Debatt

Maria Persdotter
Maria Persdotter, Förbundsordförande, RBU

RBU: Onormalt föräldraansvar blir lag

Nu har regeringen fått som den vill, begreppet ”föräldraansvar” blir lag. För nu har riksdagen klubbat igenom dess införande i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS). Vi på RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar, protesterar mot detta.

Begreppet ”föräldraansvar” måste tas bort från LSS och från socialförsäkringsbalken (SFB) kap. 51. Det är ett godtyckligt och rättsosäkert begrepp som idag används för att inskränka rätten till personlig assistans för barn.

Hur begreppet tolkas blir handlar i stor utsträckning om handläggares subjektiva bedömningar vilket gör att det finns lika många versioner av vad som är ett ”föräldraansvar” som det finns handläggare.

En handläggare i Kiruna menar att man ska utgå från vilka momentet som behöver tillgodoses. En handläggare i Sundsvall menar att man ska utgå från vad det är för insats som måste ges för att tillgodose ett moment. En handläggare i Stockholm menar att man ska utgå från konsekvenserna av utebliven hjälp för att tillgodose momentet. En handläggare i Jönköping menar att man ska dra av en klumpsumma från det totala timantalet (samtidigt som denne känner sig osäker ifall det i så fall ska dras av ett visst antal timmar per dygn eller per vecka, och funderar över varför man ska göra på det ena eller det andra viset och från vilka behov timmarna ska dras av). En handläggare i Malmö menar att man ska dra av visst antal minuter från ett specifikt moment.

Rättssäkerheten är obefintlig, dess avsaknad är total.

En förälder till ett barn med funktionsnedsättning har i själva verket uppfyllt sitt föräldraansvar enligt föräldrabalken kap. 6 när denne ansöker om insatser enligt LSS, SFB kap. 51 eller annat samhällsstöd för sitt barn. Det är så föräldraansvaret enligt föräldrabalken ska tolkas. I annat fall blir det ett dubbelt föräldraansvar för föräldrar till barn med funktionsnedsättning jämfört med andra föräldrar. Föräldraansvaret blir en börda, rent av en bestraffning. Så är fallet idag.

För idag behandlas föräldrar till barn med funktionsnedsättning som att de får en förmån när barnet får personlig assistans, som att de får en fördel gentemot andra föräldrar. Faktum är att situationen är den omvända. När man utreder barnets rätt till personlig assistans fastställer man först den omfattningen av barnets personliga assistans utifrån dess hjälpbehov. På detta vis säger man till föräldern att så här mycket assistans behövs för att ditt barn ska ha en chans till ett liv jämlikt andra barn utan funktionsnedsättning. Men ditt barn kommer inte att ges denna chans och man minskar omfattningen med hänvisning till ”föräldraansvaret”. Mellanskillnaden ska du ta om du vill att ditt barn ska ha en tillstymmelse till samma chans i livet som barn utan funktionsnedsättning. Många föräldrar till barn med funktionsnedsättning behöver gå ner i arbetstid, blir antingen uppsagda eller säger upp sig för att kunna ta hand om sitt barn. Makar tar ut skilsmässa på grund av försämrad ekonomisk situation och en psykiskt påfrestande situation i hemmet. Det är inte ovanligt att den ensamstående kvinnan tar hand om barnet samtidigt som hon har en usel ekonomisk situation. Detta är verklighetens föräldraansvar för föräldrar till barn med funktionsnedsättning. Det finns ett allmänt föräldraansvar enligt föräldrabalken som gäller alla föräldrar. Och så finns ett till ”föräldraansvar”, ett annat ”föräldraansvar” som enbart gäller föräldrar till barn med funktionsnedsättning, det gömmer sig i LSS och SFB. Man lockar med jämlikhet med ena handen och drar tillbaka den med andra handen.

Personlig assistans enligt LSS och SFB är en rättighet. Det är inget bidrag eller förmån. Det är ett verktyg som är ämnat till att jämna ut spelreglerna för barnet med funktionsnedsättning så att barnet får en chans till ett liv jämlikt barn utan funktionsnedsättning. Begreppet ”föräldraansvar” leder inte enbart till en bestraffning av föräldern i fråga utan, än värre, en bestraffning av barnet. Barnet får inte den fullständiga och faktiska omfattningen av personlig assistans som krävs för att tillgodose sina hjälpbehov. Den personlig assistans enligt LSS och SFB riktar sig till den enskilde och är till för att tillgodose behoven hos barnet med funktionsnedsättning, ingen annan. Därför är det fel att bestraffa barnet med begreppet ”föräldraansvar”, särskilt när begreppet inte härrör från barnet självt. Begreppet urholkar barnets lagstadgade rätt till personlig assistans.

Barnkonventionen är lag i Sverige. För barn med funktionsnedsättning i behov av personlig assistans enligt LSS eller SFB efterlevs inte lagen på grund av begreppet ”föräldraansvar” inom LSS och SFB. Idag kränks barnets rättigheter stipulerade i Artikel 2 om icke-diskriminering, Artikel 3 om barnets bästa, Artikel 4 om genomförande av rättigheterna, Artikel 6 om rätt till liv och utveckling, Artikel 23 om barn med funktionsnedsättning.

Det onormala föräldraansvaret måste upphöra!

Maria Persdotter, Förbundsordförande i RBU, Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar

Nawfal Naji, Förbundsjurist i RBU


Skicka sidan till: