Magnus Johanssons (mp) svar till Bengt Elmén

Miljöpartiet de Gröna är försvarare av assistansreformen.

Jag tycker Bengt Elmén gör ett stort misstag när han i sitt inlägg tillskriver mig åsikter och ställningstaganden som jag inte gett uttryck för. Mitt engagemang i LSS-kommittén grundar sig i att jag vill stärka alla människors möjlighet och förutsättningar att vara delaktiga i samhället och få makt att styra över sitt eget liv. För vissa är personlig assistans förutsättningen för detta och därför ska rätten till assistans försvaras. Jag svarar nedan på alla de frågor och påståenden som Bengt Elmén förde fram.

Reaktion på Rapports inslag om assistansreformens kostnader - öppet brev till Magnus Johansson (mp)

Söndagen den 11 november sände Rapport återigen ett inslag om de skenande kostnaderna i assistansreformen. Denna gång hade man skrämt upp Miljöpartiets Magnus Johansson som på fullt allvar påstod att det saknades en kostnadskontroll i reformen. Reportern köpte resonemanget med hull och hår.

Vem planterar

Först måste man fråga sig vem det är som initierar dessa nyhetsinslag. Det vanliga när frågor aktualiseras på det här sättet är att någon vill bereda väg för något. Man vill påverka opinionsläget. I det här fallet handlar det uppenbarligen om LSS‑kommittén som vill bereda väg för sina förslag som ska presenteras under nästa år. Det är lite anmärkningsvärt att Miljöpartiet vill spela med i det här spelet eftersom man tillhör det block som vill värna om den gemensamma sektorn.

MJ: Jag tycker inte att den som vill värna rätten till assistans ska vara rädd för en offentlig diskussion om kostnader. Att tysta ner skapar bara misstänksamhet och spridning av felaktig information.

Alltsedan LSS‑kommittén (f.d. Assistanskommittén) tillsattes har det huvudsakliga syftet varit att lägga fram förslag som dämpar kostnadsutvecklingen. Samtidigt har man försäkrat alla berörda att detta inte ska gå ut över den enskilde.

MJ: Ett av uppdragen har varit att komma med förslag som dämpar kostnadsutvecklingen. Kommittén lämnade under 2005 ett betänkande som syftade till att stärka kvalitén, få bort oseriösa aktörer och trygga att assistansersättning används till assistans. Tyvärr har regeringen inte engagerat sig tillräckligt i frågan. Det tycker jag är synd och mycket olyckligt. När det gäller kostnadsdämpningen så är det självklart så att fler åtgärder behövs för att dämpa kostnaderna. Mer om det nedan.

Handikapprörelsen har inte haft något att invända. Man har litat på kommitténs företrädare fullt ut. Hur naiv får man vara? Det går själv­fallet inte att spara på assistansreformen utan att det går ut över den enskilde. Det borde framstå som självklart för var och en. Visserligen går det kanske att uppnå vissa begränsade sparmål genom att exempelvis angripa det fusk som har förekommit. Men detta kan bara ge marginaleffekter. Vill man skära ordentligt så måste rätten till personlig assistans på något sätt begränsas. Detta vet alla, men det väljer man att hålla tyst om.

MJ: Jag hoppas LSS-kommittén finner förslag på förändringar som långsiktigt tryggar reformen. Det kan på kort sikt innebära inskränkningar för vissa. De som verkligen behöver assistans måste få rätt till den.

Istället väljer man från kommitténs sida att börja med att bereda mark genom att tala om den enorma kostnadsutvecklingen och påstå att utgifterna nu närmar sig försvarskostnaderna och kost­naderna för barnbidraget.

Vilken grund har man för detta? Ingen! Det bygger bara på prognoser som i sig bygger på att man låter vissa kurvor fortsätta som de har gjort hittills. Den kostnadsutveckling som refererades I inslaget avser inte heller bara personlig assistans även om man valde att framställa det så. De kostnader som man refererade till avser istället samtliga LSS-insatser, såsom gruppbostäder, kontaktmannaskap m.m. Det har en viss betydelse för debatten.

