KRÖNIKA

Thomas Juneborg

LSS är en förebild om lagen tillämpas som det var tänkt

Inför EU-valet ställde Assistanskoll en rad frågor till alla riksdagspartier om LSS. En fråga var om assistansreformen är ett föredöme för övriga EU-länder? Självklart är den det – om den tillämpas enligt intentionerna.

Det har nu gått 30 år sedan LSS lagen trädde kraft med personlig assistans som en av 10 insatser. Assistansreformen är en frihetsreform som inneburit en enorm höjning i livskvalitet och större frihet för vi som berörs inklusive anhöriga. Senaste 10-15 åren har tyvärr de ursprungliga intentionerna fått stå tillbaka för besparingar i assistansreformen vilket resulterat i att tusentals personer förlorat sin assistans.

LSS skiljer sig mot SoL (Socialtjänstlagen) på flera viktiga punkter. Den allra viktigaste skillnaden tycker jag är att LSS är en rättighetslag medan SoL är en s.k. ramlag. LSS, vi har rätt till den här insatsen, behoven ska styra inte statens och kommunernas ekonomi.

Ramlag -”ungefär så här ska det fungera” vilket lämnar en hel del utrymme för tolkning för kommunerna som är ansvariga huvudmän. Att ambitionsnivån i LSS är mycket högre än SoL framgår av att SoL talar om ”skäliga levnadsvillkor” medan LSS mål är att leva som andra, ha ett självständigt liv samt ”goda levnadsvillkor” som beskrivs i § 5 till 7.

Ibland har åsikter framförts i debatten att målet med LSS-lagstiftningen är otydlig. Detta avfärdar jag helt och hållet. Det råder inte minsta tvekan om vad syftet med rättighetslagen är i § 5 till 7 om man har en generös inställning och verklig vilja att förverkliga intentionerna.

När Riksdagen antog lagen 1993 var det med en mycket bred blocköverskridande majoritet. Tittar vi på samtliga riksdagspartiers partiprogram råder enighet om att vi ska värna frihetsreformen. Inställningen har enligt partiprogrammen inte ändrats jämfört med omröstningen i Riksdagen 1993 men att förverkliga det man säger sig stå för har däremot visat sig vara mycket svårt efter 2010. I synnerhet gäller det de s.k. statsbärande partierna Socialdemokraterna och Moderaterna.

Hur har det kunnat gå så illa att vi på papperet har en rättighetslag men som ändå inte säkerställer behoven för personer med stora funktionsnedsättningar? I debatten om förfallet i tillämpningen av personlig assistans framförs ofta det ökända regleringsbrevet till Försäkringskassan för 2016 som huvudorsak. Det är odiskutabelt att läget försämrades snabbt 2016-2017 och att dåvarande S-MP regeringen har ett mycket stort ansvar. Förutsättningarna för det som skedde efter regleringsbrevet var emellertid på plats många år tidigare.

Beslut som ledde fram till regleringsbrevet och krisen 2016-2017.

• 1996: De grundläggande behoven och 20 timmarsgränsen/vecka för grundläggande för att beviljas personlig assistans av Försäkringskassan införs. De grundläggande behoven tolkas kommande 10-12 åren generöst men ett viktigt avsteg har gjorts från grundtanken med personlig assistans – alla hjälp och stödbehov räknas inte längre vid behovsbedömningar.
  
  Ansvaret blev nu delat mellan staten och kommunerna. Jag menar att det delade huvudmannaskapet är en viktig delförklaring till dagens läge. När ingen myndighet har det definitiva ansvaret blir det lätt att ansvariga parter försöker lämna över så mycket ansvar som möjligt på varandra.
  
  
• 2007: Försäkringskassan introducerar begreppet integritetsnära hjälpbehov i ett internmeddelande.
  
  
• 2009: Prejudicerande dom från dåvarande Regeringsrätten bekräftar att grundläggande behov måste vara ”integritetsnära”. Jag menar att inget annat myndighets eller regeringsbeslut har haft lika stor betydelse för dagens situation. Alla domar som kommit efter domen 2009 bygger vidare på denna dom med allt mer inskränkningar om vad som är ett grundläggande behov. Domar som också Försäkringskassan använde sig av när direktiven i regleringsbrevet skulle omsättas i handling.

