DEBATT

Åsa Strahlemo: Rapporten bygger inte på domar eller faktiska brott

DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, står bakom alla insatser som motverkar fusk med offentliga medel. Det är självklart att samhällets stöd ska användas på rätt sätt. Men den delrapport som Nationellt underrättelsecentrum publicerat väcker frågor som inte får sopas under mattan.

Rapporten bygger inte på domar eller faktiska brott. Den bygger på statistik, underrättelsematerial och antaganden om vilka människor som anses ha koppling till organiserad kriminalitet. I praktiken innebär det att du kan listas som kopplad till brottslighet bara för att du är släkt med någon som känner någon som förekommer i en utredning. Det räcker med att du haft kontakt med två personer som själva är misstänkta. Det är alltså inte vad du har gjort som avgör. Det är vem du är, var du kommer ifrån och vem du råkar ha i din närhet.

I rapporten beskrivs assistansbolag som problematiska trots att inga fel hittats vid kontroll. Bolagen pekas ut bara för att någon i ledningen är släkt med en person som finns med i polisens material. Det betyder att ett helt bolag med anställda, assistansanvändare och vardagsliv omkring sig kan hamna i fel kategori. Inte för att det finns bevis. Utan för att någon känner någon. Det här är ett sätt att arbeta som riskerar att dra in människor i något de inte har med att göra.

Det är också ett arbetssätt som i praktiken drabbar personer med omfattande behov av stöd. När anhöriga blir misstänkliggjorda påverkas möjligheten att välja vem som ska assistera dig. När assistansbolag sätts under lupp utan tydliga skäl, blir assistansanvändare rädda att förlora sin assistans. Det som på pappret är en kontrollåtgärd blir i verkligheten en livsförändring för den som redan lever med en kropp eller vardag som kräver mycket.

För väldigt många är det just anhörigassistansen som gör att livet fungerar. Det är inte en nödlösning. Det är en trygghet. Människor som känner dig, som vet hur du kommunicerar, som kan se behov innan du själv hinner säga något. För många handlar det inte om att välja mellan olika assistenter. Det handlar om att ha någon alls. När hela anhörigrollen misstänkliggörs i statistiken blir konsekvensen att det viktigaste stödet i vardagen försvagas. Det får inte hända.

Samtidigt behöver vi prata om det som saknas. Det borde vara självklart att personer som behöver det ska kunna få ett neutralt stöd för att fatta beslut om sin assistans. Någon som kan hjälpa till att tolka information, väga olika alternativ, ställa frågor och se till att det är assistansanvändarens egen vilja som styr. Det är ett sätt att skapa tydlighet mellan rollerna. Att vara assistansanvändare är inte detsamma som att vara arbetsgivare. Att vara anhörig är inte detsamma som att fatta beslut åt någon annan. Men om det inte finns stöd i att hålla isär de rollerna, så riskerar vi att skapa otydlighet. Vi behöver lösningar som stärker självbestämmandet. Inte fler misstankar som bygger på fel grunder.

DHR kräver att analysen granskas. Vi kräver att människor inte bedöms efter släktskap eller bakgrund, utan efter vad som faktiskt har skett. Vi kräver att assistansanvändare får vara med och forma de åtgärder som påverkar deras liv. Om det finns fusk ska det stoppas. Men det får inte ske genom att man sprider misstänksamhet mot hela grupper.

Personlig assistans är inte ett privilegium. Det är en rättighet. Och det måste få fortsätta vara det.

Åsa Strahlemo

Förbundsordförande

DHR - Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet