Jonas Franksson, STIL – ”När Sverige sviker tappar hela Europa farten”
När Jonas Franksson kommenterar politikersvaren i Assistanskolls enkät inför EU-valet uttrycker han besvikelse över de lama svaren om institutionerna i Europa och att Funktionsrättskonventionen inte tas på allvar.
Men det mest uppseendeväckande svaret handlar om en inrikes fråga som kan tolkas som ett löfte om en omskrivning av de grundläggande behoven.
– Kan det verkligen stämma? frågar han sig.
Sverige - föregångslandet?
På frågan om partierna ser Sverige som ett föregångsland när det gäller funktionshinderpolitiken minns Jonas Franksson hur det var för 10 - 15 år sedan.
– Då var politikerna oerhört stolta över den svenska funktionshinderpolitiken och vi blev bjudna att åka till Bryssel för att prata om personlig assistans eftersom de tyckte att det var en så fantastiskt reform. Men de inbjudningarna får vi ju inte längre...
Jonas Franksson själv menar att Sverige, när man skär ner till exempel i på den personliga assistansen, tappat sin status som föregångsland och på det viset sviker personer med funktionsnedsättningar, inte bara i Sverige utan i hela världen.
– När Sverige sviker tappar också resten av Europa farten. Sverige skulle kunna vara ett föregångsland i de här frågorna och verkligen driva utvecklingen framåt men nu har man ju valt en annan inriktning.
Omedvetenhet om institutioner
Jonas Franksson är besviken över de lama svaren om hur politikerna ser på att många personer med funktionsnedsättning i EU:s länder bor på institutioner. Till saken hör också att EU:s strukturfonder ämnar finansiera nya institutionsbyggen.
– (S) och även andra partier verkar helt omedvetna om att EU är med och driver på den utvecklingen. Jag skulle vilja få ett tydligt besked från alla partier om att de inte stödjer EU i den här frågan utan att FN-konventionen och rätten att kunna leva i samhället står över det. Det är beklämmande svagt.
Den enda som får godkänt i den bemärkelsen är David Lega (Kd) och Soraya Post (Fi) som svarar att de borde bygga tillgängliga bostäder istället
– Å andra sidan räcker det inte med tillgänglighet. Det behövs personlig assistans också, säger Jonas Franksson och fortsätter:
– Jag hade hoppats på att den personliga assistansen hade betraktats som ett föregångskoncept för hela EU och att den ska få spridning ute i Europa och att institutionaliseringen ska upphöra. Det är uppenbart att man inte tar Funktionsrättskonventionen på allvar.
Speglar inrikespolitiken
Svaren i enkäten speglar i hög grad den svenska inrikespolitiken säger Jonas Franksson som är lite besviken på att EU-parlamentarikerna, som är relativt fria i förhållande till svensk politik, inte varit skarpare och gett tydligare svar.
– Det gäller både det här med institutionalisering och återupprättande av lagstiftningen och att följa artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.
Jonas Franksson saknar självkritik hos regeringspartierna (S) och (Mp) och svaren gör honom lite orolig.
– Svaret i fråga 1 ger känslan att de anser att det är "tillräckligt bra" i Sverige. Med tanke på den politik som förts under senaste mandatperioden och som också Lena Hallengren numera börjar se självkritiskt på, blir man lite orolig. Det känns som finansdepartementets linje återigen är den officiella.
Positiv till (Kd)
Jonas Franksson anser att det är alltmer uppenbart att (Kd) börjat prioritera funktionshinderfrågorna. Han syftar då på att David Lega, som svarat på deras frågor, hamnat så högt upp på partiets lista. Och att hans svar också tyder på att han har partiet i ryggen.
– Att han vågar lägga ut texten på det sätt som han gör tyder på att han har självförtroende och uppbackning från sitt parti.
Enda acceptabla att följa konventionen om miniminivå
I svaren till frågorna om en miniminivå för personer med funktionsnedsättning och om de kommer att förorda den svenska modellen kan man se en blandad syn på den sociala pelaren och vad den kan innebära för funktionshinderpolitiken i Europa och i Sverige. Frågan är bland annat vad en miniminivå skulle innebära. Jonas Franksson menar att det enda rimliga är att miniminivån är detsamma som FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
– Eftersom så gott som alla länder ratificerat konventionen så är något annat inte acceptabelt.
