Viktoria Vargstrand, assistansanvändare: ”Det var lite gungigt i början”
Om personkemin inte stämmer spelar det ingen roll att assistenten är bra och gör rätt, det fungerar ändå inte. Det anser Viktoria Vargstrand som har haft assistans sedan 2009. Hon och hennes assistent Susanne Lekborn beskriver relationen som ett samboförhållande och att det är viktigt att vara öppna och ärliga.
– Vi kan säga till varandra: ”idag är det skit, bara så du vet!”, säger Viktoria Vargstrand.
En dag för 15 år sedan kom Viktoria Vargstrand hem från jobbet och hämtning av hennes två barn. Alla var trötta och hungriga och katten jamade efter mat. När hon skulle ta ner en kattmatsburk från ett högt beläget skåp använde hon en ranglig tripptrapp, trots att hon visste att hon inte borde.
– Så dumt. Jag var så trött och ville bara se till att alla skulle få mat.
Brädan hon stod på gav vika och med en kattmatsburk i ena handen föll hon handlöst baklänges.
– Det gick så fort så jag hann inte tänka en tanke.
Misslyckade operationer
Viktoria bröt ryggen. Men olyckan stannade inte där. Vid operationen sattes en skruv i en nervrot och det blev nya operationer och en än mer trasig rygg, förlamning och därtill mycket svåra smärtor. Det var en svår tid men hon säger att hon fann tröst i sin kristna tro.
– Min tro var nog halmstrået som hon höll mig kvar, säger hon, det och alla bekanta, främst från kyrkan, som kom och hälsade på. Jag tror det är viktigt att ha ett bra kontaktnät när något sådant här händer. Det är ju inte alla som har det, så jag har haft tur på det viset.
"Pratade i telefon hela dagarna"
Trots funktionsnedsättningen försökte hon i flera år klara sig utan personlig assistans. Hon hoppades att skadorna skulle läka och lät sin dåvarande man hjälpa henne och anlitade städhjälp med rutavdrag. 2009 sökte hon personlig assistans från kommunen och fick det. Men att hitta rätt assistenter har inte varit lätt.
– Det var lite gungigt innan man fick rätt personer, säger hon och berättar om en rad olika assistenter som det inte fungerat med; en tjej som gick med hörlurar och pratade i telefon hela dagarna, en som inte visste hur man bäddade en säng och två assistenter som försökte mobba ut en tredje, bland annat.
Ett svårt jobb
Trots dessa erfarenheter säger hon att de flesta har varit bra personer och att hon tror att en stor majoritet av assistenter har den kompetens som behövs.
– Det är ett svårt jobb, till exempel att avgöra när man ska hålla sig framme eller vara i bakgrunden. Det är konstigt att det har så låg status.Men avgörande för om det ska bli bra anser hon är personkemin.
– En assistent jag hade gjorde allt rätt men samtidigt behandlade hon mig som en gammal tant. Jag höll på att bli tokig. Jag kände att om jag skulle fortsätta med henne skulle jag ha blivit deprimerad. Men hon var egentlig jätteduktig och jag vet att hon fortfarande jobbar som personlig assistent. Hoppas bara att hon hittat rätt assistansanvändare…
Som ett samboförhållande
Sedan några år tillbaka fungerar assistansen bra säger Viktoria Vargstrand.
– Det är en lättnad att kunna känna sig lugn och trygg i det.
Susanne Lekborn, som varit personlig assistent för Viktoria i tre år lyssnar på intervjun från köket där hon just lagar lunch. Hon ropar:
– Men det är inte alltid vi är överens heller, vi kan vara på dåligt humör också ibland.
Viktoria fortsätter:
– Ja, men vi kan prata med varandra om hur vi känner oss, vi kan säga till varandra: ”idag är det skit, bara så du vet”. Det är när man inte kan prata om det som de blir stort och växer och man får ont i magen.
– Ja precis, det är nästan som ett samboförhållande, vi umgås ju åtta timmar per dag så det vore ju konstigt om det skulle klicka jämt, säger Susanne.
