Almedalen 2016 – ”Höga förväntningar på Sverige”

Thomas Hammarberg

På KFO:s seminarium om FN-konventionen diskuterade Thomas Hammarberg, f.d. FN-kommissionär och Malin Ekman Aldén, Myndigheten för delaktighet, vad som krävs för att Sverige ska bli bättre på att efterleva konventionen. Båda ser fram mot den oberoende MR-myndighet som utlovats.

FN-kommitté granskar medlemmarnas arbete

Thomas Hammarberg inledde seminariet med att i snabba drag beskriva hur konventionen för personer med funktionsnedsättningar övervakas i FN. Länder som ratificerat konventionen, alltså bundit sig till att följa den, ska med jämna mellanrum lämna en rapport där de redogör för hur genomförandet går. Funktionshinderorganisationerna gör samtidigt en alternativ rapport, en skuggrapport och för det tredje medges även individuella klagomål. Allt detta tillsammans utgör materialet som granskas av en oberoende expertkommitté.
– Men det är inte som en domstol. Det är en aktiv och kritisk kommitté och varje rapport från kommittén ska tas upp i riksdagen. Det förväntas att landet ska ta till vara på kritiken och göra politik av de rekommendationer de fått från kommittén.

Rapport från Myndigheten för delaktighet

Myndigheten för delaktighet, MFD, har nyligen lämnat en rapport till regeringen, en ny strategi för funktionshinderpolitiken. Den vikarierande generaldirektören Malin Ekman Aldén satt i panelen och sade att avsikten är att politiken på ett tydligare sätt än tidigare ska utgå från genomförandet av konventionen för rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
– Politiken ska ha ett modernt och MR-baserat mål. Då förpliktigar det att ta utgångspunkt från de definitioner och synsätt som konventionen står för. Det mest grundläggande är att samhället i alla sina delar ska utgå ifrån mångfald och vara universellt utformat, särskilt när varor och tjänster utformas.
Ytterligare något som krävs är individuella stöd som komplement.
– Jag tror det är viktigt att se funktionshinderpolitiken på det här sättet. För även om man har omfattande funktionsnedsättningar och har personlig assistans är det viktigt att samhället utgått ifrån ”mig” när det är utformat.

Myndigheter ska styras hårdare

Malin Ekman Aldén

I MFD:s rapport presenteras även en hel del konkreta idéer för att effektivisera genomförandet. Ett exempel är att myndigheterna ska styras hårdare och krävas på tydligare mål än tidigare.
– Myndigheter är som spindlar i nätet för utvecklingen och de påverkar även på den lokala nivån. De ska ha en tydlig riktning och målsättningarna ska bli mer enhetliga och konkreta. Det är viktigt så att man kan se att det händer saker, och hela det arbetet måste göras i samverkan med målgruppen och deras organisationer.

Kommunala självstyret ett dilemma

Något som beskrivs som ett dilemma är det kommunala självstyret. Trots att också kommunerna är bundna till ratificeringen lever många kommuner inte upp till de internationella fördragen vilket också lett till kritik från FN-kommittén. Malin beskriver de som ”otroligt viktiga aktörer” och säger att myndigheten försöker hitta ”nya vägar att jobba med dem”. Så här långt har Myndigheten för delaktighet gjort en gemensam webbaserad utbildning som vänder sig till kommunerna med avsikt att höja intresset och kompetensen om frågorna.
– Det är en mjuk väg men mycket längre än så tillåter inte det svenska systemet att styra upp om man inte gör det via lagstiftning.

Anordnarna implementerar

En av frågorna som behandlades på seminariet var hur konventionen uppfylls i praktiken. I panelen satt Katarina Bergvall, vice ordförande i Assistansanordnarna, som menade att just anordnarna har stora möjligheter att bidra till konventionens målsättning genom att göra den praktiska implementeringen möjlig. Hon räknade upp en rad exempel:
– Att ge möjlighet till självbestämmande, värna integriteten, ge möjlighet att välja assistent själv eller ge möjlighet till insyn i ekonomin så att personen kan använda pengarna för att kunna leva sitt liv.
Hanna Kauppi undrade om det talades mycket om konventionen bland anordnarna.
– Jag tror inte man pratar särskilt mycket om konventionen men man har sitt fokus i lagens intentioner, förarbetena i LSS är glasklara.
Kan man tänka sig att detta förstärks redan i tillståndsprövningen av verksamheter, undrade Hanna Kauppi.
– Absolut, det är definitivt något man skulle kunna göra. Att styra upp redan från början och kräva, inte bara i ord utan också att man ska kunna visa på att man har kunskaper, att man kan sprida kunskapen och använder metoder så att man går från ord till handling. Det kräver ganska mycket och det räcker inte med att bara säga att man stöder konventioner. Resurser behöver avsättas och det behöver spridas i organisationen.

