EU-val 2019 - Välj med Assistanskoll

När lagstiftningen kom så var vi en föregångare, det är vi inte idag. Besparingar, och ändrade bedömningsnormer, har försvårat livet för alldeles för många och jag skulle inte säga att Sverige lever upp till kraven i Funktionsrättskonventionen idag.

LSS är en rättighetslagstiftning som ska garantera människor med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor. En världsunik frihetsreform som inte minst genom rätten till personlig assistans har höjt livskvalitén för många människor. En lagstadgad rättighet att leva – inte bara att överleva. Men i och med den rödgröna regeringens nedskärningar inom LSS och assistansersättningen har Sverige tveklöst blivit mindre av ett föregångsland på området.

Regeringens direktiv till Försäkringskassan 2016 om att bryta kostnadsutvecklingen inom assistansen har fått omänskliga effekter. Till följd av Försäkringskassans tuffare bedömningar har ungefär 1 700 personer med omfattande behov förlorat sin assistans helt, eller fått avsevärd färre timmar beviljade. Allt fler personer får dessutom avslag på sin första ansökan.

Vi kristdemokrater kämpar för att återupprätta LSS ursprungliga intention. Sverige måste återigen bli ett föregångsland. När M/KD-budgeten fick stöd i riksdagen i december 2018 togs ett första viktigt steg genom att säkerställa det självklara: en lagändring så att andning och sondmatning ska vara grundläggande behov. Men mycket mer behöver göras för att återställa de senaste årens förödande effekter. Exempelvis måste samtliga grundläggande behov anses vara assistansgrundande i sin helhet, utan uppdelning i vad som är av integritetskänslig karaktär eller inte. Men det räcker inte. LSS måste utvecklas – inte avvecklas.

Vissa grupper, såsom föräldrar med funktionsnedsättningar, ignoreras alltjämt. Lika så möjligheten att arbeta. Det är ingenting annat än en katastrof för dem som är beroende av personlig assistans för att ha en dräglig och aktiv tillvaro. Liksom för deras nära och kära. Vi kristdemokrater vill därför att möjligheten att utöva föräldraskap och att arbeta ska vara grundläggande behov.

Det är inget fel på lagen, men den har fullständigt urholkats på ett sätt som ingen trodde var möjligt att det skulle kunna ske.Nu måste vi genast återställa förutsättningarna så att lagens intentioner följs.

Det är ett första steg, nästa är att LSS ska få kunna utvecklas så att tillämpningen anpassas till de möjligheter och livsvillkor som finns i nuläget.

LSS hade troligen sett annorlunda ut idag om inte tillämpningen sett ut som den gör. Nu kan andra länder ta lärdom av hur viktigt det är att säkra upp lagstiftning likt LSS, t. ex genom funktionsrättskonventionen. Tyvärr tjänar Sverige idag som ett avskräckande exempel.

Det innebär att vi har tagit på oss ett ansvar att faktiskt behandla människor som lever med en normbrytande funktionsvariation som människor. Det innebär att regeringens politik, och förslagen i LSS-utredningen är direkt människofientlig och i strid med Artikel 19.

Det är ett oerhört betydelsefullt ställningstagande och en markering - Vilken betydelse man anser att konventionen har och att man ställt sig bakom det som konventionen anger. Detta ger konkret draghjälp i frågorna och det blir upp till varje land att visa hur man lever upp till konventionens innehåll i de olika artiklarna. Kommentarerna från FN:s funktionsrättskommitté är en stark påtryckare.

Att EU:s institutioner ska följa bestämmelser och principer i konventionen, men också att EU ska arbeta för att konventionen förverkligas är ett faktum.

Funktionsrättskonventionen finns till för att främja, skydda och säkerställa mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättningar. Att Sverige och EU har ratificerat konventionen är ett viktigt steg i att stärka dessa fri-och rättigheter för personer med funktionsnedsättning eftersom det innebär att all offentlig verksamhet ska följa konventionens artiklar.

Dessvärre innebär ”rätt till självbestämt liv” inte automatiskt rätt till självständighet i alla länder, även om Funktionsrättskonventionen är ratificerad. Sverige har en bra grund att stå på genom LSS och inte minst den sociala innovationen personlig assistans. Men genom S/MP-regeringens nedskärningar har rätten till självbestämmande bytts ut mot en kamp emot myndigheter för att faktiskt överleva. Vi menar att konsekvenserna av rådande rättspraxis inte bara strider mot intentionen med LSS utan även mot Funktionsrättskonventionen. Vi har ett jobb att göra för att återigen stärka rätten till ett självständigt liv för personer med funktionsnedsättning.

