KRÖNIKA
Bengt Westerberg
Det räcker inte att ta bort besparingsdirektiven
F d partiledare för Liberalerna
(då Folkpartiet) och socialminister, ”pappa”
till LSS- och assistansreformen
Det är naturligtvis bra att kraven i direktiven till LSS-utredningen på att spara på assistansersättningen tas bort. Men på presskonferensen indikerade Lena Hallengren att utredningens uppdrag fortfarande är att hålla sig inom oförändrade budgetramar.
Det finns en rad brister i stödet för de personer som omfattas av LSS.
- Snäva tolkningar av lagen har gjort att många blivit av med sin assistansersättning eller nekats assistansersättning vid första ansökan trots att assistans är den mest träffsäkra insatsen för att möta deras behov.
- Som antyds i utredningsdirektiven är det många i behov av ledsagarservice som inte får sådan i tillräcklig omfattning i dag.
- I ett stort antal kommuner i Sverige saknas platser i gruppboenden.
- Daglig verksamhet enligt LSS tillhandahålls inte för personer med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar.
- Och i utredningsdirektiven sägs att det vore önskvärt med rättshjälp för dem som söker LSS-insatser.
För att möta dessa utmaningar, och andra, krävs resurstillskott. Därtill kommer att Sverige genom att underteckna FN:s funktionsrättskonvention har förbundit sig att personer med funktionsnedsättningar ska få ständigt förbättrade levnadsförhållanden, dvs hänga med i den allmänna standardutvecklingen.
De snäva ramarna känns igen från 1989 års handikapputredning. Även i de ursprungliga direktiven till den var kravet att alla reformförslag skulle finansieras inom befintlig ram. Det fick stark kritik och så småningom ändrade sig regeringen och gick med på att den fick lägga fram förslag som innebar ökade kostnader. Utan den ändringen hade vi inte fått några förslag om LSS och assistans.
Det är bra att besparingskravet i direktiven till LSS-utredningen har slopats, men det krävs reformutrymme för att förstärka insatserna för personer med omfattande funktionsnedsättningar.
Bengt Westerberg
F d ledare för Liberalerna (då Folkpartiet) och socialminister, ”pappa” till LSS- och assistansreformen