MJ: Du har fel. Kostnaderna som förmedlades i inslaget avser insatsen personlig assistans. Den är beräknad av försäkringskassan till 28 miljarder 2010 och om man räknar vidare fram till 2015 så landar kostnaden på ca 35-40 miljarder. Detta ska jämföras med uppskattningen vid införandet 1994 på 3,3 miljarder kronor.

Miljöpartiets Magnus Johansson påstod alltså på bästa sändningstid i TV att det helt och hållet har saknats kostnadskontroll I assistans­verksamheten. Påståendet är gripet ur luften och skadar oss funktionshindrade. Det gör att allmänheten betraktar mig som snyltare, bedragare och parasit.

MJ: Jag tror inte att en offentlig diskussion är en nackdel. Det är regeringens ansvar att se till att få en ändamålsenlig användning av assistansersättningen. Assistanskommittén lämnade flera bra förslag på det. Maria Larsson (kd) har inte drivit frågan och det är hon som ska ställas till svars. Jag är inte ensam om att påstå att kostnadskontrollen är dålig. Riksrevisionen lämnade en rapport om det 2005 och utvecklingen talar också sitt tydliga språk.

Jag ställer inte alls upp på din tolkning att allmänhet betraktar dig som assistansberättigad som snyltare, bedragare och parasit. Du tar på dig en ”tyck-synd-om-mig” roll som du inte alls är betjänt av och inte förtjänar. Tvärt om bör du som assistansinnehavare vara angelägen att regeringen vidtar åtgärder som gör att de avarter av användningen av assistansersättning som finns försvinner.

Exempel på avarter:

1. Kommuner styr den enskilde till att välja insatsen personlig assistans för att kommunen tjänar ekonomiskt på det i jämförelse med gruppbostad.
2. Den assistansberättigades företrädare/god man styr den enskilde att välja insatsen personig assistans för att företrädaren själv ser personlig ekonomisk vinning med den insatsen.
3. Medvetslös person blir beviljad personlig assistans med 40 assistenter. Detta är mer sjukvård än assistans.
4. Låg lön ges till assistent och överskottet av assistansersättningen hamnar i någons ficka skattefritt.

Kontroll 1: Timbedömningen

Sanningen är istället den att jag vartannat år träffar min handläggare på Försäkringskassan som in i minsta detalj går igenom min vardag och mina assistansbehov. Det innebär att det hos Försäkringskassan finns antecknat hur lång tid det tar för mig att tvätta mig, gå på toa och äta frukost. Jag undrar vad Johansson hade tyckt om att få sina basbehov granskade på samma sätt.
Detta innebär också att mina behov blir prövade in i minsta detalj. Vill jag göra något som kraftigt ifrån min tidigare vardag så måste jag ansöka om detta, vilket innebär att mina privata behov blir prövade av en offentlig myndighet. Det hela liknar det forna Öst­europa där staten avgjorde vad medborgarna behövde. Jag undrar vad Johansson hade tyckt om att få sina privata behov prövade på samma sätt.

MJ: Jag håller med om det orimliga i att hantera bedömning om assistansbehov på detta sätt. Alternativet är att göra mindre individuella bedömningar och istället använda sig av olika grupperingar. Jag tycker det finns problem med det också. Jag håller inte med om att timbedömningen är ett sätt att reglera kostnader – om så är fallet så är det fel. Det är ju en behovsbedömning och ska inte påverkas av kostnaden.

Kontroll 2: Internkontroll

Till detta kommer att varje assistansanordnare har en internkontroll oavsett om verksamheten är organiserad i form av en förening, enskild firma eller ett aktiebolag.

MJ: Detta varierar men jag kan inte se att detta reglerar kostnaden. Vissa företag har förövrigt gjort groteska vinster på assistansverksamhet.