Samtidigt är det många andra länder som är mycket långt ifrån att uppfylla intentionen med konventionen, trots att de har ratificerat den. Den aspirerande EU-medlemsstaten Nordmakedonien är ett exempel. De skakande rapporterna ifrån Nordmakedonien har tydligt visat att personer med funktionsnedsättningar där behandlas mycket illa på avhumaniserade institutioner.

Beslut som tas i Sverige hotar vår lagstiftning och den personliga assistansen. Det behöver vi inte EU för. Eventuell lagstiftning på EU-nivå behöver möjliggöra att vi kan nå längre än EU-lagstiftningen.

Social- och välfärdspolitiken, inklusive de frågor som rör personer med funktionsnedsättningar och deras assistans, är en nationell angelägenhet som inte ska beslutas på EU-nivå.

Svensk funktionshinderpolitik är, sin uppenbara förbättringspotential till trots, alltjämt långt bättre än till exempel den rumänska. Skulle Sverige behöva kompromissa om vår funktionshinders/funktionssättspolitik med 27 andra medlemsstater är risken överhängande att vi skulle få svårt att motivera vår relativt höga kvalitet i jämförelse med övriga länder. Den sociala pelaren och de många lagstiftningsinitiativ som nu följer i dess spår hotar därför att ytterligare urholka en redan hotad LSS.

Den sociala pelaren har redan resulterat i lagstiftning på arbetsmarknads- och familjepolitikens områden. Det är bara en tidsfråga innan den även tillåts diktera villkoren för svensk funktionshinderpolitik. Får jag väljarnas förtroende som kristdemokratisk europaparlamentariker kommer jag göra allt i min makt för att den sociala pelaren snarast förpassas till den historiens skräphög där den hör hemma.

Det är ett problem. Det krävs många åtgärder, men en av de viktigaste är är att förändra finansieringen så att EU-medel, och särskilt de inom ramen för ESF+, används för att fasa ut institutionalisering istället för som idag, till och med, bygga fler institutioner på vissa håll.

Ja, det är ett mycket stort problem. Sociala pelaren och de jämförelser som kontinuerligt kommer att göras kommer att ge betydande draghjälp för förbättringar. Utbildningsinsatser och att driva opinion spelar stor roll. Men också hur man pratar angående funktionsvariationer och personer med funktionsnedsättningar/funktionsvariationer oavsett vilket sammanhang och vilken nivå.

Att öka kunskap, förståelse och få till ökad möjlighet till erfarenhetsutbyte kan göras på olika sätt. Vi vill verka för att sprida goda exempel och att lära av varandra och för detta kan EU-medel inom olika program användas. Ett exempel bland många är att utveckla de verktyg som finns inom Erasmus plus.

Utbyte kan också behöva ske mellan länder, lokala myndigheter emellan, från kommun till kommun. Det är av största betydelse att se alternativa vägar - ofta en förutsättning för att lagstiftningen i respektive land på sikt ändras för ökad självständighet.

Ja. Ett liv på institution är som regel ett förlorat liv. I allt väsentligt är det ett samhälleligt misslyckande.

För oss kristdemokrater är det dock en självklarhet att EU inte ska lagstifta om medlemsländernas funktionshinderpolitik. Därför vare sig får, kan eller kommer jag som europaparlamentariker direkt påverka andra länders institutionaliseringspraxis.

Däremot kommer jag envetet arbeta för att uppmärksamma Europaparlamentet och ministerrådet på medlemsländer som kränker sina funktionsnedsatta medborgares fri- och rättigheter.

Bryter en medlemsstat mot EU:s grundläggande värden så måste det få kännbara ekonomiska och politiska konsekvenser. Därför vill Kristdemokraterna och jag att länder som försummar sina funktionshindrades fri- och rättigheter ska få utbetalningar från bland annat EU:s strukturfonder indragna tills dess att de visar sig värdiga sina medlemskap. Ett EU-medlemskap är nämligen ingen rättighet – det är ett privilegium.

