Krönika

Thomas Juneborg

Regeringens budget visar fortsatt låg ambition för schablonbeloppet

Även den nya regeringen fortsätter att underfinansiera schablonersättningen som återigen höjs med endast 1,5 % 2023. Granskar vi budgeten noga framgår det tydligt att det inte finns ambitioner på högre höjningar fram till 2025.

Många har haft höga förväntningar på en mycket mer ambitiös assistanspolitik från den nya borgerliga regeringen. Tidöavtalet var emellertid mycket tunt vad gäller konkreta satsningar på personlig assistans vilket gjorde många besvikna. Där fanns t.ex. ingenting om vare sig nya behovsbedömningar eller rejält höjd schablonersättning. Själv tänkte jag ändå att regeringen måste få en chans när den presenterar sin första budget. Beskeden där ger en tydlig indikation på var ambitionsnivån kommer att ligga under mandatperioden.

Den låga höjningen av schablonersättningen är ett av de riktigt stora problem som assistansreformen dragits med i snart decennium. Med undantag av 2020 har höjningen av timschablonen underfinansierats ända sedan 2014 eftersom den inte täckt våra assistenters årliga löneökningar på dryga 2 % (exklusive ob-tillägg). De allra flesta åren var höjningen under den socialdemokratiska regeringen endast 1,5 %. Denna utveckling är ohållbar av flera skäl som jag återkommer till. Av skäl jag inte riktigt förstår har underfinansieringen av schablonen under lång tid fått på tok för lite uppmärksamhet i brukarrörelsen. Själv anser jag den är lika viktig som behovsbedömningarna och har själv pratat om det åtminstone sedan 2017.

När väl beskedet kom från regeringen blev det en stor besvikelse, återigen höjs schablonersättningen bara 1,5 % år 2023 till 324,5 kr/timme Jag är inte förvånad själv bland annat beroende på att Sverige och världen befinner sig i flera parallella kriser – vilket med automatik missgynnar assistansreformen. Likväl hoppades man ju ändå, tre av fyra partier i regeringsunderlaget har ju officiellt mycket mer ambitiösa ambitioner än Socialdemokraterna – särskilt Kristdemokraterna och Liberalerna. I slutändan blev det ändå bara 1,5 %. KD och L har en hel del att förklara varför Moderaterna ändå fick som de ville. Både S och M är i praktiken eniga om att inte återställa intentionerna vilket framgår av respektive partis syn på såväl behovsbedömningar som schablonersättningen.

Den låga höjningen 2023 förvärras ytterligare p.g.a. den höga inflationen som närmar sig 10 % Facket kräver betydligt högre löneökningar än vanligt – budet ligger f.n. på 4,4 %, långt över 1,5 %... Att facket ställer de här kraven är naturligt– löntagarna vill ju åtminstone delvis ha kompensation när inflationen urholkar köpkraften.

Det riktigt allvarliga är ändå inte den mycket låga höjningen 2023 utan vad som kommer därefter. Utgiftsområdet personlig assistans behandlas på sid 174-175 sociala utgifter i statsbudgeten. Läser vi noga vad regeringen skriver framgår det att det inte finns några som helst planer på att rejält höja schablonersättningen efter 2023 heller. Visserligen höjs anslagen med 3,2 miljarder kr från 24,6 miljarder kr 2023 till 27,8 miljarder kr 2025. 2,3 miljarder kr av de ökade anslagen avsätts till reformerna för Stärkt personlig assistans för barn och personer som behöver kontinuerlig övervakning. Anslagen exklusive stärkt personlig assistans blir därmed 25,5 miljarder kr 2025. Nu återstår endast 0,9 miljarder kr för att höja schablonen 2023-2025. En snabb uträkning visar att detta blygsamma belopp inte ens räcker till en årlig höjning med 1,5 % per år fram till 2025. Regeringen planerar därför i dagsläget med fortsatt underfinansiering åtminstone fram till 2025. Eftersom regeringens beslut fattas kollektivt innebär det att även de assistansvänliga partierna i regeringen står bakom en politik som helt saknar ambition att tillföra resurser efter behov.

