läs skrivbordsversionen istället
Kommunerna har svårt att se LSS och personlig assistans som en rättighet. De värnar sitt kommunala självstyre för att få politiskt utrymme att använda pengarna som de vill. Det sade Arbetets politiske redaktör Martin Klepke i ett webbinarium under MR-dagarna.
Under MR, Mänskliga rättighetsdagarna, arrangerade Independent Living Institute och STIL den 21 april ett webbinarium med titeln: Har du makt över ditt liv? En fråga om var du bor om skillnader i stöd i olika kommuner och regioner.
Annika Taesler, författare och styrelseledamot STIL, berättade om tiden efter att hon skadade sig för 17 år sedan. Hon tillhörde Stockholmsregionen och hade turen att hamna på en specialiserad klinik.
– Man fick hela tiden höra skräckhistorier om andra med samma skador som hamnat på långvården i någon kommun någonstans för att det inte fanns resurser och där de i värsta fall kunde bli kvar i flera år. Det var ett tydligt exempel på hur lyckligt lottad jag var som tillhörde en kommun med resurser och kunskap.
Webbinariet handlade till stor del om problem med det kommunala självstyret. Insatser för personer med funktionsnedsättning konkurrerar med en rad andra kommunala budgetposter samtidigt som kommunpolitiker ofta saknar medvetande om både svensk rättighetslagstiftning och FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, Funktionsrättskonventionen.
Martin Klepke, politisk redaktör på Tidningen Arbetet och debattör i Panelen i P1-programmet Godmorgon världen, sade att han ofta mött det han kallar ”den heliga kommunala bestämmanderätten” då han jobbat med politisk journalistik.
– Det finns inget kommunpolitiker värnar om så mycket som det kommunala självstyret. Inte för att spara pengar till varje pris, utan för att man vill ha det politiska utrymmet att använda pengarna som man vill. De har svårt att se skillnaden mellan rättighetslagstiftning och den vanliga budgetstyrda verksamheten i kommunerna.
En aktuell fråga idag är huvudmannaskapet för personlig assistans. Januaripartierna har tänkt lägga fram en utredning om ett förstatligande av assistansen, som sedan LSS tillkomst varit delad mellan kommunerna och staten. För att få statlig assistansersättning via Försäkringskassan krävs att man har minst 20 timmars så kallade grundläggande behov medan de som har mindre än 20 timmar får söka assistans i sin hemkommun. Det är en olycka säger Annika Taesler.
– Försäkringskassans bedömning har dragits åt mer och mer så att det i princip krävs att assistenten ska ha handen på den assistansberättigades hud för att det ska räknas som grundläggande behov. Det gör att många hänvisas till kommunerna med ibland mycket dåliga resurser. En eller ett par assistansanvändare kan bli en mycket stor utgiftspost i en sån kommun, vilket till och med kan leda till att andra invånare i kommunen vänder sig emot assistansanvändarna.
De båda juristerna Anna Quarnström, Synskadades Riksförbund, SRF, och ordförande i Funktionsrätt Stockholms län och Ola Linder, projektledare för ILI-projektet Artikel 19 som verktyg, tog upp problemet med att LSS ses som en välfärdsfråga istället för en rättighetsfråga.
– Det är ett problem att personlig assistans ses som en välfärdsfråga snarare än en rättighetsfråga. Konventionen klargör hur de mänskliga rättigheterna ska säkerställas för personer med funktionsnedsättning men de betraktas ändå inte som personer med rättigheter.
Anna Quarnström sade att det under Corona-pandemin varit enkelt att åsidosätta de mänskliga rättigheterna och att rätten inte varit absolut utan villkorad. På många håll har daglig verksamhet eller ledsagarservice ställts in och SKR, Sveriges kommuner och regioner, hemställde till regeringen om att få riva upp beslut om LSS och SOL.
– Det var iögonfallande att den stora organisation som ska bevaka välfärden var villig att föreslå något sådant. Det var ett åsidosättande av rättigheter som vi inte har sett på mycket länge och som borde uppmärksammats mer.
Anna Quarnström berättar att hon i sitt jobb som jurist på SRF ibland får fall där rättigheterna tycks helt satta ur spel.
– Det finns människor som får två timmars ledsagning i månaden. De kan alltså inte röra sig utanför sin bostad mer än två timmar i månaden.
Moderatorn Erika Wermelin, kommunikationschef, STIL, tog upp det paradoxala i att det trots funktionsrättskonventionen och alla lagar kommer förslag och beslut av det slaget som Anna Quarnström vittnat om. Vad är det som saknas? frågade hon. Annika Taesler svarade.
– Jag är inte jätteförvånad. Assistansfrågan har alltid haft ett inslag av filantropi över sig; typ ”det här gör vi för att vi i Sverige är så goda människor”. Men det innebär samtidigt att det är i mån av tid och pengar, då är det inte så konstigt att det får stryka på foten i en kris.
Annika Taesler säger att begreppet mångfald enbart översätts till kön och etnicitet men inte till funktion.
– Vi måste få in funktion i det offentliga samtalet när det handlar om representation, alltså på områden som på TV, i Riksdagen eller på listor på Sveriges sexigaste i någon skvallertidning. Vi måste ut till den breda allmänheten.
Anna Quarnström fortsatte:
– Vi måste göra upp med vilka som ska inkluderas i folkhemmet. Folkhemmet har inte släppt in personer med funktionsnedsättning även om Per Albin Hanson på sin tid hade en vision om det. Det var först med LSS som vi togs på allvar men nu har vi hamnat efter igen då till exempel personer med grava synskador och blinda inte längre omfattas av LSS trots att det var tänkt så från början.
Som politisk journalist säger Martin Klepke att han under de senaste 20 åren ständigt får höra om kostnaderna som det viktigaste problemet. Hur man än vrider och vänder på frågan kommer man tillbaka till de ”skenande kostnaderna”, säger han.
– Man jämför alltid med utgiftsposter som har betydligt lägre kostnader och då är det klart att det ser ut som att assistansen har höga kostnader. Men man kan lika gärna jämföra med helt andra kostnader, till exempel hela socialförsäkringskostnaden där LSS är en mycket liten del. Eller hur stor del kostnaden är av BNP, som mäter hur rika vi är som nation. Där har kostnaderna sjunkit på det här området, fast man oftast säger tvärtom. Det får vi aldrig höra och det är väldigt sorgligt.
Erika Wermelin avslutade med att be var och en i panelen om en framtidsspaning i spåren av Coronapandemin. Så gott som alla var optimistiska. Martin Klepke pekade på att pandemin visat vårt behov av varandra:
– Trots SKR:s obegripliga försök att stänga ner grundläggande LSS-insatser med hänsyn till pandemin är jag optimistisk. Pandemin har visat hur mycket vi behöver varandra och hur sårbara vi är. Det har skapats ett bättre diskussionsunderlag framöver.
Anna Quarnström sade att välfärdsfrågorna har kommit upp på den politiska kartan.
– Sedan gäller det att alstra det, sade hon.
Ola Linder tar dock inte en bättre politik för given. Han tog upp att LSS tillkom många år före funktionsrättskonventionen och att både LSS och att resten av den svenska funktionsrättspolitiken behöver ses över. Det kommer krävas fortsatt hårt jobb:
– Jag tror att det kommer att krävas en aktiv politik och jag efterlyser en betydlig mer systematisk ordning för policy-skapande utifrån FN-konventionerna och de mänskliga rättigheterna. Då måste vi i rörelsen gräva oss ner i politiken och granska vad det verkligen betyder, sade Ola Linder.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.