Krönika

Nora Eklöv

Nora Eklöv
Nora Eklöv är generalsekreterare för
Förbundet Unga Rörelsehindrade och
assistanslös sedan hösten 2016

Assistans på blodigt allvar

Utan assistans går inte livet ihop. Som assistansnekad hamnar man i de mest absurda situationer och ibland vet man inte riktigt om man ska skratta eller gråta. Denna text är till er som gett avslag på min och andras ansökningar om assistans. Välkomna in i en assistansnekads ofrivilligt spännande vardag!

Du som är en sån där LSS-handläggare, du som avgör en assistanssökandes framtid, låt oss säga att du bodde hemma hos föräldrarna, dit du flyttat tillbaka fast du inte ville, och att du en tidig morgon, när de gett sig iväg till jobbet, satt dig i soffan framför tv:n. Plötsligt känner du att något inte riktigt är som det ska. Du reser dig upp och sneglar försiktigt på stället där du suttit och upptäcker att det som inte får hända har hänt. Det är som scenen i The Shining när hissdörrarna öppnar sig, det är floden från helvetet och värsta översvämningen. ”Shit!” hinner du tänka innan du rusar efter salt och disktrasa för att ta dig an mensfläcken med tricket du i raketfart letat upp från Google. Efter att du lyckats få bort fläcken någorlunda, inser du att det är ungefär fyra timmar kvar innan någon kommer hem och kan hjälpa dig på med ett mensskydd, för du kan ju inte få ned dina byxor själv.

Du ringer din pappa men han sitter i möte, sedan försöker du få tag i din mamma men hon svarar inte. Du inser att du kanske får stå upp i fyra timmar framöver och du bestämmer att försöka men fötterna börjar göra ont redan efter en kvart. Istället letar du upp alla tidningar och handdukar du kan hitta och bestämmer ett ställe där du kan sitta kvar utan att behöva flytta dig. Under tiden har din hund stirrat på dig som om den undrar vad i helvete du håller på med…

Det här var min verklighet för några veckor sedan. Förutom att situationen kändes absurd var den också så oerhört förnedrande. Inte minst eftersom att det samma dag var en debatt i Sveriges riksdag, där vissa politiker yttrade att jo, nog är väl assistansen lite för dyr. Andra verkade vara av åsikten att vi i Sverige ju har kommit så pass långt med vår funktionshinderpolitik att de funktionsnedsatta kanske har det lite väl bra och att majoriteten fuskar nog helt säkert. Allt jag ville just då var att ställa mig i den där talarstolen och påminna om att det här är en fråga om människors frihet och människors rätt till en fungerande vardag.

Jag började fundera på hur andra hade gjort i mina kläder. Hur skulle dåvarande barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnérs vardag fungera om hon varken skulle kunna gå på toaletten eller byta mensskydd själv? Säg att hon skulle ha en fullspäckad arbetsdag framför sig, full av möten och seminarier. Vid lunchtid, om inte tidigare, skulle hon vara tvungen att ringa sin man, som får släppa allt han har i händerna, för att komma till undsättning med toalettbesök och mensskyddsbyte. Och när eftermiddagsmötet med chefen drar över och slutar vid 17-tiden istället för kl. 15 som planerat, skulle Åsa, med blossande rött ansikte, snabbt få skjuta in stolen under bordet och avlägsna sig från rummet. Innan bossen, det vill säga statsminister Stefan Löfven, skulle hinna fråga hur i helvete stolsdynan på hans kontor plötsligt kunnat bytt färg från medelhavsblå till Faluröd. Plötsligt kände jag mig tacksam över att sitta hemma och inte på jobbet för att skamsen behöva invänta hemtjänstpersonal.

Förutom att frågan om personlig assistans kan gälla liv eller död, handlar den också om att kunna ha en fungerande vardag, ett fungerande liv. LSS-handläggare och beslutsfattande politiker behöver fråga sig själva hur rimliga konsekvenserna blir av ett nekande assistansbeslut. Är det rimligt att vuxna personer ska tvingas flytta hem till sina föräldrar? Är det rimligt att släkt och vänner hela tiden tvingas ställa upp som ideella assistenter? Är det rimligt att du inte ska kunna bestämma själv när du behöver gå på toaletten och istället tvingas gå runt i blodiga kläder?

Hur gör vi då för att förhindra sådana här situationer? Jag vet! P-piller eller P-stav till alla med förlorad assistans! Eller kanske gratis mens-appar i telefonen? Nä, nu får ni ta er i kragen och inse att det här handlar om mänskliga behov och om mänskliga rättigheter, om min och andras rätt till ett värdigt liv: en fungerande vardag fri från blodiga soffor och skamsna blickar. Det är dags att inse att personlig assistans faktiskt är den bästa lösningen som finns.

Mänskliga rättigheter är inte för dyrt och vi som lever med funktionsnedsättning har det inte för bra om assistansen innebär att vi kan ha en fungerande vardag och ett liv som andra.

Nora Eklöv 2018-03-15

Skicka sidan till: