Konferens: LSS 20 år - och sen?

Bara den assistansberättigade själv kan avgöra vad kvalitet är i assistansen. Det menar Susanne Berg som var en av sex i en expertpanel som inledde KFO:s och Assistansanordnarnas konferens den 3 juni. I den följande debatten med politiker från alla riksdagspartierna var alla rörande överens om att slå vakt om assistansreformen, men frågan om hur skiljde sig tydligt på en rad områden.

Länk till debatt om kvalitet på konferensen.. Länk till politikerdebatt på konferensen

Bengt Westerberg
Bengt Westerberg var moderator

Bengt Westerberg, som var moderator, frågade politikerna rent ut:
– Om ni nu alla som sitter här är så överens om att värna om assistansen, varför syns inte det i praktiken? Har ni problem i era partigrupper?
Bland en lång rad med svar utmärkte sig Centerpartiets Rickard Nordin som menade att panelen kanske bestod av ”fel” politiker.
– Kanske de från finansutskottet skulle sitta här i stället. Vi från socialutskottet är ju intresserade av de här frågorna. Det är självklart att vi här tycker att det är viktigt att värna assistansen.

"Kvalitet för den ene kan vara precis det motsatta för den andre"

Det var KFO och Assistansanordnarna som hade bjudit in till konferens under rubriken LSS 20 år – och sen? Den övergripande frågan var ”Vad är kvalitet i personlig assistans?”. Från den expertpanel som först intog scenen kom en rad definitioner av kvalitet. Susanne Berg, kvalitetsutvecklare på STIL:
– Det kan bara definieras av den enskilde. Kvalitet för den ene kan vara precis det motsatta för den andre. Det heter personlig assistans och det betyder att assistansen ska vara just personlig. Det är jag själv som ska avgöra vad jag behöver och inte vad någon annan anser att jag behöver.
De flesta andra i panelen höll med om detta sätt att se på kvalitet. Cecilia Blanck, verksamhetsansvarig på JAG och ordförande i Assistansanordnarna menade att det även står tydligt i LSS-propositionen. Magnus Roos, doktor i psykologi, som har skrivit en avhandling om kvalitet i personlig assistans menade att för att få ett objektivt mått på kvalitet, måste man mäta den upplevda kvaliteten för den assistansberättigade men även väga den mot kostnaderna för servicen. Harriet Lundefors-Oscarsson, IVO, Inspektionen för vård och omsorg, hade däremot en delvis annan syn.
– Det är en blandning av de assistansberättigades egen uppfattning av kvalitet och lagstiftningens intentioner av vad god kvalitet är.

Mörka berättelser från publiken

Inlägg från publiken satte prägel på samtalet. Gemensamt var beskrivningar av en mycket hård tillvaro, framför allt från föräldrar till barn med personlig assistans. Gemensamt var också starka tvivel på och oro inför framtiden. En kvinna i publiken som haft personlig assistans i 30 år undrade vart samhället är på väg.
– Vad som skrämmer mig är att alla de här utredningarna som görs resulterar i att jag, som är huvudpersonen, får allt mindre och mindre makt över mitt eget liv. Mina assistenter ska skriva dokumentation om mig och de förväntas agera spioner åt myndigheterna. Det har blivit en business. Det bli färre och färre som får assistans och in kommer bilförsäljare. Det är en känsla jag har. Kommer jag att ha personlig assistans om tio år eller kommer jag att leva på institution?

Skillnaden mellan personlig assistans och institution

En pappa till ett barn med personlig assistans ansåg, trots alla umbäranden, att han relativt sett var lyckligt lottad.
– Vi hade turen att vår son blev beviljad personlig assistans. Några år senare drogs tumskruvarna åt och barn i samma situation fick inte personlig assistans utan resurs i skolan istället. Det innebar att föräldrarna blev tvungna att utnyttja skolan och låta barnen få långa skoldagar. Det är dessutom en enorm skillnad på att ha personlig assistans och att ha personal knutna till lokaler.
Susanne Berg tog vid:
– Jag har själv bott i det som kallades boendeservice i tio år så jag vet in på bara skinnet vad det innebär. Skillnaden är rätten att representera sig själv jämfört med att bli sedd som en del av en grupp.

Dokumentation exempel på maktutövande

En lång diskussion om genomförandeplaner, journalföring och dokumentation bröt ut. Många assistansberättigade uppfattar kravet på dokumentation som kränkande, vilket även intygades från flera personer i publiken. Susanne Berg tog upp det som ett exempel för att beskriva hur IVO ”styr mot fel mål”, att de genom att försöka definiera och ställa upp kriterier för vad de assistansberättigade behöver glömmer det personliga i assistansen. Hon sa att de mer och mer styr mot vård och omsorg och omhändertagande.
– Kravet på att assistenterna ska dokumentera vad vi gör till exempel, ja, det finns kanske de som behöver det men det kan ju aldrig vara ett generellt krav.
Karin Flyckt, samordnare för funktionshindersfrågor på Socialstyrelsen, försvarade dock dokumentationskravet och menade att det är till den assistansberättigade fördel eftersom de kan kontrollera att de får de insatser som de beviljats enligt genomförandeplanen. Men också att det ur ett rättssäkert perspektiv är ett nödvändigt instrument för IVO.
– Vi kan alltid gå tillbaka och se vad som har hänt. Men vad som dokumenteras kan verkligen diskuteras.