En miniminivå känns främmande att formulera på ett område som både är komplext och kopplat till individnivå. Det beror på vilket slags miniminivå, det måste vara otvetydigt att det hjälper till och inte stoppar upp en utveckling eller drar ned nivå på stöd.

Och eftersom konventionen för personer med funktionsnedsättning ska vara ledande, vore det att ”nöja sig” med något helt annat än vad den säger. Det kan dock ändå finnas vissa viktiga grundninvåer och här samarbetar vi gärna med ENIL i Bryssel i dessa frågor för att hamna rätt.

Övergripande stödjer vi den sociala pelaren och utbyte mellan länder. Om det skulle komma ett förslag på miniminivå kommer vi värdera hur det är utformat.

Nej. EU ska aldrig fatta beslut om medlemsstaternas social- och funktionshinderpolitik. Det ska medlemsstaterna själva göra, av den enkla anledningen att de är bättre lämpade att göra just det.

Ges EU mandat att fatta dylika beslut riskerar vi ett brant, sluttande plan där svensk standard kompromissas ner i syfte att lyfta medlemsstater som ligger långt efter. De som drabbas är personer med funktionsnedsättningar i Sverige.

Därför kommer jag från dag ett i Europaparlamentet att preventivt och aktivt motverka alla lagförslag som ens andas ingrepp på medlemsstaternas funktionshinderpolitik.

Vi vill verka för fullt ut fungerande assistans och annat stöd till personer med funktionsnedsättning i hela EU. Hur det ska se ut behöver arbetas fram i varje land efter där rådande förhållanden och det ska ske i utifrån FN:s funktionsrättskonvention.

Lagstiftning och andra reformer på det sociala området fattas nationellt i varje land. Men i de sammanhang där vi samverkar inom EU kan vi gärna lyfta fram våra erfarenheter och fördelar med vår LSS-lagstiftning.

Utifrån tidigare erfarenheter är det troligt att jag kommer att få jobba med arbetsmarknadspolitik och inte direkt med funktionsrättsfrågor. I de fall jag har möjlighet kommer jag att förorda den svenska modellen, utifrån hur den är tänkt, inte hur den ser ut idag.

Ja. Självklart! Socialförsäkringssystemet är en nationell kompetens. Däremot kan vi lyfta frågan i opinionsbildningssammanhang. Att det är en modell vi är stolta över, gärna förklarar, propagerar för och lyfter fram i de sammanhang som ges.

Att få tillgång till den tekniska utvecklingen är också oerhört centralt och att samhället blir så tillgängligt som möjligt. Här återstår mycket.

Genom de kanaler som vi upparbetat under mandatperioden med den grupp som arbetar med funktionsrätt inom EU och de kontakter vi har inom de funktionsrättsorganisationer som arbetar med EU-frågor.

I EU är det inte ditt medborgarskap som avgör vilket land som ansvarar för din socialförsäkring, utan vad du sysslar med och var du bor. När en person ifrån Sverige som har rätt till assistansersättning studerar i ett annat EU-land har han eller hon rätt att behålla den personliga assistansen i upp till ett år.

Det är bra, men vi bör överväga att man skulle få behålla den personliga assistansen vid studievistelser som är längre än 12 månader, givet att det rör sig om en tidsbegränsad utbildning.

På samma vis som den fria rörligheten ger icke-funktionsnedsatta personer möjlighet att genom EU: s utbildnings-och fortbildningsprogram eller på eget bevåg utbilda och fortbilda sig i andra medlemsstater måste personer med funktionsnedsättningar kunna ges samma möjlighet. Det handlar inte om positiv särbehandling, utan om att ge personer med funktionsnedsättningar samma möjligheter till utbildning och personlig utveckling som övriga medborgare.

Rent principiellt anser jag att rätten till assistens bör följa med folkbokföringsadressen – inte adressen där man är skriven för studier.

Ja, det verkar rimligt.

Grundprincipen i EU är att den som arbetar eller studerar en längre tid i ett annat land får del av det sociala skyddsnätet som finns i det landet, men det är förstås problematiskt för den som behöver personlig assistans och vill arbeta i ett land där detta inte finns idag. Vi arbetar för att minska skillnaderna men det är tyvärr långt kvar.

Vad som är en “längre tid” kan förstås diskuteras, men rimligen ska man kunna ta med sig beviljad assistans på samma villkor oavsett skälet till utlandsvistelsen.

