Krönika

Thomas Juneborg

Vad händer med ”Stärkt personlig assistans” efter regeringskrisen?

Thomas Juneborg är assistansanvändare,
talesperson för VIMPA, Vi med personlig
assistans i Jönköpings län samt
talesperson för STIL i Jönköping.

Under försommaren blev utredningen Stärkt personlig assistans klar. Många av förslagen går i rätt riktning men hur mycket kommer att genomföras efter sommarens regeringskris? Blir det en utredning om statligt huvudmannaskap?

Jag brukar ha låga förväntningar när det gäller statliga utredningar som handlar om personlig assistans. Trots ovanligt offensiva direktiv till utredaren Fredrik Malmberg gällde detta även utredningen Stärkt personlig assistans som ingick i punkt 64 i januari överenskommelsen mellan regeringspartierna, Liberalerna och Centern. När utredningen blev offentlig var förslagen ändå mycket positiva, klart över förväntan. I utredningen finns förslag om avsmalnat föräldraansvar, tillsyn för att undvika skador och att egenvård (i samarbete med sjukvården) ska ge rätt till personlig assistans. Totalt beräknas förslagen ge personlig assistans till ca 2000 personer som förlorat den. Sammantaget är förslagen i utredningen det bästa som hänt i assistansvärlden på många år. Lägg därtill att det finns stöd i Riksdagen för att genomföra åtminstone merparten av förslagen så fanns det definitivt anledning till optimism när maj gick över i juni.

Bara dryga 3 veckor senare befann sig Sverige i en regeringskris och Stefan Löfven avsattes som statsminister. Visserligen vilade januariöverenskommelsen på ett mycket svagt parlamentariskt underlag men det var inte många som räknade att med att regeringen skulle avsättas vid midsommartid 2021. Stefan Löfven återkom ganska snabbt som statsminister men i och med att Liberalerna lämnade januari överenskommelsen försvagades regeringen ytterligare. Nästa kris är med stor sannolikhet bara några månader bort då regeringen ska försöka få igenom nästa budget, oklart hur i dagsläget. Dessutom har Stefan Löfven meddelat att han avgår i november. Statsministerns avgång i kombination med budgetproblemen innebär att finns potential för en ny regeringskris. Jag tror inte det kommer gå så långt men utesluter det inte. Även utan regeringskris vi får nog räkna med en mycket stökig budgetprocess med hot om att fälla regeringen.

De återkommande kriserna efter valet 2018 (som beror på det krångliga parlamentariska läget) är allvarliga på flera sätt. Tänk vilka problem det var att överhuvudtaget få till en regering i Sverige hösten 2018. Hur kommer regeringsbildningen fungera efter nästa val? Ingen vet det nu. Det mesta tyder på att det parlamentariska läget fortfarande kommer vara mycket oklart med samma problem som vi såg efter valet 2018. Landet behöver en normalt fungerande regering för att något ska uträttas vad gäller lagändringar. På pappret kan en riksdagsmajoritet visserligen tvinga fram lagändringar som regeringen tvingas genomföra. Det förutsätter dock att oppositionen enas och att det finns en fungerande regering som kan genomföra det Riksdagen beslutar. I klartext: Sakfrågorna hamnar i bakgrunden när så mycket energi måste läggas på hur och vem som ska styra Sverige. Och detta gynnar definitivt inte den personliga assistansen.

Jag vill ändå vara optimist och tror att i alla fall majoriteten av förslagen i Stärkt rätt till personlig assistans kommer att genomföras. Har också svårt och se att något parti, möjligen med undantag av SD tjänar på en ny regeringskris med eventuellt extraval innan ordinarie riksdagsval nästa år eller att vi inte får en handlingskraftig regering med eventuellt extraval efter valet 2022. Sverige har många problem som måste lösas och väljarna förväntar sig förhoppningsvis samarbete efter valet för att lösa dem, inte nya regeringskriser med ännu fler talmansrundor. Har jag rätt där förbättras vår position avsevärt. Stödet för de flesta förslagen i Stärkt rätt till personlig assistans är också solitt i Riksdagen. Funktionsrättsrörelsen har en viktig uppgift att trycka på att även utredningen om statligt huvudmannaskap blir verklighet.