Kvalitetskontrakt istället för genomförandeplan

Finns inte risken då, undrade Bengt Westerberg, att man som personal utövar den maktsituation man befinner sig i och dokumenterar efter eget tycke och smak. Att man tänker ”jag vet vad du behöver”.
– Det handlar i grund och botten om personlig kompetens hos assistenten, att ha förmågan att släppa ifrån sig makten till den assistansberättigade och inse att här är en person som är expert på sina behov.
Susanne Berg menar dock att det tillhör ett ”vård och omsorgstänk” och att genförandeplanen, som den ser ut nu att inte är tillräcklig, att den assistansberättigade själv måste ha kontrollen. STIL vill istället ha något de kallar kvalitetskontrakt.
– Målet är att den assistansberättigade själv ska definiera vad hon eller han tycker är kvalitet och att det dokumenteras. Det är något helt annat än att någon annan går in och talar om vad assistansanvändaren behöver. Så det går att göra de här sakerna om de görs rätt.

Kommunikation

En spricka mellan myndigheter och brukarorganisationerna skönjdes även då samtalet kom att handla om att förstå personer med grava kommunikationssvårigheter. Frågan var hur man skulle kunna veta vad som är deras egen vilja. Harriet Lundefors-Oscarsson, IVO:
– Eftersom det är svårt för oss att samtala och kommunicera med dem så driver vi just nu ett projekt för att utveckla samtalsmetoder för det.
Susanne Berg och Cecilia Blanck menade att alla har rätt att föra sin egen talan och att alla tvärtom kan kommunicera med någon, det vill säga personer som de känner sedan många år tillbaka; föräldrar, gode män eller assistenter. Cecilia Blanck säger att myndigheterna måste ta hjälp av dem.
– De har under årens lopp lärt sig att tolka väldigt fina signaler. Det går inte för Socialstyrelsen eller IVO att lära sig på kurs. Gode männen har faktiskt mandat på att tolka de här personerna.

Olika beskrivningar av verkligheten

När sedan politikerna intagit scenen utbröt snabbt en kort batalj om beskrivningen av regeringens sex år vid makten. Kristdemokraternas representant Anders Andersson försvarade regeringen.
– Jag vägrar ta någon skit för att vi skulle ha skurit ner. Vi har sett till att bevara reformen trots hårda ekonomiska tider. Kostnaderna för assistansen har ökat från 16 till 27 miljarder under den här tiden. Och det beror ju på att vi tycker de här frågorna är så viktiga.
– Det går inte med någon vilja i världen att påstå att de här frågorna varit prioriterade under de borgerliga mandatperioderna, sa socialdemokraten Lennart Axelsson. Det har vid ett flertal tillfällen varit en majoritet i riksdagen som sagt åt regeringen att lagen, paragraf 9a, måste ändras. Det är ju det som faktiskt skulle kunna göra att intentionerna i LSS skulle kunna bibehållas. Men det har inte kommit något.

Försäkringskassans hårdare praxis

De flesta i politikerpanelen var överens om att det största problemet idag är Försäkringskassans hårdare bedömningar vilket gör att allt färre blir beviljade assistans och att allt fler förlorar sin personliga assistans vid tvåårsomprövningen.

Tidigare hade Karin Flyckt redogjort för vad Socialstyrelsen vet om de som inte får personlig assistans.
– Vad vi ser så är det flera tusen personer som försvinner ur systemet varje år. Majoriteten av dessa får inga insatser alls, andra får hemtjänst eller boende med särskild service. De anhöriga blir väldigt hårt belastade.
– Det beror ju på Regeringsrättens dom 2009, sa Folkpartiets Maria Lundqvist Brömster. Den ligger bakom Försäkringskassans nya praxis och den har inskränkt intentionerna med lagstiftningen till att enbart bevilja integritetsnära delar av grundläggande behov som grund för assistansersättning. Så lagen, paragraf 9a, borde förtydligas.

Konsekvenser av samhällsdebatten

Miljöpartisten Agneta Luttropp menade att det inte går att skylla på dåliga ekonomiska tider och påminde om Sverige befann sig i en djup kris vid tiden då LSS-propositionen antogs.
– Trots krisen gick det att övertyga finansdepartementet och alla partier var överens.
Vänsterpartiets Eva Olofsson betonar problemet med att det inte är politiska beslut bakom förändringen. Hon menar också att en hel del av orsaken till både Regeringsrättens dom och Försäkringskassans ändrade praxis är de signaler som har getts i samhällsdebatten.
– Det är konsekvenserna av hela den här diskussionen om att reformen kostar för mycket och ett antal utredningar som alla har syftat till att få ner kostnaderna för assistansen.

