har inte ändrat det. Och detta genomfördes 2018 utan att ens redovisa hur man kom fram till just 1,5 %. Vi kan säga att höjningen som gjordes 2021 (3,5 %) var ett ”extra tillskott” till följd av pandemin. Årets 2,5 % är givetvis bättre än 1,5 % men det finns fortfarande inget underlag till varför höjningen är så låg när avtalade löneökningar för 2024 är nästan dubbelt så höga.

Vad är det då som drivit fram de allt snålare höjningarna av schablonersättningen? Jag brukar säga att de stora försämringarna sker när det antingen råder lågkonjunktur eller staten får stora oväntade utgifter. I det här fallet räcker det inte som förklaring. Förutom att finansdepartementet alltid tycker personlig assistans är en för kostsam reform är det tyvärr uppenbart för mig att fuskdebatten och kriminalitet kopplat till assistansbranschen spelar en viktig roll. Oavsett omfattningen och osäkert underlag vid uppskattningar -varje regering lutar sig mot statligt tillsatta utredningar när de fattar sina beslut. Och när det kommer utredningar som beräknar att flera miljarder kr i statlig assistansersättning årligen hamnar i fel fickor så frågar sig tyvärr finansministern – varför ska vi satsa mer pengar på en verksamhet som ”läcker” så mycket pengar till fusk och kriminalitet?

En indexering efter löneökningar räcker inte

Att timschablonen måste höjas enligt ett index som följer löneökningarna är en självklarhet men det är viktigt att lyfta fram att detta inte kompenserar för ett drygt decennium med underfinansierad schablon. Det frigör inte heller resurser för att täcka ökade utgifter för flera tusen personer som förlorat statlig assistansersättning eller att höja statusen på yrket personlig assistans med mera. Jag tycker inte vi ska nöja oss med att bara schablonen höjs enligt ett fastställt index. Vi måste våga kräva mer än så – en rejäl höjning av schablonersättningen innan den löneindexreglerade höjningen införs.

Jag tycker också det finns ett nära samband mellan krisen för schablonersättningen och avsaknaden av regeringsinitiativ för nya behovsbedömningar. Att ordna båda delarna kräver att assistansreformen tillförs betydligt mer pengar…

Ulf Kristersson har hållit sin senaste regeringsförklaring. Jag har inte lyssnat själv men Ifa rapporterar att det var mycket magert med nya besked för alla assistansberättigade - ingenting om högre schablonersättning, nya behovsbedömningar, statligt huvudmannaskap med mera. Regeringens viktigaste (och enda?) prioritet enligt statsministern är uppenbart att stoppa kriminaliteten i assistansbranschen.

19 september presenterar regeringen nästa budget. Trycket från funktionsrättsrörelsen på finansminister Elisabeth Svantesson att ändra politik är stort nu. Vad regeringens beslut i budgeten angående schablonersättningen blir återstår att se. En sak kan jag säga med 100 % säkerhet:

Fortsätter den nuvarande utvecklingen med varje år usel höjning av schablonersättningen kommer frihetsreformen att gå mot en säker undergång.

Thomas Juneborg 2024-09-12

Skicka sidan till: