läs skrivbordsversionen istället
Riksdagsdebatten ”Rättsläget för personlig assistans” som begärts av kristdemokraterna blev en fortsatt massiv kritik från V, L, KD, C och SD mot regeringens hantering av assistansfrågan. Ansvarige S-minister Lena Hallengren och Miljöpartiet talade om den otydliga lagtexten i LSS, medan Moderaterna mest kritiserade att regeringen byter ståndpunkt.
Den nya ansvarige ministern, Lena Hallengren, försökte i sitt första anförande mota den kritik, som hon förstod senare skulle komma, genom att betona att de strukit besparingskravet i direktiven till den pågående LSS-utredningen.
– Låt mig ta tillfället i akt att passa på att säga hur glad jag är att vi för ett par veckor sedan kunde presentera nya direktiv. Det tidigare uppdraget, att lägga förslag på besparingar, har nu strukits.
Samtidigt förklarade hon den olyckliga utvecklingen inom assistansen på samma sätt som hennes företrädare, Åsa Regnér, men nu i något annat fokus och i något andra ordalag: att det berott på olyckliga domstolsutslag som regeringen inte på något sätt kunnat förhindra.
– LSS och personlig assistans är en lagstiftning som skiljer sig från vad vi är vana vid i Sverige. Det är rättighetslagar. Ett domslut i Högsta förvaltningsdomstolen får direkt effekt på människors livsvillkor. Lagens karaktär kan därför förändras utan att ett nytt politisk beslut tagits och det påverkar människor, sade Lena Hallengren.
Representanterna från de båda regeringspartierna beklagade att lagtexten är för otydligt skriven. Miljöpartisten Jan Lindholm menade att den otydligt skrivna lagtexten hade gjort att domstolarna ”fjärmat sig från lagens intentioner” vilket lett fram till de ”stötande” tolkningar som vi sett de senaste åren. Han gjorde också en historisk återblick och talade om hur ifrågasatt lagen varit och menade att den ”gav tillämpande myndigheter alltför vida och otydliga ramar att tolka”.
– Alliansregeringen hade åtta år på sig och genomförde två utredningar men de lyckades ändå inte förtydliga eller säkerställa lagstiftningens ursprungliga intentioner. Den nuvarande regeringen har inte heller lyckats med det uppdraget.
Han, liksom Lena Hallengren gav sina förhoppningar på den nuvarande utredningen och Lena Hallengren kallade utredaren Gunilla Malmborgs uppdrag som ”ett av Sveriges viktigaste”.
Sedan följde ett flöde av massiv kritik från olika håll. Moderaten Camilla Walterson Grönvall inledde:
– På ett otal punkter gör nu regeringen en rad snabba lappkast för att försöka få människor att tro att det skulle löna sig att rösta på den här regeringen i fyra år till. Hur ska man kunna lita på en regering som snabbt byter ståndpunkt när opinionssiffrorna dalar? Hur ska de människor som allra mest behöver samhällets skydd kunna lita på detta?
Sverigedemokraten Carina Ståhl Herrstedt tog upp regeringens ”signalpolitik”. Hon ansåg att besparingskraven i regleringsbrevet till Försäkringskassan och utredningsdirektiven till LSS-utredningen påverkat Högsta förvaltningsdomstolen, kommunerna och Försäkringskassan i sina bedömningar, en bild som för övrigt alla de andra debattörerna delade. Carina Ståhl Herrstedt sade också att regeringen förnekat de sambanden och hävdat att några sådana signaler aldrig har sänts. Men när besparingskravet togs bort skriver de, sade hon och citerar ur regeringens text:
– Vi tar bort kravet på besparingar och med det skickar vi en viktig signal till utredarens fortsatta arbete. Då är det ju bra märkligt att förneka att tidigare besparingskrav inte skulle ha skickat signaler.
Även Liberalen Bengt Eliasson följde upp kritiken. Han tog upp ett citat som Lena Hallengren inte sällan använder: ”den som har behov av assistans ska ha rätt till assistans” och fortsatte med att säga att exakt så sa förre ministern, Åsa Regner.
– Vi har hört det upprepas ständigt sedan hösten 2015. Men sanningen är ju den att det pågår en tyst katastrof i Sverige. Människor med stora funktionsnedsättningar ställs dagligen utanför på grund av den socialdemokratiskt ledda regeringens helt omänskliga passivitet och politiska signaler till sina myndigheter.
Tiden för vackra tal är förbi, sade han.
– Det måste till skarpa förslag. Det måste till pengar och det handlar om trovärdighet. Det handlar faktiskt om människors liv. Regeringen har inte ändrat lagstiftningen enligt statsministern och enligt ansvarigt stadsråd. Och det är sant. Men man kan inte krypa undan ansvaret att förändringarna skett utifrån ett antal domar som har tolkats av försäkringskassans som staten har tillsynsansvar över.
Regeringen har uppenbarligen haft svårt att hantera den här frågan, sade han.
– Jag har en känsla av att man nu vill städa bort de här frågorna från valrörelsen med ett eller annat dimrådsbeslut.
