Katharina – ”Assistentjobbet har låg status bland mina vänner”
Katharinas första jobb är som personlig assistent. Hon berättar om hur hon upplever assistentyrket, och vad hennes vänner säger om hennes yrkesval. Hon berättar även om hur utsatt man kan vara på sitt första arbete.
Började som timanställd
Katharina är helt ny på arbetsmarknaden efter att ha gått ut gymnasiet förra året. I hennes första jobb som assistent är hon anställd på 92 %, och arbetar mellan 7- 23 varje måndag, onsdag och varannan fredag.
– Jag började jobba som timanställd i juni i år, och fick sedan en anställning.
Vad tycker du om jobbet?
– Jag trivs bra med brukaren och hans familj. Det är många olika arbetsuppgifter och ett varierande arbete. Vissa dagar kan det dock vara en del tid när man är till förfogande och väntar på arbetsuppgifter, då kan det bli lite långtråkigt.
Det var inte självklart för Katharina att bli assistent.
– Nej, om jag ska vara ärlig handlade det mest om att det gick snabbt att få jobbet. Jag har även erfarenhet av att ha en far som är assistansberättigad så jag visste redan mycket om yrket.
Låg status bland hennes vänner
Katharinas vänner känner inte till så mycket om personlig assistans säger hon. Deras kommentarer stannar ofta vid att ”det var ju kul” eftersom de inte vet vad det är.
– Andra ser det som att jobba i vården, i hemtjänsten eller på ett ålderdomshem.
Vad beror det på tror du?
– De flesta har ingen kontakt med personer med assistans.
Vilken status har yrket?
– Inte hög, det är inte så lågt som städare utan snäppet över det. Men lönen är lite högre än städare och restaurangjobb. Det är synd att yrket har en så låg status, man hjälper ju trots allt en funktionshindrad att leva ett normalt liv.
Vad kan man göra åt det?
– Folk borde informeras mer om vad det innebär.
I media talas det mycket om fusk, hur ser du på det?
– Jag ser inget av det, men tycker det är dåligt att personer låtsas vara funktionshindrade för att lura till sig pengar.
Vad tycker du om att ditt arbete bara har två veckors uppsägningstid?
– Det är både bra och dåligt. Eftersom det är en så nära kontakt och personkemin måste stämma är det bra om assistansanvändaren inte tvingas ha en assistent mot sin vilja. Men det är förstås dåligt för assistenten som sägs upp och inte hinner hitta nytt jobb och har räkningar som ska betalas.
Vill veta när hon ska vara i bakgrunden
I relationen mellan brukare och assistent, kan det vara svårt att veta när man ska hålla sig undan och när man ska vara där säger Katharina.
– Personen jag är assistent till har gett mig rätt tydliga regler om på vilket sätt jag ska vara närvarande. Han vill att jag ska vara där när han behöver mig, annars ska jag vara i bakgrunden.
Äter ni tillsammans?
– Nej, inte när hans familj är där. Men om det bara är han och jag så kan vi göra det.
Kan man komma för nära varandra?
– Det tror jag, om man är på ett cafe och träffar andra med assistenter kan det kännas som att man är både kompis eller assistent. Är man för nära kan jag tänka mig att man kan glömma bort var gränserna går.
En del säger att det är ett ensamarbete?
– Det är inget jag tänker på, jag har inga arbetskamrater när jag jobbar men jag träffar ju assistansanvändaren och hans familj.
Kan du tänka dig att stanna länge i yrket?
– Jag ska förhoppningsvis börja studera till arbetsterapeut, då kan jag inte jobba så mycket som nu, men jag vill fortsätta att arbeta som assistent när jag studerar. Jag ska snart börja läsa på Komvux och kommer då att gå ner i arbetstid medan jag läser där.
Kommer du att fortsätta även om du blir utbildad arbetsterapeut?
– Det kan jag tänka mig, det går nog inte med de långa pass jag har idag men då kan jag tänka mig kortare pass.
Vill ha tydliga arbetsuppgifter
Katharina berättar att det är assistansanvändaren som tar beslut om arbetsuppgifterna, hon lyssnar och utför. Hon tycker inte att det är jobbigt att inte vara med själv och bestämma i arbetet.
– I mitt fall måste jag inte vara med och bestämma så mycket själv, jag tycker det är ganska skönt att veta vad jag ska göra. Det kan däremot vara oklart ibland vad som ingår i arbetsuppgifterna. Det kan vara svårt att veta var gränsen går, som hur mycket man ska hjälpa andra familjemedlemmar som tex bädda dotterns säng..
En del av arbetsuppgifterna var tydliga från början, andra saker har kommit efterhand säger Katharina.
– En del har jag upptäckt, jag gick bredvid tre morgonpass och såg jag en del. Det finns också utbildningar och kurser där jag kunnat diskutera detta och lyssna på föreläsare om detta. Jag vill ju att det ska vara tydligt, det är lättast för alla.
Kände sig inte tagen på allvar
Det har dock även hänt jobbiga saker som Katharina menar kan vara svårt att hantera för någon som är helt ny på arbetsmarknaden.
– En dag fick jag kraftig yrsel, som kom när jag tog i och lyfte. Jag var på jobbet och sade till brukaren redan vid 7 på morgonen och ringde min chef. De sade att någon skulle komma och ersätta mig så fort som möjligt. Det dröjde dock till KL 18 innan någon kom och avlöste mig. Jag kände att de inte tog mig på allvar.
Senare skulle Katharina sjukanmäla sig för samma problem. Hon hade varit på ett läkarbesök under dagen och försökte nå sin teamchef som inte svarade eftersom det var efter ordinarie arbetstid.
– Jag lämnade meddelande och ringde sedan till jouren på kvällen KL 19. Jag hade fått information om att det ska göras senast 22 dagen innan. Personen på jouren svarade till en början inte så jag lämnade meddelande.
När hon senare fick tag i jouren sade de att hon skulle sjukanmält sig före 13 samma dag och sade att hon inte såg till brukarens bästa.
– Hon sade att hon inte fått mina meddelanden menade att jag kanske inte var så sjuk utan kunde jobba. Hon skulle kolla efter en vikarie och ringde sedan tillbaka och skällde hon ut mig att jag sjukanmält mig försent.
Har du tagit upp detta efteråt?
– Jag tog upp att jag fick ett dåligt bemötande. De svarade att det var två olika arbetsgrupper och att det kunde bli missförstånd, säger Katharina.