I en intervju med Assistanskoll nyligen menar Martin Klepke att Socialdepartementets ställning måste stärkas gentemot finansdepartementet. Martin Klepke menar också att det krävs en socialdemokratiskt ledd regering för att återupprätta lagens intentioner. Maktbalansen mellan socialdepartementet vs finansdepartementet håller jag definitivt med om. Angående vilken regering som är bäst lämpad att rädda assistansreformen är Martins svar ett exempel på hur vänster, respektive högerväljare ser på vem som är bäst för assistansreformen, det är också mycket tydligt även i sociala medier. Till vänster anser alla att en högerregering vore en katastrof medan personer till höger tycker samma sak om en vänsterregering.

Jag vill bredda den debatten. Min absoluta övertygelse är att ska vi få en långsiktigt hållbar assistansreform oavsett vem som styr landet måste den ha helhjärtat stöd från såväl Socialdemokraterna som Moderaterna. Det saknas för tillfället. Jonas Franksson anser ändå efter seminarier i Almedalsveckan att det finns tecken på att en ökad samsyn som går i positiv riktning hos S och M. I de viktigaste frågorna som huvudmannaskapet och behovsbedömningar saknas emellertid klara besked. En assistansreform som den var tänkt att fungera kräver också en väl fungerande välfärdsstat för hela befolkningen. Det innebär att det måste bli ett slut på alla andra besparingar/försämringar vi sett i övrig funktionsrättspolitik, sjuk och äldreomsorgen, skolan, socialförsäkringarna med mera.

Angående möjligheterna att få personlig assistans att bli en valfråga. Ämnet är så omfattande att jag kanske utvecklar det mer i en krönika närmare riksdagsvalet.

I punkt 64 ingick också att tillsätta en utredning angående statligt huvudmannaskap för personlig assistans. Hur det blir med den utredningen är i dagsläget högst oklart efter att Liberalerna lämnat januari överenskommelsen. Många assistansanvändare börjar därför oroa sig för att kommunalisering återigen kan bli aktuellt. Jag tror själv att risken är mycket liten i närtid, innan riksdagsvalet. Motståndet är så kompakt bland oss assistansanvändare, anhöriga och anordnare att jag tvivlar mycket starkt på att vem som än efterträder Stefan Löfven, kommer ingen våga lägga fram ett så drastiskt förslag nära valet. På lite längre sikt kommer det alltid att finnas en risk fram tills det en gång för alla i lagen framgår att enbart staten är huvudman för personlig assistans.

Det finns mängder med skäl till att assistansreformen inte får kommunaliseras. Här är några av dem.

• LSS och LASS kom till för att det var uppenbart att kommunerna inte gav tillräckligt med hjälp. Fortfarande är det stora skillnader mellan hur 290 kommuner tillämpar LSS för de 5379 personer som maj 2021 hade sin personliga assistans beviljad av hemkommunen (Källa Assistanskoll.se)
  
  
• Det är oförenligt med Funktionsrättskonventionen som är mycket tydlig med att rättigheter som ska förverkligas enligt artikel 19 inte ska decentraliseras till lokal eller regional nivå.
  
  
• Kommunerna var redan på remisstadiet motståndare till att LSS blev en rättighetslag och har upprepade gånger visat att de har svårt acceptera detta. Senast våren 2020 när pandemin drog in över Sverige ville deras intresseorganisation SKR (Sveriges Kommuner och Regioner) att regeringen införde lagändringar som inneburit stora försämringar för assistansanvändare som har sin hemkommun som huvudman. Regeringen sa nej, två gånger.

Jag kan inte se något tecken alls på att kommunerna kommer att ändra inställning och tillämpning framöver. En assistansreform med kommunerna som huvudman är uteslutet om vi menar allvar med att återupprätta reformens verkliga intentioner.

Thomas Juneborg 2021-06-09