I EU är det inte ditt medborgarskap som avgör vilket land som ansvarar för din socialförsäkring utan vad du sysslar med och var du bor. Om man arbetar i ett EU-land är det arbetslandets socialförsäkringar som styr. Det gäller även för personlig assistans.

Rent principiellt anser jag dock att rätten till assistens bör följa med folkbokföringsadressen – inte adressen där man är skriven för yrkesutövning.

Det handlar inte om positiv särbehandling, utan om att ge personer med funktionsnedsättningar samma möjligheter till karriärutveckling som övriga medborgare.

Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet tycker allmänt sett att det är viktigt att betona de sociala frågorna och medborgarnas sociala rättigheter. Där ingår även olika former av stöd till personer med funktionsnedsättningar. Man är också pådrivande för att förbättra samarbetet inom EU och stärka politiken genom olika former av direktiv.

GUE/NGL är en konfederativ grupp och varje parti är fria att själva forma sin politik och sina ställningstaganden. Samtidigt har Vänsterpartiet en stark ställning och många partier i gruppen ser det svenska samhällsbygget som en förebild. Det gör att gruppen rör sig i riktning mot Vänsterpartiets politik.

Att riva hindren och stärka rättigheterna för personer med funktionsnedsättning är en integrerad del av de gröna gruppens lagstiftningsarbete oavsett om det gäller social lagstiftning, transportpolitik eller den inre marknaden. Konkret innebär det att vi driver tillgänglighet och undanröjande av hinder för delaktighet på alla nivåer. Tillsammans med andra gröna har vi arbetat för antagandet av den europeisk rättsakten om tillgänglighet (European Accessibility Act) som är ett steg på vägen men långt ifrån tillräckligt. Vi behöver arbeta vidare med bla starkare tillgänglighetskrav och att hindren för personer med funktionsnedsättning att söka jobb och arbeta utomlands undanröjs.

Liksom Kristdemokraterna står EPP-gruppen bakom EU: s tillgänglighetsdirektiv och handikappstrategi. Vår grupp har också samma invändningar som vi har mot orimligt höga, fysiska tillgänglighetskrav, liksom krav på överstatlig diskrimineringslagstiftning och positiv särbehandling.

Där vi skiljer oss från vår partigrupp är synen på den så kallade sociala pelaren och en eventuell överföring av beslutanderätt i social-och funktionshinderpolitiska frågor till Bryssel. Dessvärre är EPP tämligen positiva till en sådan utveckling, jämsides bland andra de socialdemokratiska och gröna partigrupperna.

Vi kristdemokrater däremot motsätter oss självfallet en sådan maktöverföring. Som europaparlamentariker kommer jag aktivt verka för att den sociala pelaren snarast nedmonteras, innan den resulterar i än fler socialpolitiska lagförslag på EU-nivå.

Sverigedemokraternas grupp i Europaparlamentet utgörs av konservativa och reformister. Det som förenar partierna är att vi vill återföra makt till de enskilda medlemsstaterna och verka emot en federalistisk utveckling av EU-samarbetet. Det innefattar att vi vill att frågor om personlig assistans och stöd till personer med funktionsnedsättning i första hand ska avgöras på nationell, och inte europeisk, nivå.

Feministiskt initiativ sitter i den Europeiska socialdemokratiska gruppen, men vi har vårt eget mandat och vi driver vår egen politik på området, som är:

* Att vi vill ha fullt ut fungerande assistans och annat stöd till personer med funktionsnedsättning och det ska ske i utifrån FN:s funktionsrättskonvention.

* Att lagens grundintentioner ska gälla

* Den assistans du beviljas ska du kunna ta med dig i EU

* Att alla länder i EU ska få den höga nivå på assistans som Sverige hade vid LSS start

EU måste vara en garant för funktionsnedsatta personers fri-och rättigheter, både inom och utom unionen. Men EU får aldrig detaljstyra medlemsstaternas funktionshinderpolitik. Det är det vi kristdemokrater menar med ett lagom EU: lagom där EU ska vara lagom, och handlingskraftigt där EU ska vara handlingskraftigt. Med medborgarnas bästa för ögonen.

Får jag väljarnas förtroende som kristdemokratisk europaparlamentariker är det ett sådant EU jag kommer arbeta för.