Krönika

Thomas Juneborg

Det finns mycket positivt i Lars Lööws utredning

När Lars Lööws utredning om huvudmannaskapet presenterades fanns det mycket som var positivt. Fortfarande finns dock en del oklarheter och osäkerhetsfaktorer. Kraftig schablonhöjning är fortfarande helt central för att assistansreformen ska fungera i framtiden.

Vi hade väntat länge på att Lars Lööws utredning skulle bli klar. I början av mars blev den offentlig och det finns mycket som är bra. Att Lars Lööw inte skulle föreslå kommunalisering av assistansreformen har varit uppenbart tidigare men nu blev beskedet definitivt. Från och med januari 2026 är staten via Försäkringskassan ensam huvudman. Mycket bra var att Lars Lööw listade en rad punkter varför kommunalisering är direkt olämpligt – bland annat svårigheten/omöjligheten att upprätthålla likvärdiga behovsbedömningar och att ingen ska behöva vara rädd för att flytta mellan olika kommuner.

Kan vi vara säkra på att det verkligen blir statligt huvudmannaskap? Ja, vi kan nog utgå från det. Det finns en mycket bred riksdagsmajoritet för statligt huvudmannaskap, även Socialdemokraterna säger nu att partiet stödjer ett ensamt statligt huvudmannaskap.

Det var också helt klart att ingen ska hamna i kläm när drygt 5000 personer med kommunalt beviljad assistans flyttas över till Försäkringskassan. Överflyttningen ska ske succesivt under 2026. Ett mindre antal, ca 50 personer som är beviljade både kommunal personlig assistans och gruppbostad ska enligt utredningens förslag behålla sitt gällande beslut från hemkommunen.

När det gäller finansiering kommer det delade finansieringsansvaret mellan stat och kommun att upphöra. Den nuvarande regeln där kommunerna betalar de 20 första timmarna/vecka även för statlig assistansersättning upphör. Däremot kommer kommunerna fortfarande att ha det yttersta ansvaret för assistansen.

Mycket positivt är att Lars Lööw föreslår att kriterier enligt Funktionsrättskonventionen för vad som är personlig assistans och definition av självbestämmande skrivs in lagtexten. Det saknas i nuvarande LSS och Socialförsäkringsbalken kapitel 51. Det har troligen starkt bidragit till urholkningen av frihetsreformen. Lars Lööw anser också att hjälpbehoven ska ses som en helhet vilket är ett stort steg i rätt riktning. Det är dock mycket olyckligt att begreppet integritetsnära hjälpbehov inte kommer tas bort i utredningens förslag då det omöjliggör en helhetsbedömning av hjälpbehovet.

Det finns två förslag var gränsen ska läggas för att få assistansersättning:

1. Gränsen ska läggas utifrån kommunal praxis, vilket vi praktiken innebär 6-8 timmar/vecka i grundläggande behov
2. En nedre gräns fastställs för tre timmar/vecka i grundläggande behov och totalt 20 timmar/vecka

Själv tror jag regeringen kommer bestämma sig för alternativ 1.

Här finns en stor osäkerhet. Vad som är grundläggande behov enligt Försäkringskassan har stadigt inskränkts med hänvisning till praxis som utgår från restriktiva domar i Högsta Förvaltningsdomstolen. Vi vet inte hur praxis kommer att se ut år 2026.

Jag är självklart för en helstatlig assistansersättning men här tycker jag debatten ofta blir lite enkelspårig i Funktionsrättsrörelsen. Tongången hos många är förstatliga assistansen så löser sig allt. Så enkelt är det inte.

Det finns flera viktiga frågor som låg utanför utredningsdirektivet som timschablonen och hur nya behovsbedömningar ska se ut, vilket måste lösas om förstatligandet ska leda till stora förbättringar.