Vad krävs för att lagen ska fungera som det var tänkt?

• Viktigast av allt tycker jag är att det måste finnas en genuin politisk vilja till radikala förbättringar som går över blockgränsen, inte bara fina ord i ett dokument. Den viljan saknas tyvärr idag. Socialdemokraterna och Moderaterna har ett stort ansvar och är stora bromsklossar.
• LSS lagen måste göras om i grunden – det räcker inte med att lappa och laga, helt enkelt en ny lag som vi i STIL kallar LSS 2.0. Ja, jag vet att ta fram en ny lag tar tid men jag ser inget alternativ om vi ska ha en långsiktig lösning.
• I dagens LSS lagstiftning tycker jag inte det finns en bra definition om vad som är personlig assistans. I en ny lag måste det finnas mycket tydliga kriterier för vad som faktiskt är personlig assistans som utgår från Funktionsrättskonventionens definition av personlig assistans.
• Nya behovsbedömningar krävs som utgår från hela behovet av hjälp och stöd. Det innebär att begreppet grundläggande behov måste tas bort liksom begreppet ”integritetsnära hjälpbehov”. Finns inget stöd för något av detta i Funktionsrättskonventionen.
• En långsiktigt säker finansiering måste också vara på plats. Det som nu pågått i drygt ett decennium är en långsam ekonomisk strypning av reformen. Att timschablonen höjs enligt ett index som följer löneökningarna är en självklarhet men det räcker inte. Alla besparingar har gjort att tusentals personer inte beviljas den hjälp och stöd som behövs enligt målparagraferna 5-7. Det innebär att en stor summa pengar även måste tillföras för att säkerställa att alla behov av personlig assistans säkerställs.
• Staten som ensam huvudman är också en självklarhet men här är det oerhört viktigt att förstatligande inte sker innan ny lagstiftning enligt intentionerna är på plats. Förstatligande kombinerat med återupptagna omprövningar med dagens behovsbedömningar skulle vara förödande.
• Hotet om att förbjuda schemalagda dygnspass för personliga assistenter. Om ett förbud mot dygnspass blir verklighet är det ett förödande slag för assistansreformens intentioner – oavsett hur lagen tillämpas från staten.
• Det går inte att komma ifrån välfärdskriminaliteten heller som ett mycket allvarligt hot som måste avvärjas, den slutsatsen drog jag någon gång under hösten 2013. Jag står fast vid att brukarrörelsen kraftigt underskattat vilka konsekvenser denna brottslighet skulle få. Ärligt talat underskattade även jag inledningsvis konsekvenserna. Något enstaka rötägg, inget att bry sig om var mina reaktioner när massmedia 2007-2008 började rapportera om grova bedrägerier.
  Jag poängterar med eftertryck. Jag brinner för att få bort avarterna men kommer aldrig acceptera att kriminalitet som riktas mot vår frihetsreform används som ursäkt för att montera ner assistansreformen. Är också övertygad om att den stora merparten bland brukare/assistansanvändare och anordnare sköter sig. Ekobrottsmyndigheten intervjuades av Assistanskoll november 2023 och visade upp en förvånansvärt konstruktiv attityd mot oss och intresseorganisationerna när det gäller lösningar för att bekämpa de avarter och kriminalitet som ändå finns. Det måste vi utnyttja.

Slutligen, är rättighetslagen LSS år 2024 är en förebild för omvärlden?

Mitt svar både nej och ja. Nej därför att tillämpningen av lagen har fjärmat sig så mycket från de verkliga intentionerna att lagen f.t. är dysfunktionell. En lag som inte fungerar kan inte vara en bra förebild försommaren 2024. Däremot blir svaret utan tvekan ja om vi ser till de verkliga ambitionerna och vad målparagraferna faktiskt vill uppnå. Veterligen har inget annat land i världen en lag och lagtext med så höga ambitioner vad gäller livskvalitet och frihet för personer med stora funktionsnedsättningar. Och de är verkligen en förebild för omvärlden.

Thomas Juneborg 2024-06-16