KRÖNIKA

Thomas Juneborg

Staten har sparat miljarder på schablonersättningen

I ett decennium har den årliga höjningen av schablonersättningen inte följt löneökningarna. I det tysta och inte mycket debatt har staten sparat många miljarder på assistansersättningen. Därmed blir det också allt svårare för oss assistansanvändare att anställa ny personal eller behålla befintlig personal.

Det har nu gått åtta år sedan dåvarande finansministern Magdalena Andersson meddelade att regeringen ville spara pengar på assistansersättningen och sjukpenningen för att finansiera flyktingmottagande. Därefter följde ett ökänt regleringsbrev till Försäkringskassan. Flera tusen personer förlorade statlig assistansersättning 2016–2017.

Sensommaren 2023 finns fortfarande omprövningsstoppet från hösten 2017 kvar. Trots det menar jag att hotet mot assistansreformens framtid fortfarande är akut. Det allra största hotet just nu är den mångåriga underfinansieringen av assistansreformen genom otillräcklig höjning av schablonersättningen som ska täcka alla utgifter kopplade till vår personliga assistans. Senaste decenniet har den årliga höjningen av schablonersättningen i regel legat på endast 1,5 % (2020 är ett undantag) vilket inte på långa vägar räcker för att täcka löneökningarna för våra personliga assistenter. Utifrån det jag vet 5 september 2023 är ingen ljusning i sikte. Läget blir ännu allvarligare genom den höga inflationen som gett berättigade krav på löneökningar på 7,4 % kommande två år enligt det s.k. märket.

Staten har alltså inte bara sparat stora belopp genom att så många förlorat statlig assistansersättning. Den usla höjningen av schablonen har i praktiken också inneburit mycket stora besparingar som tyvärr i stor utsträckning fått pågå under ”radarn” i många år utan mycket kritik ens från brukarrörelsen. Först senaste året har det blivit stora protester.

Hur mycket har staten sparat?

Hur mycket staten faktiskt sparat på assistansersättningen genom underfinansierad schablon senaste decenniet är ganska enkelt att räkna ut om man känner till anslagen och den årliga uppräkningen av schablonen. Alla nedanstående siffror och belopp för schablon och statens utgifter är hämtade från Assistanskolls statistik.

• Perioden 1999-2012 ökade timschablonen från 173 kr till 267 kr = en ökning på 54,3 %. Årlig genomsnittlig ökning blir drygt 3,1 %.
• Perioden 2012-2023 steg schablonersättningen från 267 kr till 324,5 kr = en ökning på endast 21,3 %. Årlig genomsnittlig ökning blir bara 1,8 %.

Anslagen till statlig assistansersättning perioden 2012-2023 har ökat från 21,5 miljarder kr till 23,9 miljarder kr = en ökning på 11,2 %. Om vi antar att den årliga ökningen hade fortsatt ligga på 3,1 % hade schablonersättningen idag varit 39 % högre jämfört med 2012. Det innebär att ersättningen från staten legat på 371,3 kr = 14,5 % högre. Genom att multiplicera 23,9 miljarder med 14,5 % kommer vi fram till att anslagen hade varit nästan 27,4 miljarder kr.

Här bortser vi från besparingarna som skett genom indragningar, och trots det har staten ändå sparat 3,5 miljarder kr enbart 2023. Adderar vi samtliga år under hela tidsperioden 2012-2023 blir beloppet mycket, mycket större än så.

Ansvaret ligger på regeringen

Det största ansvaret för detta ligger på S-MP regeringen. Det är enorma besparingar som ändå fått förvånanarsvärt lite kritik. Varför vet jag inte, men några faktorer som jag tror kan bidra från brukarrörelsens sida är att vi varit väldigt ovilliga att prata pengar medan staten. Sveriges regeringar med sina myndigheter har alltid tyckt att frihetsreformen ”kostar för mycket”. Av radiodokumentären Besluten som formade Sverige framgår det att var ett under att det överhuvudtaget blev en assistansreform. Där framgår att innan lagen ens trätt in kraft ifrågasatte det mäktiga finansdepartementet kostnaden för vår fantastiska reform.

En annan faktor som kan bidra tror jag är att vi senaste 6–7 åren haft fullt upp att hålla frihetsreformen flytande, då tillämpningen av lagen hamnat i centrum. Andra allvarliga problem har kommit i skymundan.

Det är först senaste året vi börjat protestera på allvar mot den usla schablonhöjningen. Det borde skett mycket, mycket tidigare. För egen del började jag uppmärksamma problemen i min privata blogg någon gång 2016–2017 men det var egentligen försent även det.

Vill ingen arbeta som assistent, fungerar inte LSS

Varför är då den ständiga underfinansieringen ett alltmer akut hot mot hela reformens existens? Det finns flera dimensioner. Att LSS är en rättighetslag är givetvis jätteviktigt men för att reformen ska fungera krävs även att det finns personer som vill jobba som personliga assistenter. Detta förutsätter att vi kan erbjuda bra löner och anställningsvillkor. Vill inga jobba som assistenter, fungerar inte lagen. Vi blir isolerade vad som än står i beslutet från Försäkringskassan eller kommunen.

De ynkligt låga höjningarna av schablonersättningen senaste decenniet täcker som jag nämnde tidigare inte ens de årliga löneökningarna. Det blir därför allt svårare att erbjuda bra löner, utbildningar med mera och i förlängningen allt svårare att behålla och rekrytera personal. Och därmed närmar vi oss oroväckande snabbt punkten där reformen inte fungerar överhuvudtaget längre.

Måste finnas utrymme fär merutgifter

En annan viktig aspekt hittar vi i målsättningarna med lagen som definieras i LSS paragraf 5 till 7 – leva som andra, självbestämmande och goda levnadsvillkor. Det är omöjligt att förverkliga lagens ambitioner om inte dessa paragrafer uppfylls. Paragraf 6 om självbestämmandet är allra viktigast – det går inte att uppfylla paragraf 5 och 7 om inte paragraf 6 förverkligas.

Det förutsätter att det i assistansersättningen finns utrymme att täcka merutgifter för assistansanvändaren vid olika aktiviteter. Det är vi som ska bestämma hur de medlen används för att leva det liv vi vill utifrån vad vi själva anser vara goda levnadsvillkor. Finns inte det utrymmet avskaffas i praktiken ett liv med självbestämmandet. Därmed har vi ingen personlig assistans längre – även om vi hittar personal.

Man kan utan lagändringar avskaffa assistansen på två sätt eller en kombination av båda:

• Inte bevilja personlig assistans.
• Strypa finansieringen så det inte finns möjlighet att bedriva assistansen - ÄVEN om det finns ett positivt beslut.

Assistansreformen infördes av en borgerlig regering, efter förra årets riksdagsval och regeringsskifte är det ytterst Ulf Kristerssons ansvar att rätta till en misshandlad rättighetslagstiftning. Och då håller det inte att säga att man värnar reformen samtidigt som finansieringen stryps. Snart är det dags för regeringen att presentera budgeten för 2024. Vi vet inte var schablonen för 2024 blir men en fortsatt höjning på pinsamt låga 1,5 % är totalt oacceptabelt och ett stenhårt slag mot hela reformens fundament.

Thomas Juneborg 2023-09-05