Kvalitet kostar

När expertpanelen tog sig an ämnet ekonomi gav Bengt Westerberg Suzanne Furborg, vd på Handen Assistans AB, chansen att redogöra för hur ekonomin kan se ut i ett mindre assistansföretag. Hennes företag har filosofin att allt ska gå tillbaka in i verksamheten, till assistansanvändare och assistenter och endast 1/6 till delägarna. Hur stor vinst man får i ett assistansföretag beror på hur man lägger upp verksamheten. Kvalitet kostar, säger hon.
– Det beror på hur mycket tid man tar sig att vara en lyhörd partner till de kunder man har och på hur mycket man satsar på att assistenterna ska trivas i sitt yrke. Att de ska känna lugn och trygghet, sånt kostar pengar. Liksom kompetensutveckling. Sen är det en fråga om livskvalitet, att kunna göra det lilla extra för kunderna.
Men hon ser många oseriösa företag i branschen som inte satsar på det sättet och de kan ta ut stora vinster.
– Det är bara att se i deras bokföring, säger hon.

Jämföra aktörer istället för förbud

Magnus Roos ser i sin forskning skillnader mellan olika företag. Många tar ut stora vinster, men alla gör det inte, säger han. Han tycker inte att förbud är rätt väg att gå utan tror att det går att få bort de oseriösa genom att jämföra olika aktörer på marknaden.
– Forskningen har tagit fram möjligheter att jämföra olika kvalitetaspekter. Man kan kolla hur ett företag lever upp till dessa kvalitetskriterier. Det är ett problem att inte alla har förmåga till det, men de har å andra sidan alltid en företrädare som kan göra det åt dem.

Stoppa vinster i välfärden

När sedan politikerna talade om ekonomin i assistansen kom det att handla mycket om riskkapitalism. Vänsterpartiet har ännu inte lagt något förslag när det gäller just personlig assistans men Eva Olofsson tog ändå chansen att förklara sin syn på riskkapitalbolag. Hon sa att ett företag som Suzannes troligtvis inte har något att frukta i Vänsterpartiets Sverige men att riskkapitalbolagen inte skulle ha någon framtid i assistansbranschen.
– De säger att de återinvesterar i verksamheten men det handlar ju om att köpa upp mindre assistansföretag som sedan ökar värdet på egna bolaget, för att man sedan ska kunna sälja det vidare med så hög vinst som möjligt. Riskkapitalbolag har ett tydligt mål att på fyra, fem år öka vinsten så mycket som möjligt. De har inte som mål att driva bra assistans långsiktigt. Personlig assistans ska få kosta men skattebetalarna kommer att vilja se att pengarna går till bra kvalitet i assistansen.

Stoppa vänstern i välfärden

Moderaten Isabella Jernbeck replikerade.
– Då säger jag stoppa vänstern i välfärden. Det är företag som utvecklar och det går inte driva företag utan vinst. Byggbolag får göra vinst. De tar mer skattepengar. Det är ingen som frågar några som bygger en rondell vad de har för vinstmarginal. Väldigt många kvinnor jobbar i de här företagen. De måste få driva företag och tjäna pengar precis som elektriker eller asfaltsläggare som oftast är män.
Även Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet försvarar vinster i välfärden.
– Det är märkligt att godta vissa och andra inte, sa Maria Lundqvist Brömster, Folkpartiet, frågan är hur man ska göra med de här vinsterna hur man jobbar med kvalitetsfrågor.
Socialdemokraten Lennart Axelsson tyckte dock att det låter illa att jämföra personlig assistans med att bygga rondeller.
– Vi har varit väldigt blåögda när det gäller att ge utrymme till företag som de flesta av oss inte tycker hör hemma i branschen. Men då måste vi ju se till att reglerna kommer på plats. Moderaterna jämför betong och människor. Det är skillnad på att spara pengar på människor och de besparingar man kan göra i ”de hårda branscherna”. Den debatten tycker jag inte är svår att ta.

Efterlyser utredning för kostnader för helheten

Anders Andersson, Kristdemokraterna, saknar en helhetsbedömning och efterlyser en ordentlig utredning där alla kostnader och alla besparingar vägs in.
– De utredningar som har varit har varit ”stuprörsutredningar” och skulle ha stoppats redan innan de kommit till.
Agneta Luttropp var inne på samma spår och hänvisade till LO-ekonomen Dan Andersson som har en helt annan syn på kostnaderna för tillgänglighet jämfört med Finansdepartimentet.
– Man kan inte bara se assistansreformen som en kostnad, man måste kunna se allt vad den medför, att allt fler kan arbeta och att fler kan leva väl, sa Agneta Luttropp.

Text: Erik Tillander


Vidare läsning

Länk till debatt om kvalitet på konferensen

Länk till politikerdebatt på konferensen


Avhandling av Magnus Roos: Quality in personal assistance

Skicka sidan till: