läs skrivbordsversionen istället

Yvonne Malmgren, fd LSS–handläggare – ”På nittiotalet var politikerna överens om att LSS inte hade en prislapp”


Yvonne Malmgren, Foto: Jan Stenqvist

På nittiotalet användes varken minuträkning eller integritetsnära delar av grundläggande behov i personlig assistans. Politikerna såg tvärtom LSS och assistansen som en reformering av samhället, säger Yvonne Malmgren. Assistansen ifrågasattes däremot av hemtjänstpersonalen.
– De undrade varför de äldre inte skulle få samma stöd.

Läs även: Yvonne Malmgren, fd LSS–handläggare – ”Det var omöjligt för brukarrörelsen att förutse vad som skulle hända”

Assistansen var revolutionerande

Yvonne Malmgren var kommunal LSS–handläggare i Uppvidinge kommun mellan 1994 och 2001. Hon var med om att införa personlig assistans och berättar att den ställde invanda begrepp på huvudet. Den assistansberättigade var plötsligt chef över sitt liv och kunde vara arbetsgivare.
– Jag rekryterade assistenter, ofta personal från hemtjänsten. Det var på gott och ont eftersom många fortfarande var fast i gamla strukturer.
Yvonne Malmgren hade själv jobbat på ålderdomshem på sjuttiotalet och säger att hon hade med sig tänket som fanns där.
– Vi skulle få in nytänkandet att personen hade makt över sitt liv. Det var inte självklart, jag var också präglad av det gamla tänkandet. Vi jobbade med handledning och försökte få folk att resonera i nya banor. Vi hade TEMA–dagar, informerade om att assistansberättigade kunde vara arbetsgivare och bjöd tex in en kille från Växjö som var egen arbetsgivare.

Rädsla för friheten

Det fanns en rädsla hos många för den nya friheten efter att tidigare ha varit så styrda berättar Yvonne Malmgren.
– Många fattade inte eller kunde inte ta till sig att de hade frihet att styra sitt liv, de kände sig trygga i det de hade och hade aldrig upplevt något annat.
Fanns det privata företag?
– Nej, men jag förespråkade det för att få in konkurrens och aktörer med nya värderingar och ny syn på saken. Institutionerna fanns nära i tiden och tänket med tex omhändertagande behövde brytas. Frösunda var på väg att etablera sig när jag slutade 2000.

Det fanns ingen prislapp för LSS

LSS innebar att den enskilde sattes i centrum och bestämde när, var och hur hjälpen skulle ges med ett stort medbestämmande och inflytande, säger Yvonne Malmgren.
– Tankarna var revolutionerande och från politiskt håll såg man mycket positivt på reformen. Handikapputredningen som föregick den var ett reformarbete i sig, man fick inte prissätta, behoven skulle styra.
Införandet av LSS 1994 skedde trots att det då var en ekonomisk kris i Sverige. Det var ännu inte ordning på ekonomin, säger Yvonne Malmgren.
– Jag jobbade både under ett S–styre och ett C–styre i Uppvidinge och det var fantastiska politiker i kommunen, som alla värnade om detta och sade: ”Det finns ingen prislapp på LSS”. Det vara alla politiker eniga om under hela tiden jag jobbade där.
Hur motiverade de det?
– Behoven skulle styra punkt slut, rättighetslagen sade att nu ska de här människorna vara en del av samhället.

Men LSS ifrågasattes i hemtjänstgrupperna

Yvonne Malmgren fick samtidigt försvara LSS–lagen ute i hemtjänstgrupperna där många tyckte att det var en lyxlag. Personal från hemtjänsten undrade ”varför får inte de äldre samma stöd”?
– Jag försvarade det med att Kalle, 25 år, som fått en skada efter en MC–olycka är i början av sitt liv medan Beda, 85 år successivt trappar ner, behoven är olika. Tidigare fick ju Kalle också hemtjänst och då var det ingen skillnad mellan honom och Beda.
Borde alla kunna söka personlig assistans oavsett ålder?
– Jag har inte tänkt riktigt i de banorna. Då undrar jag om Agda, 90 år, vill ha en personlig assistent, hon kanske vill vara där det finns gemenskap med andra.
Det skulle ju vara frivilligt..
– Ja det är klart det skulle ge fler människor möjlighet att leva som andra.

Ingen minuträkning som idag

Det fanns inte minuträkning som idag berättar Yvonne Malmgren.
– Vi arbetade mer med generaliseringar av tid.
Använde du något instrument med frågor?
– Nej, det var frågor efter en checklista med grundläggande behov och sedan lades övriga behov till efteråt.
Hur avgjordes timantalet?
– Det var en diskussion mellan oss och den sökande, jag upplevde inte att någon försökte roffa åt sig timmar.
Förändrades bedömningarna under den tid du var där?
– Nej det tycker jag inte. De grundläggande behoven fanns inte till en början, de kom efter hand. Man skulle ha omfattande behov i sin dagliga livsföring. I början handlade det främst om personkrets tre eftersom omsorgen med personkrets 1 inte kommunaliserades förrän 1996 hos oss, då blev även personkrets 1 aktuell för personlig assistans.
Assistansen togs väl bort efter 65 år under den tidsperiod du jobbade, hann du se någon som förlorade den?
– Nej och jag blev så glad när de lättade på detta 2001, vi diskuterade mycket om vad som skulle hända när folk blev 65 år, det fanns en stor oro kring det.

Inga integritetsnära delar

Yvonne Malmgren berättar att hon i början åkte ut gemensamt med en handläggare från Försäkringskassan och träffade den sökande i hemmet.
– Ärendena låg i äldreomsorgen och vi började med de som hade stora hemtjänstinsatser.
Avgjorde ni om det var Försäkringskassans eller kommunens ärende?
– Ja och det var oftast kassans ärende, det var inte så många som hade under 20 timmar grundläggande behov.
Under den tid Yvonne Malmgren arbetade delades de grundläggande behoven inte upp i integritetsnära delar utan det grundläggande behovet för måltider var allt från matlagning till diskning.
– Jag minns att vi hade diskussioner om tiden i bion när personen satt i bion skulle räknas, men vi landade i att man skulle räkna tiden även där, säger Yvonne Malmgren.

Yvonne Malmgren intervjuades av Kenneth Westberg 2019-04-10

Skicka sidan till: