Thomas Bull, Justitieråd, HFD – ”kan ses som ett misslyckande från samhällets sida men domstolen kan inte ta sådana hänsyn”
Konsekvenserna av de domar som begränsat grundläggande behov kan ses som ett misslyckande från samhällets sida menar Thomas Bull. Samtidigt menar han att Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, inte kan väga in sådana hänsyn utan måste hålla sig strikt till vad som står i lagtexten. Och snart avgör HFD om hjälp med sondmatning ska räknas som ett grundläggande behov.
– Det borde föredras inom kort och kanske kunna avgöras innan årsskiftet, säger Thomas Bull.
Högsta Förvaltningsdomstolen har i uppgift att ge prejudikat i form av vägledande avgöranden när det finns oklarheter i lagstiftning som tex LSS, säger Thomas Bull.
– HFD tolkar främst utifrån lagstiftningen, men även via förarbeten såsom regeringens propositioner och riksdagens utskottsbetänkanden.
Flera domar har begränsat grundläggande behov
I LSS har flera domar begränsat rätt till de grundläggande behov som bedöms vid rätt till assistansersättning. De tre viktigaste domarna är: Att bara integritetsnära delar av grundläggande behov räknas som grund för assistansersättning(2009). Att det femte grundläggande behovet bara beviljas vid psykisk funktionsnedsättning(2015). Att egenvård inte räknas som grundläggande behov (2012) (tillämpad från 2016). Enligt Thomas Bull har HFD (och dåvarande Regeringsrätten) angett vad domstolen uppfattat vara en korrekt lagtolkning.
– Om begränsningar av grundläggande behov skett här så är det utifrån att Försäkringskassan tidigare haft en annan tolkning. HFD har så klart ingen annan ambition än att lagstiftningen och dess syften ska tillgodoses.
Misslyckande från samhällets sida…
Domarna i HFD har lett till att personer som tidigare haft behov som gett rätt till assistansersättning inte längre har denna rätt. Det handlar ofta om personer som haft personlig assistans under 20 års tid, som skapat sig ett liv, kanske bildat familj och fått barn, vilket nu sätts i gungning.
Är det ett misslyckande?
– Att det du beskriver kan ses som ett misslyckande från samhällets sida kan jag hålla med om.
…men svårt för en domstol att väga in sådana hänsyn
Men domstolen kan inte ta sådana hänsyn menar Thomas Bull om det inte finns uttryckt i lagstiftningen genom tex ”särskilda skäl” eller någon annan formulering som ger domstolen en öppning att göra mer allmänna rimlighetsbedömningar.
– Vid de avgörande som du nämnt om personlig assistans fäster HFD vikt vid just att det varit lagstiftarens avsikt att t.ex. begränsa det femte grundläggande behovet till psykisk funktionsnedsättning. Och om lagen tillämpas såsom lagstiftaren avsett är det väl knappast ett ”misslyckande” från lagstiftarens synpunkt. En annan sak – och helt politisk – är om denna avsikt är bra eller inte. Här står väl sådant som ideal mot kostnader och riksdagen har gjort avvägningar man som medborgare (men inte domare) är fri att tycka vad man vill om.
HFD tar inom kort ställning till om sondmatning är grundläggande behov
I en tidigare intervju på Assistanskoll sade Thomas Bull att HFD-domen 2017 ref. 27 inte hade något med väntetider eller beredskapstider att göra. Detta efter att Försäkringskassan tolkat domen som att väntetid och beredskap inte längre ska beviljas. Försäkringskassan tolkade även HFD-domen 2012 ref, 41 som att ingen egenvård, tex hjälp med sondmatning ska kunna räknas som grundläggande behov.
Tog HFD i HFD-domen 2012 ref, 41 egentligen ställning till om sondmatning är ett grundläggande behov?
– Vi har ett uppsläppt Mål nr 682-17, där frågan om sondmatning är uppe, den frågan får vi sannolikt svar på inom en kortare tid och då vill jag inte uttrycka nån uppfattning i frågan innan HFD tar ställning
När kan avgörandet komma?
– Det borde föredras inom kort och kanske, kanske kunna avgöras innan årsskiftet.
Annan tolkning kan bero på slarv eller vilja att hjälpa enskilda
Ibland kan myndigheterna, i detta fall Försäkringskassan, haft en uppfattning om hur lagen ska tolkas som underkänns av HFD när de prövar. Thomas Bull menar att det är en risk som alltid finns när man genom generella rättsregler försöker reglera samhällsfrågor.
– Att domstolarna har ”sista ordet” är heller inget konstigt – Skatteverkets anställda har inte sista ordet när det gäller skattelagstiftningens innebörd. Oftast är myndigheterna duktiga på sitt sakområde och juridiken i det, men det förekommer tolkningar som inte håller och att det upptäcks först efter lång tid.
Men hur kan en lag ha tolkats fel i 20 år?
– Felaktigheter så klart uppstå till följd av slarv, en stark vilja att hjälpa enskilda eller missförstånd av lagen. En viktig förklaring är att massor av myndighetsbeslut fattas av personal som inte är jurister, utan tjänstemän. Deras syn på reglerna och hur de ska tolkas kan av naturliga skäl bli annorlunda än om en jurist skulle se på saken.
Men myndigheterna har ju också jurister som tolkar lagen?
– Olika jurister kan komma till olika slutsatser. Det är just med det i åtanke som HFD har som roll att klargöra hur en lag ska tolkas.
Principiellt borde ett taget beslut stå sig
Före detta Justitierådet i HFD, Susanne Billum sade i en intervju på Assistanskoll att det första beslutet en person får om tex assistansersättning, förutsatt att funktionsnedsättning inte förändrats, borde stå sig oavsett om rättspraxis förändras.
Vad anser du om det?
– Ja, det är väl en allmän synpunkt om att om myndighetens beslut vilar på ett bra och korrekt underlag så ska man som enskild kunna lite på det. Som allmän princip kallas detta ”gynnande besluts rättskraft”, här går det knappast att ha någon annan uppfattning.
Tycker ändå att beslut ska kunna ändras vid omprövningar
Trots detta anser Thomas Bull att man bör ta hänsyn till hur länge ett beslut som rättspraxis visat vara ”fel” ska stå sig. Han tycker det är rimligt att myndigheten inom ramen för en förutsedd och reglerad omprövning gör en bedömning som vilar på den ”nya” tolkningen.
– Det är rimligt att man får göra det. Myndigheterna får ju inte fatta beslut som de inte har stöd för i lag eller annan författning.
Thomas Bull medger dock att detta är en komplex principfråga och att det är svårt att ge ett generellt svar.
– Oftast måste man se till det enskilda fallet och vad som där bestämts, på vilket underlag och med vilka villkor för att kunna avgöra i vilken mån den enskilda ska kunna förlita sig på myndighetens initiala beslut eller inte, säger Thomas Bull.