Manifestation för assistans på Sergels torg - ”LSS-utredningen bortom all räddning”
Bengt Eliasson, Liberalerna
Bengt Eliasson (L) flaggade för att tillsätta en helt ny LSS-utredning om Liberalerna kommer i regeringsställning. Direktiven till den pågående utredningen är ”helt enkelt” för dåliga, sade han.
– Jag vill se en helt ny LSS-utredning.
På en manifestation för personlig assistans i måndags kväll sågade Bengt Eliasson den nuvarande LSS-utredningen.
– Den pågående LSS-utredningen, som ska lämna sitt förslag nu i december, är sannolikt bortom all räddning därför att direktiven helt enkelt är för dåliga. De är för hårda och smala för att komma med något gott över huvud taget.
Istället vill han ha en ny LSS-utredning med andra direktiv under nästa mandatperiod.
– Jag vill se en helt ny LSS-utredning som får uppdrag till att se till en mer flexibel insats. En modern LSS-lagstiftning, med fler insatser. Den ska vara helt behovsanpassad utifrån den enskildes förmågor. Sådana direktiv skulle jag vilja se utan att titta på vad det kostar. Det får man titta på efteråt.
Han pekar på att kostnaderna i själva verket inte är så höga:
– Man glömmer att mellan en tredjedel, upp till hälften av kostnaden går direkt tillbaka till stadskassan.
Omtänkande eller valtaktik?
Manifestationen på Sergels torg den 3 september arrangerades av DHR och Unga Rörelsehindrade Stockholm. Även Bengt Westerberg riktade i sitt tal in sig på den dagsaktuella politiken och det stundande valet. Han hyste tvivel till ärligheten i socialdemokraternas svängning i assistansfrågan.
– Ett halvår kvar till valet, på valborgsmässoafton, kom regeringen på att det inte behövs några nedskärningar. Och i torsdags, 10 dagar kvar till valet, så kom de på att det till och med kunde vara rimligt med vissa resurstillskott för att klara assistansen. Det är naturligtvis jättebra. Den fråga som man måste ställa sig då är om det är ett uttryck för ett omtänkande eller om det bara är valtaktik.
Prestation avgör värdet
Hanna Öfors, Unga rörelsehindrade
Hanna Öfors, ordförande Unga rörelsehindrade Stockholm, satte in den dagsaktuella politiken i ett mycket större sammanhang och kallade den ”ett symptom på en människosyn där prestation värderas högst och det som avgör vårt värde i samhället.” Hon fortsatte:
– Mänskliga rättigheter går långt bortom våra möjligheter att prestera och producera materiellt värde. Vi är alla människor med samma rättigheter oavsett förmåga. I ett samhälle där arbete och produktion är det enda som räknas vill inte jag leva. Ingen av oss är bara en kostnad, alla har något att bidra med. Det är vårt gemensamma ansvar att ta reda på vad det är.
Känsla av att vara mindre värd
Nora Eklöv, generalsekreterare på Unga Rörelsehindrade och krönikör på Assistanskoll tog upp en psykologisk aspekt av att inte få assistans och därigenom möjlighet att delta i samhällslivet som alla andra.
– När andra går till jobbet får du stanna kvar hemma. När andra går på konsert eller bio får du stanna kvar hemma. När du får frågan om att komma och hälsa på eller gå ut är du tvungen att tacka nej.
Som isolerad, sade hon, smyger det långsamt på en känsla av att vara mindre värd indirekt på grund av en funktionsnedsättning.
– Du börjar tvivla på dig själv och accepterar att du är mindre värd för du får inte rätten till frihet som alla andra. Du får acceptera ett liv med färre rättigheter och mindre frihet. Du döms att leva ett liv med sämre levnadsvillkor och med sämre ekonomiska villkor enbart på grund av funktionsnedsättning.
Vill förstatliga assistansen
Nora Eklöv
Nora Eklöv kommenterade även det Lena Hallengren, ansvarig minister för funktionshinderfrågor, kallar Lex Nora. Lex Nora är ett förslag som innebär att personer med assistans ska ha rätt att ta med sig den när de flyttar från en kommun till en annan. Just Nora Eklöv fråntogs rätten till assistans då hon flyttade från Öland till Stockholm.
– Helst skulle jag vilja se att assistansen blev statlig. Men en Lex Nora kan ju komma att gälla andra insatser i LSS eller i Socialtjänstlagen, sade hon.
Räddad till livet men hindrad att leva
Annika Taesler, författare, höll ett mycket personligt tal om paradoxen att samhället å ena sidan ”för dyra pengar” räddar människor till liv men sedan inte ger samma människor möjlighet att leva. Hon talade om operationsärren på hennes kropp som ”prislappar”, som symboliserar ”en summa där samhället har investerat” för att hon skulle överleva.
– Tre ambulanser skickades till skogsdungen där jag låg medvetslös. Istället för kölapp på akuten möttes jag av ett fulltaligt traumateam. Min säng var lika högteknologisk och dyr som ett rymdskepp och tre sköterskor vakade över mig dygnet runt. Ändå nämndes över huvud taget aldrig pengar. Så när förvandlades jag till en parasit?
Hon tog sedan upp allt det hon kan göra tack vare den personliga assistans som hon nu anser vara ifrågasatt.
– Istället ska jag skuffas undan till ett hörn där någon annan bestämmer när det finns tid åt mig där jag snällt ska vänta på min tur i schemaraden. Paradoxen är alltså övertydlig: Samhället som plöjer ner hiskeliga summor för att hålla mig vid liv använder nu ekonomiska argument för att hindra mig att leva samma liv.
Annika Teasler avslutade:
– Varför vill ni inte ha valuta för pengarna?