Hur ser det ut på oppositionens sida när alla partier presenterat sin skuggbudget? Som väntat är Socialdemokraterna lika snåla som regeringen, Centern nöjer sig också med 1,5 %. Är besviken på Centern. I partiets manifest om ny funktionsrättspolitik som släpptes i somras fanns många bra saker och då är 1,5 % alldeles för dåligt. Vänsterpartiet är lite bättre med sina 2,2 % men det är inte godkänt heller. Av åtta partier i Riksdagen är endast Miljöpartiet villiga att höja schablonen i nivå med fackets nuvarande krav som vill höja schablonen med 5 %. Det skulle därmed inte bli någon ändring med en S ledd regering.

Det finns i vår folkvalda församling i slutet av 2022 en massiv majoritet för en fortsatt kraftig underfinansiering av schablonen. Tyvärr blir det underkänt i betyg till samtliga partier som står bakom den politiken. Återigen ser vi att parti efter parti talar sig varm för personlig assistans som idé men nästa steg – att tillföra resurser efter behov blir det stora problem. Assistansreformen är viktig – men den ”kostar för mycket”…

Att kampanjen Rimliga villkor har så bred uppslutning är mycket bra – att vi har stöd från Kommunal stärker oss rejält. Vårt gemensamma krav är att timschablonen höjs till 350 kr I kampanjen lyfts framförallt de allt större svårigheterna att behålla och rekrytera personal. Och det är givetvis jätteviktigt. Kan vi inte anställa nya eller behålla våra nuvarande personliga så fungerar inte reformen, hur behovsbedömningen än ser ut. Våra personliga assistenter är helt fundamentala för att assistansreformen ska fungera.

Vill också lyfta ett viktigt perspektiv till som sällan nämns men som måste belysas. Att vi ska kunna välja mellan hemkommunen, privata företag eller kooperativ som anordnare har alltid varit en självklarhet. Fortsätter den nuvarande utvecklingen med kronisk underfinansiering, hur länge kommer det att finnas privata anordnare och kooperativ kvar? Ingen verksamhet vare sig i privat eller kooperativ form kan överleva en längre tid om verksamheten går med förlust. Jag tror själv att en rimlig bedömning är att inom 7-8, max 10 år finns vare sig kooperativ eller privata anordnare om den nuvarande schablonpolitiken fortsätter. Om assistansreformen finns kvar på papperet efter det kommer vi vara helt hänvisade till hemkommunen som anordnare.

Redan innan assistansanordnarna succesivt lägger ner verksamheten kommer allt större del av schablonen att gå till assistenternas löner. Utrymmet för assistansomkostnader blir allt mindre. I praktiken kommer därmed självbestämmandet att inskränkas mer och mer när vi inte har råd att göra det vi vill göra med hjälp av personlig assistans. Därmed existerar inte LSS § 5-7 längre – leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor.

Detta gör att assistansreformen inte längre kommer finnas kvar som den är tänkt. Det som i lagtexten fortfarande kallas personlig assistans blir en lite uppgraderad form av hemtjänst långt ifrån lagens verkliga ambitioner.

Ytterst ligger makten över assistansreformens framtid hos finansdepartementet som fördelar statens resurser. Hur ska vi få en ändrad syn på utgifterna för personlig assistans hos finansdepartementet? Jag har tyvärr inget svar på den viktiga frågan. Ändrade behovsbedömningar är självklart jätteviktiga men räcker ändå inte om vi inte har tillräckliga ekonomiska resurser.

Jag tror inte någon finansminister som tar över finansdepartementet går in med en färdig plan att attackera assistansreformen men när budgeten läggs. Ja, då blir vi bara ett belopp på ett antal miljarder kr som finansministern tycker är för hög. Att hänvisa till hur många jobb som skapas eller att stora delar av bruttosumman går tillbaka till staten som skatter fungerar uppenbart inte när det gäller finansministrarnas kärva syn på hur mycket rättighetslagen får ”kosta”.

Thomas Juneborg 2022-12-02