Även kristdemokraten Emma Henriksson tvivlade på att det egentligen skett någon ändring av den socialdemokratiska politiken sedan Lena Hallengren tillträdde. Hon hänvisade till det tilläggsdirektiv som kom den 3 maj och citerar:
– Förslagen ska sammantaget inte leda till att behovet av anslagna medel inte ökar jämfört med dagens nivå.
”Dagens nivå…” upprepar hon retoriskt och tar därefter upp socialstyrelsens siffror och påpekade att besparingarna redan är inledda och långt gångna och att ”dagens nivå” är en oförsvarbart låg nivå.
– Är ni nöjda med dagens nivå, eller varför har ni annars skrivit i de nya direktiven att det är den nivån som ska gälla?
Även vänsterpartisten Maj Karlsson kritiserade regeringen och menade att det kunde varit ännu mycket värre om det inte vore för Funktionshinderrörelsen och i viss mån Vänsterpartiet.
– Om det inte varit för funktionshinderrörelsens så enträgna kamp så hade en av vår tids största frihetsreformer varit helt satt i sank. Trots att den här mandatperioden präglats av motgång efter motgång så har de inte gett upp kampen för LSS.
Hon sade att Vänsterpartiet hindrat ännu större försämringar och att de ”hjälpt” socialdemokraterna att ändra kurs.
– Med stenhård kamp har vi puttat regeringen åt rätt håll, fått de att göra rätt och fått regeringen att visa att de kan om de verkligen vill, sade hon.
Maj Karlsson vände sig samtidigt mot den borgerliga oppositionens beskrivning, att krisen endast är den här regeringens fel. Hon sade att startskottet gått när alliansen satt i regeringsställning.
– Det var med alliansen vid makten som retorik om fusk och kriminalitet blev allt mer rådande. Det var då ekonomi så självklart skulle gå före människors behov.
Hon fortsatte med frän kritik mot det två stora partierna.
– Det är två cementblock i det här rummet som hindrar att vi på riktigt löser krisen. Det är moderaterna och det är socialdemokraterna som är anledningen till den situation vi har idag. Det är dessa två partier som förhindrar att vi får till en lagändring. Ingen av dessa partier lever upp till deras vackra ord om att värna LSS.
Efter den massiva kritiken inledde Lena Hallengren sitt nästa anförande med att nämna att hon bara har fyra minuter på sig att svara.
– Men jag ska börja med att säga att riksdagens talarstol inte är den bästa platsen för dialog och att begripa varandra fyra månader före ett val. Så är det väl bara, jag får väl bara beklaga det för det här är en fråga som behöver just det - gemensam dialog, samtal, förståelse. Delade meningar finns utan tvekan men jag tror att överdrifterna blir ganska mycket större i talarstolen än vad de egentligen är.
Hon fortsatte med ett försök att sträcka ut en hand och tackade bland annat moderaterna för att de vill ”säkerställa assistansens långsiktighet” som Gunilla Walterson Grönvall nämnt i sitt anförande. Lena Hallengren fortsatte med att säga att den tidigare alliansregeringen inte gjort det - säkerställt assistansen långsiktighet - och att det var just den bördan nuvarande regering istället fått bära. Hon pekade på att själva tillkomsten av LSS var ett blocköverskridande arbete och vädjade om samarbete kring frågorna.
– Hur och på vilket sätt ska vi ändra lagstiftningen? Det är ju den bärande frågan, sade hon.
Även Jan Lindholm, vädjade om ett samarbete och tog assistansens kostnader som intäkt för det behovet. Han inledde med att försvara det ”så kallade sparkravet” och sade att syftet med utredningen är och har varit att ”säkerställa att LSS-lagens rättigheter inte urvattnas av den praxis som har utvecklats”.
– Det så kallade sparkravet handlade dels om att förbättra lagen så att personer som inte omfattas av personkretsarna ska kunna tillskansa sig bidrag. Dels handlar det om det generella ekonomiska ansvaret för politiken som vi alltid måste ha när vi hanterar skattebetalarnas pengar.
Han fortsatte med att vädja om ödmjukhet inför den historik som LSS-lagstiftningens och dess tillämpning ger kunskap om.
– En rättighetslagstiftning som genererar stora och ganska osäkra kostnadsposter i stadsbudgeten kräver nog den breda uppslutning i politiken som jag tror att alla var överens om -93. Att det varit svårt att hantera tillämpning och vägledande domar gett kanske är en signal om att politiken har varit osäker på om den breda uppslutningen verkligen finns under resans gång.
Ingen i oppositionen grep dock regeringens utsträckta händer förrän Emma Henriksson i sitt sista anförande.
– Jag håller med om att det vore väldigt bra om det kunde vara lika stark uppslutning kring att vi ska ha en hög ambition på det här området som det var när lagen en gång tillkom.
Därefter föreslog hon utredningar för var och en av domarna för att kunna gå tillbaka till läget innan domarna fallit.
– Då hade vi ändå ett läge som vi kände att vi var trygga med. Och utifrån det läget ska vi kunna bygga vidare. För det är det vi måste göra. För det här är verkligen ett lackmustest på vilken typ av samhälle vi har sade Emma Henriksson.
Se riksdagsdebatten via denna länk
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.