Almedalen 2017 – ”Personlig assistans den viktigaste funktionshinderpolitiska frågan just nu”
Lars Ohly
I vårt sista almedalsreferat från en debatt anordnad av IfA i Almedalen säger Lars Ohly att assistansen nu är den högst prioriterade frågan för Funktionsrätt Sverige. Han ondgjorde sig även över det som kallas välviljans tyranni, att alla vill väl.
– Men konsekvensen är lik förbannat att människor låses in. Det är någon som måste ta ansvaret för att det ändå blir så.
Historien upprepar sig
I IfAs seminarium Personlig assistans – skillnader i bedömning mellan Försäkringskassan och kommunerna var Suzanne Elmqvist moderator. Hon berättade om Nora Eklöv, generalsekreterare i Förbundet unga rörelsehindrade som haft personlig assistans hela livet men nu nekas det sedan hon flyttat och bytt kommun. Istället erbjuds hon hemtjänst och tvingas lämna schema när hon går på toaletten och ska duscha.
– Så var det också för mig när jag skadade mig för 26 år sedan. Och nu sitter Nora och berättar om samma sak 2017!
Statement från Funktionsrätt Sverige
I seminariet satt Lars Ohly, ordförande i Funktionsrätt Sverige, som inledde med något som kan betraktas som ett statement från Funktionsrätt Sverige, att frågan om personlig assistans just nu är den viktigaste frågan för funktionshinderrörelsen. Orsakerna är flera sade han.
– Att en rättighetslagstiftning urholkas innebär att vi tar steg tillbaka och det får aldrig ske. Vi vet att stegen tillbaka leder helt fel både på individnivå och på samhällsnivå. Funktionshinderpolitiken är en sorts temperaturmätare på samhället i stort. Börjar man inskränka rättigheter som personer, på mycket goda grunder kämpat sig till, då hamnar vi på ett sluttande plan.
Oro över läget
Sophie Karlsson
Sophie Karlsson tog upp Socialstyrelsens lägesrapport för 2017 där det står att allt fler mister den statliga assistansen och hamnar i kommunens regi, där det skiljer oerhört mycket mellan bedömningarna. Kommunerna beviljar allt fler assistanstimmar samtidigt som många före detta assistansberättigade nu får hemtjänst eller inget stöd alls.
– Det är sådant som vi känt länge men som vi nu får bekräftat, sade hon.
Anders Henriksson, SKL, Sveriges kommuner och landsting, påtalade de två domarna som han menar har lett till att det skett en omfördelning gällande kostnaderna, från stat till kommun.
– Från 2009 och framåt så har kostnaden för assistansen ökat och från 2015 har det tagit rejäl fart så vi är naturligtvis oroliga över den utvecklingen, sade han.
Suzanne Elmqvist ställde sig undrande:
– Om jag ska vara lita elak så skulle jag vilja säga att det låter som att oron är av ekonomisk karaktär…
– Nej absolut inte. Nej den är av karaktären att inte kunna ge det man har rätt till enskilda individer, utan tvekan. I en mindre kommun räcker det med en eller två så påverkar det hela kommunens budget. Och då hamnar vi i den här diskussionen där vi inte vill hamna, att det handlar om ekonomi, svarade Anders Henriksson.
”Ingen vill att någon ska hamna i kläm”
Anders Henriksson påtalade att SKL har varit mycket aktiva att driva de här frågorna.
– Bland annat har vi uppvaktat regeringen och ställt frågan vad man kan göra för att inte någon ska hamna i kläm, för ingen vill ju att någon ska hamna i kläm.
Lars Ohly spinner vidare på att ”ingen vill att någon hamnar i kläm” och hänvisar till det som kallas välviljans tyranni, att alla vill väl och att det är svårt att hitta en motståndare som tycker att assistansberättigade inte ska ha möjlighet att leva ”som andra”. Han fortsatte med emfas:
– Men konsekvensen är lik förbannat att människor låses in. Människor tvingas leva under förhållanden som inte är rimliga och ibland inte ens mänskliga. Det är någon som måste ta ansvaret för att det ändå blir så. Om vi menar någonting mer än att de vackra orden bara ska vara fina att lyssna till då måste vi också tillföra resurser och se till att dessa beslut kan följa lagen och den funktionsrättskonvention som vi anslutit oss till.
Fallerande normutveckling
Apropå att olikheterna mellan kommunerna tog Sofie Karlsson upp Båstads kommun där de bestämt insatsen personlig assistans inte ska gälla för en utlandsresa. Vill man resa utomlands får man bekosta assistansen själv. Sådana beslut menar Lars Ohly är tecken på en oroväckande normutveckling i Sverige generellt.
– Vad vi ser är en gammaldags syn, en övergång till välgörenhet och överhetsperspektiv där man ska bestämma ramarna för vilken sorts liv man ska leva om man har en funktionsnedsättning och är i behov av stöd. RBU, riksförbundet för barn och ungdomar, sätter fingret på det synsättet i rapporten ”De har ju fått det så bra”, att ”det måste finnas någon gräns”. Men, nej det är det det inte får. För då pratar vi inte längre rättigheter. Det perspektivet gör mig oerhört rädd, det är gammaldags och borde vara utsorterat från svensk politisk debatt.
Cecilia Ekholm, arbetsgivarorganisationen KFS och anordnaren Särnmark assistans, som satt i publiken, spann vidare på den tråden:
– Det är en skrämmande normutveckling. När LSS-lagstiftningen kom så var en av de viktigaste intentionerna att ändra normerna i samhället gällande synen personer med funktionsnedsättning. Men det är bortglömt, normutvecklingen tar man inte politiskt ansvar för. Det ska också tas ansvar för det i domstolar och på myndigheter men där har man fallerat totalt.