Talet om fusk – ”en kampanj”

Även det dagsaktuella politiska läget kom på tal. Huvudkritiken från FN-kommittén handlade om att Sverige backar från redan uppnådda mål.
– Man inte får göra försämringar, och om man av finansiella skäl gör det ska det vara tillfälligt och det ska finnas ett plan för hur man ska komma tillbaka, sade Thomas Hammarberg.
Hanna Kauppi konstaterade att den kritiken kom 2014. Vad har hänt sedan dess, undrade hon retoriskt?
– Ja det har ju bara fortsatt: mer och mer fokus på det de kallar missbruk, det är nästan en kampanj som pågår. Självfallet ska man stoppa missbruk men det är en liten, liten minoritet som har gjort det, rent lurendrejeri. Ambitionen att komma åt dem får inte innebära att man försämrar läget för alla andra.
Hanna Kauppi tog upp regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan och direktiven till den nya LSS-utredningen. Överensstämmer det med ambitionsnivån med svensk funktionshinderpolitik, frågade hon och vände sig till Malin Ekman Aldén?
– Om de här åtgärderna som regeringen aviserat innebär att man får en sämre situation, att man får sina rättigheter undergrävda och att förutsättningarna för delaktighet i samhället minskar, går de naturligtvis stick i stäv med målet för funktionshinderpolitiken, svarade hon.

Stora förväntningar på ny MR-myndighet

Både Malin Ekman Aldén och Thomas Hammarberg har stora förväntningar på den nya mänskliga rättigheters-myndighet som utlovats. Malin Ekman Aldén menar att ”systemet för MR-arbetet” kräver tre ”grundfunktioner” varav Sverige ännu så länge bara har två.
– Det ena är staten som ratificerar och är genomförare, det andra en oberoende övervakningssystem och det tredje civilsamhället. Det är dynamiken mellan dessa som krävs när man jobbar med mänskliga rättigheter.
Hon beskriver Sverige som ovanligt, som till skillnad från många andra europeiska länder, valt bort att ha ett oberoende organ som granskar.
– Vi har en lång tradition av att jobba med mänskliga rättigheter och har generellt varit positiva till all sådan utveckling i världen men har ännu inte tagit steget att granska oss själva. Genom en sådan oberoende myndighet kommer vi få en granskning och en aktiv diskussion kring hur vi klarar det här i Sverige. Jag hoppas det ska gå fort.

Göra konventionen till lag

Thomas Hammarberg håller med Malin Ekman Aldén men slår också ett slag för att gå ytterligare ett steg, att göra konventionen till lag, precis som man gjort med barnkonventionen. Bland annat skulle det göra att domstolarna kommer att spela en mer aktiv roll när det gäller tolkningen av konventionen.
– När det gäller barnkonventionen har det varit ett plusvärde. När man gjorde de här reformerna i Norge, blev det ett ökat engagemang inom myndigheter, rättsväsendet och polisen och det har blivit mer prioriteterat i politiken. Så om vi verkligen vill att det här ska spela en riktigt viktig roll vore steget att göra konvention till svensk lag.

Sverige som förebild

Thomas Hammarberg ser ytterligare en dimension i sammanhanget: Sverige som förebild och det ansvar det innebär:
– Sverige har ett gott anseende när det gäller de här frågorna och betraktas som den stora ideologen. Tanken att ”det är inte fel på individen utan på samhället som inte är anpassat…”, kommer i hög grad från den svenska funktionshinderrörelsen. Förväntningarna är höga på oss. När vi börjar svikta i de här frågorna får det kedjeeffekter i andra länder, så vi har ett stort ansvar här.

Text: Erik Tillander