Krönika

Nora Eklöv

Nora Eklöv är generalsekreterare för
Förbundet Unga Rörelsehindrade och
assistanslös sedan hösten 2016

Begränsa inte vår makt över våra liv

Det andra utkastet från LSS-utredningen kom som ett slag i magen. Vi var nog många som tog för givet att efter funktionshinderrörelsens massiva kritik efter att det förra utkastet läcktes, så skulle man börja lyssna på oss och ta vår oro på allvar. Men så var inte fallet. Man fortsatte att nonchalant köra sitt race.

Valrörelsen lovade förändring och förbättring. Ändå sitter vi här två månader senare och har inte fått gehör för vad vi i funktionshinderrörelsen sagt att vi befarat hela tiden under utredningen. Det vill säga att med de nuvarande direktiven om att kostnader ska hållas nere och inte öka, kommer utredningen aldrig att kunna komma med förslag på förbättringar.

Frågan om LSS har tagit en paus inom politiken, dock handlar ju frågan om LSS även om våra liv och våra liv tar inte paus. Vi är många, som blivit av med assistansen eller som inte får tillräckligt med assistanstid och som tillsammans med våra anhöriga lever i en svår och begränsad vardag. Vi sitter bara och väntar på att något ska hända.

Rättigheterna som assistansen och LSS bidrar till ses inte längre som rättigheter. Vi som är i behov av stöden behandlas inte längre som rättighetsbärare som likt andra ska ha rätt till full delaktighet i samhället. Istället ses vi som förmånstagare som man anser får ut för mycket i vinst, som har det “för bra” och som behöver begränsas. Det framkommer i utkastet från utredningen.

Det hjälper inte hur mycket utredaren än hävdar att förslagen i utredningen visst är träffsäkra och ändamålsenliga och att det kommer bli bättre för oss som behöver stöd. Vi som är i behov av stöd har tolkningsföreträde i frågan och för oss är det tydligt att nedskärningarna enligt utkastet inte kommer att innebära förbättringar av våra levnadsvillkor, snarare tvärt om. Förslagen står svart på vitt. Vi fråntas våra rättigheter.

Ett av förslagen från utredningen är att det ska finnas en schablon om 15 timmar assistans i veckan för fritidsaktiviteter, inköp och hemmasysslor. Det vill säga för de flesta av våra så kallade övriga behov. Då de grundläggande behoven bedöms så snävt, där enbart den aktiva tiden och ibland till och med enbart “hud mot hud” räknas, handlar den lilla tid som beviljas till de grundläggande behoven i stort sett bara om att kunna överleva. Med rätt till de övriga behoven i den tidsomfattning som behövs, tillåts vi att faktiskt kunna leva som andra. Rätt till tid för de övriga behoven beviljar också rätt till valfrihet, full delaktighet och självbestämmande om hur man vill leva sitt liv.

Vill du gå på Ikea i tre timmar en lördag förmiddag, ska du inte behöva känna dig tvungen att skippa bio med barnen på kvällen för att du då inte skulle ha tid att hinna med storstädningen på söndagen, eftersom att du veckohandlat på måndagen samma vecka. Att sätta en gräns för övriga behov är att tumma på den enskildes frihet och rätt att leva sitt liv som hen vill. Men det är också att försvåra vardagen. Det skulle vara lika illa som att riksdagen beslutade om utegångsförbud efter en viss tid på kvällen eller att barn nu enbart får ha en fritidsaktivitet i veckan.

En träffsäker och ändamålsenlig personlig assistans innebär att vi som är i behov av insatsen får rätten och möjligheten att kunna leva som andra, att själva kunna disponera vår tid och välja aktiviteter. Tanken med assistans var ju från allra första början att vi skulle få makten över våra egna liv. Utredningen har fått en extra månad på sig och därmed vädjar jag till Gunilla Malmborg; begränsa inte vår rätt att bestämma över våra liv.

Nora Eklöv 2018-11-26