Jonas Franksson menar att det skulle behövas en miniminivå och hänvisar till STIL:s idé om ett medborgargolv, alltså en nedre gräns för mänskliga och sociala rättigheter.
– Det skulle behövas i Sverige och det skulle kunna vara en bra väg att gå ute i Europa för att komma bort från institutionaliseringen. Jag sympatiserar med de partier som tror på en miniminivå utifrån den ambitionen.
Skillnaden mellan teori och praktik
Men problemet är, som Jonas Franksson säger, ”skillnaden mellan rättigheter i teorin och i praktiken”, vilket i det här fallet handlar om att följa Funktionsrättskonventionen eller inte. Han tar upp den senaste LSS-utredningen, där man åkte på studiebesök till de andra nordiska länderna.
– På direktiv från regeringen åkte de dit för att hitta inspiration för att kunna skära ner på assistansen i Sverige. Alltså helt emot FN-konventionen eftersom ett land som ratificerat konventionen inte får lov att backa från redan uppnådda mål.
Jonas Franksson har dessvärre själv på ett högst personligt plan blivit ett offer för hur konventionen inte följs i Sverige.
– Jag har just fått beslut om kraftigt nedskuren assistans som gör att jag inte vet om jag överhuvud taget ska kunna arbeta och försörja mig inom ett halvår. Det är egentligen helt orimligt att fatta ett sånt beslut i Sverige, för en rättighet som jag haft i snart 25 år...
Fog för oron om miniminivå
Så Jonas Franksson menar att det finns fog för oro över vad en miniminivå kan komma att innebära då man ser Funktionsrättskonventionen som en ”inspirationskälla som man inte behöver följa.”
– I Sverige är det så tydligt att Funktionsrättskonventionen bara är ett papper med fina ord men att det inte finns någon strategi för hur det ska se ut i verkligheten. Redan 2009, omedelbart efter att Sverige hade skrivit under den, började man backa. Man vet att man gör fel men man struntar blankt i det.
Samtidigt finns det områden där Sverige skulle kunna dra nytta av en miniminivå, säger han.
– Då tänker jag till exempel på tillgänglighet där vi i Sverige hamnat i bakvattnet. Det är inte mycket som gått i rätt riktning de senaste tjugo åren trots att man på nittiotalet slog fast att Sverige 2010 skulle vara ett tillgängligt land och Stockholm skulle vara den mest tillgängliga staden i hela Europa. Så där har man ju åkt på en nit.
Självklar rättighet att ta med sig assistansen
På frågorna om den som studerar eller arbetar i ett annat EU-land mer än sex månader ska kunna ta med sig beviljad personlig assistans i Sverige ger (Mp), (Fi) och (V) klara jakande svar medan de andra partierna i olika grad glider på sina svar. Jonas Franksson menar att det inte borde vara något att diskutera.
– Det är viktigt att det som gäller andra också gäller medborgare med personlig assistans. Så om andra svenska medborgare ska kunna arbeta i andra EU-länder så ska vi också kunna göra det. Det är det som är grejen med personlig assistans, att man ska ha goda levnadsförhållanden, eller jämlik levnadsnivå som jag säger numer.
En mening som lovar mycket
Men det svar som var mest uppseendeväckande och som lovar mest var, enligt Jonas Franksson, Liberalernas svar på fråga 1, fast det egentligen handlar om inrikespolitiken. Han tolkar svaret som att det kan vara så att man börjat se över en omskrivning av de grundläggande behoven.
– Först säger man att man är oerhört kritisk mot de senaste tio årens nedskärningspolitik och sedan: ”tack vare Liberalerna kommer detta nu åtgärdas”. Det fick mig att hoppa högt. Det är inget man förväntar sig av ett parti med reell makt. Samtidigt är man så luttrad att man funderar på om det verkligen kan stämma? Men jag antar att de är medvetna om vad de skriver, säger Jonas Franksson.