Kontroll 3: Tillsyn

Förutom denna kontroll gör Försäkringskassan kontinuerligt kontroll av löneutbetalningarna till mina assistenter. Man granskar deras lönerapporter. Med jämna mellan rum träffar man min assistansanordnare för att se till att allt står rätt till. Härutöver har Riksförsäkringsverket i olika omgångar utrett assistansersättningen och som en del av detta haft regeringens uppdrag att följa upp kostnadsutvecklingen.

Så att påstå att verksamheten har saknat kostnadskontroll saknar all grund. Ett sådant påstående ger allmänheten en felaktig syn på verksamheten. Däremot är det uppenbart att kontrollen har brustit i vissa delar, eftersom fusk har förekommit. Men det har delvis berott på bristande internkontroll hos Försäkringskassan. Deras egen personal har ju varit inblandad. De förslag som LSS-kommittén redan har lagt fram kommer förhoppningsvis att stävja fusket.

MJ: Problemet har ju varit att man inte har behövt ”fuska” för att använda assistansersättning till annat än assistans. Det låter på dig som om dagens regelverk är bra bara folk avhåller sig från fusk. Jag tror aldrig att vi kan få ett system där man inte kan fuska. Problemet med dagens system är att det är okej att använda assistansersättning till annat än assistans.

Kontroll 4: Ersättningens storlek

Regeringen fastställer varje år assistansersättningens storlek. Allt­sedan ersättningen infördes har den understigit regeringskansliets egna städkostnader. För 2008 uppgår ersättningen till 237 kr/tim. Finns det överhuvudtaget någon annan tjänst i samhället som man kan köpa för 237 kr/tim? Kan man anlita en rörmokare för 237 kr/tim? Kan man få bilen reparerad för 237 kr/tim? Kan man åka taxi för 237 kr/tim?

Våra personliga assistenter hör till de lägst avlönade yrkes­grupperna. Jag trodde att Miljöpartiet var ett parti som ville värna om dessa grupper. Istället väljer man att slå hårt mot dem genom att påstå att det saknas kostnadskontroll.

Förutom till löner ska assistansersättning användas för omkostnader av olika slag. Det kan t.ex. handla om satsningar inom arbetsmiljö, utbild­ning och personalvård. Ska jag få mina assistenter att stanna så finner jag sådana satsningar helt nödvändiga. Det finns praktiskt taget inga möjligheter för mina assistenter att avancera. Den enda möjlighet jag har att försöka få dem att vara kvar är att se till att de trivs. Därför måste det finnas ett utrymme för dessa satsningar.

MJ: Jag tror nog att det kan behövas fler schablonnivåer. Det är stor skillnad på mycket helg och kvällsarbete i jämförelse med endast dagtid på vardagar. Över 90% av de som idag är personliga assistenter har varit det i över ett år. Två av tre assistenter har jobbat som personlig assistens över 3 år. Det är alltså inte ett jobb som endast utförs tillfälligt utan blir ett jobb som andra.

Kostnadsstegring eller … ?

Något som man inte tycks ta någon hänsyn till när man stirrar sig blind på kostnadsutvecklingen är att kostnaderna alltid har funnits där. Det är bara det att kostnaderna tidigare var sektorsindelade. En poäng med assistansreformen var att vi ville ha ett samlat huvudmannaskap. Tidigare fanns hemtjänst, boendeservice, ledsagarservice, dagliga verksamheter, gruppbostäder, elevassistans, arbetsbiträden, vårdar­tjänst m.m. Alla dessa verksamheter ansvarade för att leverera någon form av assistans inom sitt område.

När så fler och fler väljer att lämna dessa institutionella verksamheter till förmån för personlig assistans, så innebär det att kostnader som tidigare var fördolda blir tydliggjorda. Att tolka detta som en stegring av kostnaderna är direkt felaktigt.