Schablonersättningen är en hjärtefråga för mig och den har underfinansierats i många år. Den ger inte utrymme för rejäla löneökningar– den höjs inte ens i takt med löneökningarna. Nu stundar också en avtalsrörelse och fackets lönekrav ligger långt över schablonersättningens höjning 2023 på ynkliga men numer ”normala” 1,5 %. Tittar vi i nuvarande finansplanen utgiftsområde personlig assistans åren 2023-2025 finns inte minsta utrymme till höga schablonhöjningar – regeringens tänkta anslagsökningar är för låga. I bästa fall blir det nya och bättre besked i nästa budget. Hur det blir efter 2025 vet vi inte.

Vi har en negativ utveckling vad gäller både att behålla och rekrytera personal. Det problemet kommer bli allt större om inte schablonersättningen höjs rejält. Utan personliga assistenter fungerar inte assistansreformen. Assistansreformen funkar inte heller om vi har noll utrymme för olika assistansomkostnader för aktiviteter, utbildningar med mera.

Varför är det så viktigt att behovsbedömningarna görs om? Givetvis handlar det om att behovsbedömningar spelar en helt central roll om vi ska bli beviljade assistans. Idag får över 80 % av alla som söker personlig assistans avslag. Jag ska lyfta ett argument till som sällan nämns i debatten.

Vi är alla eniga om att lagen inte fungerar som det var tänkt. Trots alla brister finns ändå en ”andra chans” vid avslag genom att söka hos hemkommunen. Vi vet att det är ett lotteri p.g.a. 290 kommuner har lika många behovsbedömningsinstrument men likväl en möjlighet som kommer att försvinna från 2026. Ett nej från Försäkringskassan blir definitivt – vi blir hänvisade till kommunen – vilket innebär gruppboende, annan LSS bostad eller hemtjänst. Därför är det jätteviktigt att vi har behovsbedömningar 2026 som faktiskt utgår från verkliga behov. Då måste begreppet integritetsnära hjälpbehov försvinna. Att 20 timmarsgränsen för grundläggande behov försvinner ändrar inte min uppfattning.

Statligt huvudmannaskap behöver kompletteras med kriterier för personlig assistans och självbestämmande samt kraftiga höjningar av schablonen som sedan höjs enligt ett index. Behovsbedömningarna behöver göras om med en verklig helhetssyn. Om det sker kommer Lars Lööws utredning innebära ett jättelyft för assistansreformen. Detta förutsätter att finansminister Elisabeth Svantesson är villig att skjuta till betydligt mer pengar.

Vi får se hur regeringen agerar framöver. Lars Lööw påpekar att frågan om behovsbedömningar, definitionen av ”särskilt ändrade förhållanden” och omprövningar måste utredas vidare. Däremot nämner han inte det alltmer akuta behovet av kraftigt höjd schablon. Den mindre höjning han förslår för att anordnarna i framtiden ska finansiera sjuklönekostnader åtgärdar inte det grundläggande problemet. Samtidigt är frågan om nivån på timschablonen egentligen lättlöst om viljan finns – Elisabeth Svantesson sitter på lösningen.

Även efter ett lyckat förstatligande, hur ska vi skydda oss mot framtida försämringar? Funktionsrätt anser att det måste finnas någon form av skydd. Av egen erfarenhet med kommunpolitiker vet jag att Funktionsrättskonventionen saknar betydelse i tillämpningen och att synen på hur LSS ska tillämpas är väldigt långt ifrån Funktionsrättsrörelsens. Lagen för kommunerna och Försäkringskassan är vad praxis säger och denna praxis är helt avgörande vid tillämpningen.

I STIL är vårt förslag LSS 2.1 dels en ny LSS lag som utgår från Funktionsrättskonventionen samt att funktionsrättskonventionen upphöjs till lag. Ser vi till Lars Lööws utredning är förslagen om att i lagtexten definiera personlig assistans och självbestämmande bra steg att nå dit. 100 % skydd är troligen extremt svårt att nå, även om Funktionsrättskonventionen blir svensk lag. Pengar är i slutändan centrala – har vi inte råd att anställa assistenter spelar det ingen roll hur beslutet och tillämpningarna ser ut – vi blir ändå strandsatta.

Thomas Juneborg 2023-03-14