filkand i offentlig rätt och haft en elitkarriär inom paradressyr.
läs skrivbordsversionen istället
Jag lever med personlig assistans. För mig är det inte en politisk fråga i första hand, det är mitt liv. Och just nu ser jag något som skrämmer mig på riktigt.
Att systemet som håller mitt liv uppe, och tusentals andras, inte rasar med ett brak – utan långsamt, steg för steg, håller på att monteras ner.
Inte för att någon öppet sagt att det ska bort.
Inte för att lagen ändrats i grunden.
Utan för att förutsättningarna att få det att fungera håller på att försvinna.
Och i centrum för den utvecklingen finns en sak:
Assistansersättningen beskrivs ofta som en siffra i ett budgetdokument.
Men i praktiken är den något helt annat.
Det är den som avgör om det går att anställa personal, betala löner, ge rimliga villkor, skapa kontinuitet och säkerställa kvalitet.
Och den motorn har under lång tid tappat kraft.
Inte genom ett plötsligt beslut utan genom något mer svårupptäckt – att den inte följt utvecklingen i samhället.
Alla andra delar av arbetsmarknaden förändras. Löner ökar, kostnader stiger, kraven på arbetsmiljö skärps och administrationen växer. Men ersättningen har inte hängt med i samma takt.
Det här är inte en teknisk detalj. Det är själva förklaringen till varför systemet nu knakar.
I praktiken innebär det att villkor försämras, kvalitet pressas och stabilitet försvinner. Det är precis det vi ser nu.
Ett assistanssystem fungerar bara om det finns människor som kan och vill arbeta som assistenter. Det är inget abstrakt resonemang. Det är en konkret verklighet. Om villkoren blir sämre slutar människor söka jobben. De som redan arbetar slutar, eller orkar inte stanna kvar. Kvarvarande personal får bära en tyngre belastning.
Till slut når man en punkt där frågan inte längre är politisk eller ideologisk, utan brutal och enkel: vem ska göra jobbet?
För utan assistenter finns det ingen assistans.
Det här är den mest grundläggande sanningen i hela systemet.
Den går inte att prata bort, utreda bort eller reformera bort.
Det spelar ingen roll hur stark lagstiftningen är på papperet. Det spelar ingen roll hur många rättigheter som skrivs fram i fina formuleringar. Om det inte finns människor som kan utföra arbetet faller allt.
Och det är där min oro börjar bli konkret.
Jag är beroende av att någon kommer till jobbet varje dag.
Inte ibland. Inte när det passar. Inte när systemet fungerar optimalt.
Varje dag.
Det handlar inte om komfort eller livskvalitet i en abstrakt mening. Det handlar om grundläggande funktioner.
Att komma upp ur sängen.
Att kunna äta.
Att kunna ta mig utanför hemmet.
Att kunna arbeta och delta i samhället.
När den inte gör det märks det i varje minut.
Det som för andra är självklart blir för mig en fråga om någon faktiskt finns där.
Det finns en föreställning om att assistans är ett stöd bland andra stöd. I verkligheten är det en förutsättning för allt annat. Utan den återstår beroende av anhöriga, tillfälliga lösningar eller institutionella alternativ.
Det var just det som LSS en gång förändrade.
Det var det systemet byggdes för att lämna bakom sig.
Och nu ser vi en utveckling där vi riskerar att långsamt röra oss tillbaka, inte genom ett tydligt beslut utan genom något mer svårfångat – att förutsättningarna urholkas.
Systemet har analyserats i årtionden. Utredningar har pekat på brister, behov av justeringar och strukturella problem. Granskningar har visat att systemet inte fungerar likvärdigt och att reformer ofta inte får den effekt som var tänkt.
Vi vet detta.
Det finns inte ett underskott av kunskap.
Det finns ett underskott av handling.
Trots detta fortsätter fokus att ligga på nya utredningar. Nya analyser. Nya processer. Allt medan de mest grundläggande förutsättningarna för att systemet ska fungera fortsätter att försvagas.
Det finns en åtgärd som är både uppenbar och omedelbar:
Att höja assistansersättningen.
Den kräver ingen ny myndighetsstruktur.
Den kräver ingen lång implementering.
Den kräver ingen flerårig utredning.
Det är viktigt att förstå att detta inte är neutralt. Att inte höja ersättningen i takt med kostnadsutvecklingen är också ett beslut. Ett beslut att låta systemet bära ökande belastning. Ett beslut att förskjuta ansvaret till utförare, personal och i slutändan oss som behöver assistansen.
De märks i ett system där marginalerna krymper. Där verksamheter pressas. Där det blir svårare att skapa stabilitet. Där små förändringar i vardagen får stora konsekvenser för tryggheten.
Det är inte dramatiska rubriker.
Det är en vardag som långsamt blir mer osäker.
Det är fler personalbyten, mindre kontinuitet, större oro.
Det är en känsla av att något inte riktigt håller längre.
Den största risken är inte en plötslig kollaps.
Den största risken är att systemet fortsätter fungera lite sämre för varje år. Att vi vänjer oss vid en lägre nivå. Att det som tidigare var självklart plötsligt inte längre är det.
När det inte längre går att få ihop bemanningen.
När någon slutar och ingen ersätter.
När systemet inte längre bär.
Och då finns det inget utrymme för fler utredningar.
Personlig assistans bygger ytterst på människor. På att människor väljer att arbeta i den. Det är ett arbete som kräver ansvar, närvaro och engagemang. Det kan inte reduceras till en budgetpost utan konsekvenser.
När villkoren inte längre är hållbara kommer människor att välja bort det.
Där ligger den största risken. Inte i lagtexten, utan i verkligheten.
Allt kan i slutändan sammanfattas i en enkel mening:
Och det är inte en överdrift.
Det är ett faktum.
Vi behöver inte fler analyser för att förstå detta.
Vi behöver ett beslut.
Att justera ersättningen till den nivå som motsvarar verkliga kostnader. Att säkerställa att den följer utvecklingen framåt. Att ge systemet stabila förutsättningar.
Det är inte en radikal reform.
Det är en grundläggande förutsättning.
Vill vi ha ett system som fungerar i praktiken måste grunden hålla. Annars spelar resten ingen roll.
Det är mitt liv.
Min möjlighet att planera.
Min möjlighet att arbeta.
Min möjlighet att leva ett liv som andra.
När assistansen fungerar finns frihet.
När den sviktar försvinner den snabbt.
Och därför blir frågan så enkel, och samtidigt så svår att ignorera:
Hur länge tänker man låta något som inte håller fortsätta som om det gjorde det?
För verkligheten är redan här.
Och den förändras inte av fler utredningar.
Den förändras bara av beslut.
Utan assistenter – ingen assistans.
Frågan är inte längre vad problemet är.
Frågan är om någon är beredd att ta ansvar innan det är för sent.
Med oroliga hälsningar
Sahra Svenander, Assistansberättigad 2026-06-30
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.