Undersökningar gjorda av brukarkooperativet JAG visar dessutom att personlig assistans inte alls måste bli dyrare än institutionella lösning. Istället dras personlig assistans med en lägre kostnad för overhead. Men i och med att kostnaden ersätts per timme och individuellt så blir den tydligare. Någon liknande redovisning har aldrig funnits inom t.ex. kommunala verksamheter. Därför är det väldigt svårt att säga om personlig assistans är billigare eller dyrare.

MJ: Jag inser också att kostnader har funnits på många ställen tidigare och att assistansreformen givit många möjlighet till ett självständigt liv, ett värdigt liv som man inte haft på samma sätt tidigare. Det är därför jag värnar reformen. Men jag vill inte blunda för verkligheten och de avarter som finns.

Klassiskt politikergrepp

I rapportinslaget gjorde sig Magnus Johansson också skyldig till ett klassiskt politikergrepp. Han försökte på ett synnerligen osmakligt sätt spela ut grupper mot varandra. Genom att påstå att assistansutgifterna började närma sig barnbidragskostnaderna så försökte han spela ut funktionshindrade mot barnfamiljer.

Men inte nog med detta. Han försökte också spela ut funktionshindrade mot andra funktionshindrade. Han påstod att kostnadsutvecklingen för LSS-insatserna hindrar andra satsningar på handikappområdet t.ex. när det gäller tillgänglighet.

Miljöpartiet har uppenbart inte förstått självfinansieringsprincipen som handikapprörelsen har hävdat i årtionden. Den innebär att det företag som bedriver en verksamhet också ska bära kostnaden för att göra tjänsterna tillgängliga för alla.

Principen innebär att de krav vi ställer på tillgänglighetsområdet inte kostar något för statskassan, så länge som det inte handlar om statens egna verksamheter. Övriga organisationer och företag ska stå för sina kostnader. Oviljan att göra något på tillgänglighetsområdet handlar således inte om pengar utan om brist på politiskt engagemang.

MJ: Det är du Bengt som tolkar att jag ställer grupper mot varandra. Det är inte alls det jag gör. Jag ser risker med att samhället anser att det räcker med att skjuta till pengar till stödinsatser. Det behövs attitydförändringar på arbetsplatser och inom offentlig verksamhet. Med tanke på hur hög arbetslösheten fortfarande är för människor med funktionsnedsättningar så är det inte irrelevant att nämna det. Det räcker inte att samhället anslår pengar till stödinsatser utan det krävs också större insatser på andra områden, bland annat tillgänglighet. Visst vore det bra med en diskrimineringslag som kom till rätta med detta men den verkar vara svår att driva igenom. Mer offentligt engagemang för att samhället ska bli tillgängligt är nödvändigt.

En öppen debatt

Om man nu vill åstadkomma en ännu starkare kostnadskontroll så måste man redovisa hur det ska ske. Ska det ske med tidsstudier där man mäter vad våra assistenter egentligen har för sig på jobbet? Eller ska det ske genom att Försäkringskassan ska granska och godkänna varje litet utlägg? Eller ska det ske genom att Försäkringskassans granskning av mina bas­behov blir ännu mer rigid och detaljerad. Man måste spela med öppna kort så att vi får en tydlig och demokratisk debatt om hur assistansverksamheten ska vara organiserad i framtiden.

MJ: Som jag skrivit ovan anser jag att vårt delbetänkande från 2005 duger bra för att få en ändamålsenlig användning av assistansersättningen. När det gäller att dämpa kostnaderna behöver vi titta vidare på flera olika saker. Det kan vara indelningen av personkretsar, kommunernas ekonomiska fördel av LASS istället för annan insats och mycket annat.

Jag hoppas vi kan diskutera vidare och vara konstruktiva.

Slutligen vill jag tacka för ditt inlägg Bengt och bjuda in fler i debatten.

Vänligen
Magnus Johansson (mp)
Ledamot LSS-kommittén
2007-11-26