– Nej så funkar ingen relation över huvud taget, fortsätter Viktoria, att det alltid är bra. Det gäller att hantera de situationerna på ett bra sätt. Många är rädda och kan inte säga att de inte är på bra humör eller är arga för något. Då blir det bara större och större. Det är bättre att ta det på en gång…
Nytt sätt att rekrytera
Viktoria Vargstrand säger att hon lärt sig efter hand och blivit bättre på att vara arbetsledare. Hon har blivit mer medveten om sin egen roll med åren, och framför allt har hon utvecklat sin rekryteringsprocess.
– Nu träffar jag de som söker jobb hos mig på anordnarens kontor tillsammans med anordnarens kundansvarige.
Viktoria menar att det uppfattas som mer seriöst och att det sedan får betydelse för själva anställningen. På det sättet har hon fått bättre assistenter, menar hon.
– Då förstår de att det inte bara är jag som anställer utan att det också finns ett företag bakom. Annars blir det svårt vid uppsägningar, t.ex. att assistenterna tar det personligt från min sida. Visst, det är min åsikt som ligger till grund för beslutet men assistenten vet att jag har stöd från företaget.
Assistenten med på anställningsintervjun
Hon säger att hon utvecklat en bättre blick för vilka som kommer att fungera eller inte och att hon inte fattar något beslut direkt under intervjun utan ger sig själv betänketid.
– Alla vill ju ha jobb och säger att de är jättebra på intervjun. Man måste kunna se igenom det och ställa de frågorna som är jobbiga.
Vilka är de frågorna?
– Vad de jobbat med tidigare, hur det ställer sig till hygien och toalettbesök. Det gjorde jag inte i början.
Numera är också Susanne Lekborn med vid intervjuerna.
– Då får jag även synpunkter utifrån. Den nya assistenten ska ju också bli kollega med Susanne och det är viktigt att de också fungerar tillsammans.
– Ja, vi brukar ju bolla lite fram och tillbaka, säger Susanne.
Brukar ni vara överens?
– Ja, nu senast var vi det, då anställde vi två assistenter och var överens om båda, säger Viktoria.
– En visade sig vara jätterätt på men när det gällde den andra hade vi fel... Men vi var överens, säger Susanne med ett skratt.
Måste funka för hela familjen
Viktoria Vargstrand har två söner som nu är i övre tonåren. En av dem arbetar för övrig som assistent ett par timmar varje kväll. Att ha assistans i kombination med att ha barn säger hon fungerat olika bra beroende på barnens ålder.
– När en av dem var liten sa han ”skönt att du har skadat dig för då kan du vara hemma hos mig istället för på jobbet”. Men det är värre när det kommer upp i tonåren. Då kan det vara känsligt att ha en förälder med funktionsnedsättning.
Något som präglat dem är att man sällan får vara ensamma.
– De kan tycka att det skönt när assistenterna går hem på kvällen. Det är nog så att det lägger på en mask, att de tvingas vara sociala hela dagarna.
Tänker du på barnen när du rekryterar nya assistenter?
– Ja, det måste funka för dem med. Om jag märker att någon inte kan låta bli att rätta barnen om de gör något fel fungerar det inte. Det hör inte till assistenternas befogenheter. Det måste vara jag som sköter den saken.
Susanne skrattar till i köket.
– Ja, men du har ju fått mitt godkännande att säga till, ropar Viktoria, du är ett undantag!
Har du fler liknande ”regler”?
– Inte regler utan det beror på vilken person det är och hur de interagerar, om det fungerar eller inte. Mycket beror på situationen. Jag gör en noggrann bedömning och försöker föregå problemen…
Stödja andra med sin assistans
Viktoria Vargstrand säger att hon fått lära sig sköta sin personliga assistans helt på egen hand och tidigare kände hon inte, och hade knappt träffat några, andra som har assistans. Nu har hon dock blivit ”ambassadör” för sin assistansanordnare. Det går ut på att träffa andra, som nyligen blivit assistansanvändare, och stödja dem att utveckla sin assistans.
– Det är nästan så att ”man måste vara frisk för att vara sjuk”. Det känns värdefullt att kunna påverka, att kunna hjälpa andra att undvika de misstag som jag själv har gjort, säger Viktoria Vargstrand.