Irland - Ideologiskt skifte på gång i Irland

Den keltiska tigern, alltså Irland, har en Disability Act från år 2005, en krävande byggnadslag och två antidiskrimineringslagar. För assistansen finns ännu ingen lagstiftning utan olika organisationer förmedlar tjänsterna utan myndighetsinblandning.

David Egan, som besöker Stockholm vid ILI:s 25-årsjubileum, bor i Athlone på centrala Irland, tillsammans med hustrun Antoinette som han träffade redan i 20-årsåldern. De har inga barn.
- Det är jag som är barnet, skrattar David.
Han har pluggat konsthistoria och var tidigt ute med datakunskap. Konsten förde honom in på antikhandlarbanan, där han under några år specialiserade sig på 1700-talsmöbler.
- Men som rörelsehindrad var det svårt med alla transporterna, säger David. Men det är också ni svenskar som förstört marknaden med ert IKEA, säger han med en glimt i ögat.

David Egan var i sin ungdom rugbyspelare och vid 28 års ålder blev han förlamad i samband med denna hårdföra idrott. Men han fortsatte på olika sätt med rugby, bland annat som klubbordförande i laget Buccaneers, där man byggt en helt igenom tillgänglig (omklädningsrum mm) rugbyarena. David var också under tio år chefredaktör för SpokeOut, som var Irlands första livsstilsmagasin med personliga berättelser kring funktionshinder och bland annat resereportage.

Forskar om assistans

David har en timmes assistans på morgonen.
- Jag vill vara så oberoende jag kan, säger han.
Men som aktiv i många handikapporganisationer och även sedan några år tillbaka i Independent Livning på Irland har han en hel del åsikter om personlig assistans. Han gör också egna efterforskningar om assistansen i Nordirland och Sverige.
- Vi vill ta det bästa av brittisk och svensk modell och sedan sätta upp egna mål, säger David.
Det brittiska systemet med kontantstöd tycker han är bra, men ersättningen är inte tillräcklig för att användaren ska kunna anlita bra förmedlingar.
- Då är det inte valfrihet.

Det bästa exemplet han känner till är Sverige.

- Sverige är vår benchmark. Vi citerar svenska lagar för vår regering och använder det som det bästa exemplet på assistans.
Men samtidigt är han orolig över det han ser som den pågående attacken mot den personliga assistansen i Sverige.
- Vi måste sätta en standard i Europa.
Han jämför också med andra europeiska modeller för att se vad som fungerar bäst. Det är sedan det som ska vara målet i alla länder, det som alla bör anpassa sig till.

Service provider model

På Irland går varje år nästan 900 miljoner euro från Health Service Executive under hälsodepartementet ut till olika assistansförmedlare. David kallar det service provider model och enligt vad Mary Keogh skriver i International Disability Rights Monitor för 2007 finns varken upphandling och kontrakt eller kvalitetskriterier och revision inom branschen.

Den största förmedlaren av assistans är Irish Wheelchair Association Assisted Living Service som år 2007 levererade knappt en miljon assistanstimmar till 1 444 personer I 26 distrikt. Antingen styr användaren denna assistans och rapporterar till en koordinator eller så rapporterar både användare och assistent. De 24 Independent Living-centra (CIL) som finns på Irland förmedlar också assistans i olika hög grad. CIL:s förmedlar årligen ungefär en halv miljon assistanstimmar. CIL-kontoren anställer medan användaren fungerar som "line-manager" med ett mer övergripande och ideologiskt ansvar.

Service provider model har fungerat ganska bra på Irland, tycker David. Kriterier för antal timmar bestäms lokalt utan nationella kriterier. Det går att få ett högt antal timmar, även om alla förstås inte är nöjda. Det sker idag heller ingen prövning gentemot förmögenhet och inkomst. Därför säger många att man ska sitta lugnt i båten och inte ifrågasätta det nuvarande systemet.

Förändring på gång

David lutar ändå åt att en förändring vore nyttig, inte minst för att människor med funktionsnedsättning ska få större ansvar och genom det bli mer självbestämmande i sina liv.
- Vi måste växa upp. I dagens system finns inget lärande för användarna. Förmedlaren rekryterar och anställer, betalar skatt och sköter personalpolitik. Det finns heller inte mycket valmöjligheter. I ett visst område finns kanske bara en förmedling.
Användarkontroll borde vara regel och inte undantag, menar Daivd. Dagens modell, som han betecknar som en "social välfärdsmodell", med lite individuellt ansvar har lett till en slags beroendekultur som strider mot tanken på eget ansvar.
- Lär man sig att sköta assistansen sprängs många gränser, man kan börja se sin arbetsförmåga, man ser helheten.

David Egan arbetar idag mycket med frågan om utbildning för både assistansanvändare och assistenter. Användarna har tyvärr ofta dålig kunskap om arbetsmarknaden. Och assistenterna måste känna till filosofin och de måste kunna skilja mellan vänskap och assistans, säger David.

Det är viktigt att yrket har sin status. Just därför är ett högt kontantstöd viktigt. Med låg ersättning får man en minimiservice och ett "race to the bottom", menar David. Det leder till låga löner, outbildade assistenter och dålig kvalitet på arbetet. Pengarna måste också räcka för att kunna göra ett personligt val. Det direkta kontantstödet ska garantera valfrihet och kontroll.
- Det måste gå att välja kooperativ, företag eller att anställa själv.

David Egan anser att det i framtiden behövs en nationell policy, underbyggd i en bra lag. Irlands framtida assistans måste utgå från användarna och inte förmedlingsbyråerna. År 2010 kan lagen vara i kraft, men användarna måste nu bli bättre på att driva fram en bra lagstiftning, tycker David. Och här behövs lite mer kollektiva strukturer.
- IL på Irland borde ha en gemensam röst, en samlad representant. Regeringen tänker inte prata med 24 olika lokala CIL.