läs skrivbordsversionen istället

Sophie Karlsson, IfA – ”Bedömningarna riskerar bli godtyckliga utifrån handläggarens uppfattning om hur människor lever”

Goda levnadsvillkor borde tillämpas även när grundläggande behov bedöms. Att Försäkringskassan talar om att man måste prioritera mellan olika behov riskerar leda till begränsningar. Det anser Sophie Karlsson, verksamhetschef på IfA, Intressegruppen för assistansberättigade.

Försäkringskassan definierade nyligen begreppet Goda levnadsvillkor i LSS. Se intervju med Försäkringskassan på Assistanskoll. Begreppet infördes i den LSS-proposition som dåvarande socialministern Bengt Westerberg skrev 1993. Sophie Karlsson anser att Goda levnadsvillkor beskriver den nivå som LSS ska tillförsäkra personer med omfattande funktionsnedsättningar som får en LSS-insats, tex personlig assistans.
– Det är den nivå som ”andra” utan funktionsnedsättning har möjlighet att uppnå för sina levnadsvillkor. Personer utan behov av stöd i sin vardag har fysisk och psykisk förmåga att själv utforma sitt liv på det sätt som man vill och därmed leva ett gott liv. Den som har behov av assistans ska ha samma möjlighet.
Hur ser du på den definition som Försäkringskassan nyligen har gjort av ”goda levnadsvillkor” i ett rättsligt ställningstagande?
– Jag anser att man inte fullt ut tolkar det som Goda levnadsvillkor är ämnat att göra, satt det i relation till hur andra medborgare kan utforma sina liv.
På vilket sätt?
– Dels att goda levnadsvillkor inte ska vägas in vid bedömningen av grundläggande behov, dels att man talar om att prioritera mellan behoven vilket kan bygga in vissa begränsningar.

Ska gälla även grundläggande behov

Att Försäkringskassan bara tillämpar detta på ”andra personliga behov” gör att de inte fullt ut lever upp till lagens målsättning, säger Sophie Karlsson.
– Även grundläggande behov måste sättas i relation till goda levnadsvillkor, och tolkas utifrån vilka möjligheter andra människor har i sitt liv. Om du t ex anser att det är goda levnadsvillkor för dig att duscha varje dag – människor utan funktionsnedsättning har möjlighet att duscha varje dag om man vill – så ska också personer i behov av stöd och service ha samma möjlighet, och du ska beviljas assistanstid för det. Det är däremot fel om du beviljas assistans med duschning bara fyra gånger per vecka med motiveringen att det är så ofta som personer utan behov av stöd och service i genomsnitt duschar.
Tror du att Försäkringskassans rättsliga ställningstagande är en del i att ”bryta utvecklingen av antalet assistanstimmar”?
– Jag tror att det rättsliga ställningstagandet kommit sig därav ja, som en del i arbetet att göra tydligare bedömningar. Antagligen hade en definition av begreppet kommit förr eller senare i alla fall eftersom även ISF nämnt det och det omnämns i direktiven till den pågående LSS-utredningen.
Vad tror du det rättsliga ställningstagandet kommer att leda till?
– Pessimisten i mig befarar att det leder till begränsningar i bedömningarna med hänvisning till att man måste prioritera bland sina behov. Optimisten i mig vill dock tro att det kommer att stärka den enskildes rätt och trygghet kring beviljad assistans och ge utrymme för att kunna tillgodose sina andra personliga behov.

Prioritering av behov riskerar leda till begränsningar

Människor prioriterar hela tiden mellan olika saker även om man har personlig assistans, säger Sophie Karlsson. Försäkringskassans uttalande riskerar dock att personer i behov av assistans måste avstå vissa saker i vardagen för att kunna göra vissa andra saker överhuvudtaget.
– Det låter som att man anser att personer i behov av assistans skulle kunna ha ”lyxen” att tillgodose alla sina önskemål om vad man vill göra i vardagen och att andra inte skulle kunna göra det.
Sophie Karlsson anser att utgångspunkten när man söker och beviljas assistans ska vara att den enskilde avgör vad man vill använda sitt liv till och hur man vill prioritera. – Dygnet har bara 24 timmar, varav i alla fall 3 timmar per dygn går till grundläggande behov om man är beviljad assistansersättning. Antagligen går ytterligare 8 timmar till dygnsvila och då återstår 13 timmar till allt annat som människor företar sig i vardagen. Så länge de behov en person angett ska tillgodoses med stöd av assistans och inte överstiger dygnets timmar eller verkar helt orimliga utan faktiskt genomförbara så kan inte assistanstimmarna begränsas med hänvisning till att man måste prioritera. Att säga att man måste prioritera riskerar att medföra att assistansanvändare inte har samma möjligheter som andra att utforma sitt liv, utan får nöja sig med en nivå som är ”nog”.

Bedömningarna blir godtyckliga

Enligt Signe Holmlund på Försäkringskassan har handläggarna ingen specifik vägledning när de bedömer vilket liv den sökande ska ha för att kunna leva som en person i motsvarande ålder och livssituation. Det kommer att vara både bra och dåligt i enskilda fall menar Sophie Karlsson.
– Det är bra för de som har en handläggare som har en vid uppfattning om hur människor i motsvarande ålder och livssituation lever. Det är dåligt för de som har en handläggare med mer begränsad uppfattning om hur människor lever. Bedömningarna riskerar bli godtyckliga utifrån handläggarens uppfattning och erfarenhet. IfA vill här se ett förtydligande om att målet är att fullt ut ha samma möjligheter som personer utan behov av stöd och service har och att det innefattar många olika livssituationer, precis som för befolkningen i övrigt.
Vad skulle vara fel förhållningssätt här?
– Att man försöker sätta en standard för hur människor lever och kräver att personer i behov av assistans ska leva efter den standarden.

Brott mot den enskildes rättigheter

Det står i förarbetena till den ursprungliga LSS–propositionen (sid 172) att goda levnadsvillkor innebär att insatserna ska vara varaktiga, att man ska kunna lita på att hjälpen ges så länge behoven föreligger och att det ska finnas kontinuitet. Den senaste tiden har en rad domar i Högsta förvaltningsdomstolen begränsat rätten till assistans.
Är det ett brott mot goda levnadsvillkor när stöd idag dras tillbaka efter nya domar i HFD och förändrad rättspraxis?
– Det är ett brott mot den enskildes rättigheter när stöd plötsligt upphör eller förändras. Det är inte acceptabelt i ett rättssamhälle där man ska kunna känna trygghet i förhållande till myndigheterna och det som beviljats, säger Sophie Karlsson.

Sophie Karlsson intervjuades av Kenneth Westberg 2016-11-18

Skicka sidan till: