Krönika

Nora Eklöv

Nora Eklöv är generalsekreterare för
Förbundet Unga Rörelsehindrade och
assistanslös sedan hösten 2016

Höga ambitioner garanterar inga rättigheter

Ljudnivån i korridorerna är hög i FN:s högkvarter i New York. Överallt hörs konversationer om FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), universell utformning, tillgänglighet, inkludering och skolgång. Medan många satsar på att prata med så många som möjligt om ett specifikt ämne eller diskutera sin unika idé, satsar andra på att lyssna in och bredda sina kunskaper.

Med över 178 länders medverkan och 1 500 deltagare bestående av olika ledare såsom presidenter, vicepresidenter, statssekreterare, kungligheter, folk från intresseorganisationer, aktivister och tjänstemän, är Conference of State Parties to the CRPD den största årliga funktionshinderkonferensen i världen. Jag reser till New York för att representera ungdomsfunkisrörelsen i den svenska delegationen under konferensen och mina förväntningar är höga. Jag har alltid drömt om att besöka FN:s högkvarter och att jag nu under nära på en vecka ska arbeta där känns helt overkligt. Dessutom ska jag hålla tal.

Under dagarna är det svårt att inte känna hoppfullhet. De deltagande ländernas ambitionsnivå när de själva talar ligger, till synes, på en hög nivå. Alla talar för vikten av att följa och leva upp till rättigheter enligt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Alla länder talar också om vikten av att gruppen personer med funktionsnedsättning och dess rättigheter stärks och att levnadsvillkoren måste bli bättre.

Men det är någonting som fattas. Något som får de hoppfulla känslorna att blekna en aning i jämförelse. För bakom alla ord om höga ambitioner ekar förslag om konkreta åtgärder för det mesta med sin frånvaro. Det finns så mycket fokus på att presentera ambitioner för att åtgärda problem, så att själva åtgärderna försvinner någonstans på vägen. Och medan vissa länder utvecklas relativt snabbt är utvecklingen i andra länder väldigt långsam. Vissa tar till och med steg tillbaka.

Kontrasterna skulle inte vara så tydliga om man inte hela tiden påminns om olika fasansfulla förhållanden i flera länder. Döva flickor i vissa länder i Asien säljs som barnbrudar till äldre män för att flickorna inte kan kommunicera och tala om sin situation, vilket ses som behändigt. Kvinnor som vänder sig till kvinnoorganisationer och kvinnojourer avvisas med hänvisning till att istället vända sig till en funktionshinderorganisation, trots att anledningen till att de vänt sig till en kvinnoorganisation inte alls har med funktionsnedsättningen att göra. Barn som föds med funktionsnedsättning mördas, i bl.a. Brasilien, antingen för att det finns en sed inom vissa folkstammar eller för att föräldrar inte ser någon framtid i ett hårt och dömande (lokal)samhälle. Personer med albinism förföljs och mördas i bl.a. vissa länder i Afrika på grund av att vissa tror att deras kroppsdelar har en helande kraft eller för att de är demoner. Och i många västländer, inklusive samtliga länder i Norden, blir vi fler och fler som nekas rätt till stöd och inkludering.

Men det finns givetvis också starka krafter som kämpar för att förändra. I länder där barn med funktionsnedsättningar mördas jobbar regeringarna för att få till ett bidrag så att föräldrarna känner att barnet istället blir en inkomst. Det kanske inte är en hållbar lösning men situationen är akut. Personer jobbar hårt för att lyfta fram situationen för döva flickor och för personer med albinism. Under ett seminarium till konferensen togs initiativ till att skapa ett internationellt nätverk för att stärka rättigheter för kvinnor med funktionsnedsättning. Och vi är många organisationer som säger ifrån när våra givna rättigheter dras in på och vi blir av med stödinsatser.

Med ländernas höga ambitioner och uttryckligen seriösa ställningstagande till att de mänskliga rättigheterna ska följas, borde framtiden vara ljus. Men om världens ledare är seriösa med sina ambitioner behöver de ta våra förslag till konkreta åtaganden på allvar och här tror jag att vi behöver hjälpas åt. Medan vi i funktionsrättsrörelsen behöver fortsätta jobba på att utforma konkreta förslag på förändring, där vi är tydliga i vad vi menar och vill, behöver makthavare inse att vi har bäst kunskap och är kapabla nog att avgöra vad som krävs på området, ta oss på allvar. Rättigheterna enligt FN:s konvention är inga ambitioner, det är bestämt och fastställt att länderna som klubbat den också ska göra allt för att leva upp till den. I ett samhälle där rättigheter respekteras och garanteras är också alla inkluderade och kan leva sina självständiga liv fullt ut, utan förtryck och begränsningar beroende på funktion.

Nora Eklöv 2019-07-26