Krönika
Thomas Juneborg
Försäkringskassan hänvisar till domar som är oförenliga med LSS intentioner
Thomas Juneborg är assistansanvändare,
talesperson för VIMPA, Vi med personlig
assistans i Jönköpings län, talesperson för
STIL i Jönköping, samt Vice Ordförande
i Funktionsrätt, Jönköpings län.
För några veckor sedan intervjuades läkaren och författaren David Eberhard av Assistanskoll. Han riktade hård kritik mot hur Försäkringskassan tillämpar LSS vid beviljandet av personlig assistans. Försäkringskassans försvar var bristfälligt. Det är mycket tydligt att Försäkringskassan i sin myndighetsutövning alltmer styrs av ekonomiska faktorer istället för faktiska behov. Domarna myndigheten hänvisar till är oförenliga med både LSS intentioner och artikel 19 i Funktionsrättskonventionen.
Att statens myndigheter och kommunerna måste arbete utifrån de lagar som Sveriges riksdag stiftat är en självklarhet i ett demokratiskt samhälle. Ändå upplever alltfler som berörs av den statliga assistansersättningen att Försäkringskassan skärmat sig mycket långt från vad LSS föreskriver när besluten om assistansersättning fattas. Jag upplevde själv 2017 när jag var ytterst nära att förlora den statliga assistansersättningen att myndigheten inte var det minsta intresserad av mina faktiska behov. Jag kände att hela ”omprövningen” enbart handlade om att jag skulle hamna under 20 timmar/vecka i grundläggande behov.
David Eberhard är mycket kritisk till hur Försäkringskassan tillämpar lagen som han menar är mycket långt från att ta hänsyn till våra faktiska behov. David Eberhard säger också att hur staten ser på en reform som assistansersättningen är ett bra mått på hur utvecklad en civilisation är. Försäkringskassan lämnade senare en replik och avfärdade som väntat kritiken. Svaren kan sammanfattas så här:
- Vi bedriver ingen egen agenda och vi låter oss inte påverkas av andra
- Vi följer lagen och rättspraxis
Hur hållbara är dessa motargument från Försäkringskassan?
Att myndigheten inte påverkas av utomstående faktorer stämmer helt enkelt inte. Hösten 2015 fick Försäkringskassan nya direktiv från regeringen. Där står uttryckligen att ”utvecklingen med antalet beviljade timmar” måste brytas”. Det finns knappast någon berörd som inte håller med om att Försäkringskassan tog detta direktiv på största allvar. Ungefär 2500 personer har förlorat statlig assistansersättning efter det. Direktivet anser jag dessutom bryter mot en viktig grundbult i rättighetslagen LSS. Att det faktiska behovet av stöd och hjälp ska avgöra hur många timmar Försäkringskassan beviljar i assistansersättning, inte hur många timmar regeringen anser är ”rimligt”.
Relativt nyligen presenterades också en studie från Linnéuniversitetet i Växjö som tydligt visade att ekonomiska mål/besparingar i allt större utsträckning styr Försäkringskassans arbete i beviljandet av statlig assistansersättning istället för att bevilja timmar efter behov. Docenten Ulrika Järkestig Berggren som gjorde studien, och som intervjuats på Assistanskoll, är tydlig med att det är uppenbart att tidigare mål om inkludering ersätts av krassa ekonomiska mål där det gäller att hålla budgeten.
När det gäller att följa lagen hänvisar Försäkringskassan i svaret till prejudicerande domar, särskilt nämns domen från 2015 som inskränkte det femte grundläggande behovet – ingående kunskap om brukaren. Det är sant att domen haft stor effekt men i svaret framställs det som att det är huvudförklaringen. I själva verket inleddes allvarliga försämringar redan 2009 (målnummer 5321-07) när de grundläggande behoven inskränktes generellt. Det är det verkligt centrala domslutet, den dom som HFD avkunnade 2015 byggde egentligen ”bara” vidare på domen 2009 och inskränkte definitionen av grundläggande behov ytterligare. Även domarna om egenvård (2012) och ”transportdomen” (2017) bygger också vidare på 2009 års dom.
Att hjälpbehoven är individuella och ska bedömas därefter framgår av LSS § 7 men de domar som lett fram till dagens situation och som Försäkringskassan alltid hänvisar till anser inte att samtliga delmoment ska räknas vid behovsbedömningen, enbart ”integritetsnära behov” räknas som grundläggande behov. Det går inte att göra riktiga individuella behovsbedömningar om inte samtliga delmoment räknas.
Sedan 10 år tillbaka är FN-s Funktionsrättskonvention ratificerad. I de s.k. allmänna kommentarerna till den centrala artikel 19 (ett självständigt liv, personlig assistans och Full delaktighet i samhället) framgår mycket tydligt att hela hjälpbehoven ska bedömas, orsak till hjälp/stödbehovet är också irrelevant. Där finns därmed ingenting som stödjer begreppet ”integritetsnära hjälpbehov” eller att som (domen 2015 gör) dela upp rätten till personlig assistans, beroende på om funktionsvariationerna är fysiska, psykiska/intellektuella. Domsluten i Regeringsrätten/HFD bryter därmed mot centrala delar i konventionen.
Funktionsrättskonventionen är inte lag i Sverige men med ratificeringen har Sverige åtagit sig att följa konventionens artiklar. Med stöd av detta menar jag att Försäkringskassan i sin myndighetsutövning hänvisar till domar som är oförenliga både med LSS intentioner och Funktionsrättskonventionen. Därmed kan inte Försäkringskassan heller vara skyldiga att följa domar som uppenbart inte är förenliga med den konvention svenska staten åtagit sig att följa. Jag anser också att Försäkringskassan inte på ett rimligt sätt förklarat följande:
Hur kan myndigheten, i en individbaserad lagstiftning där de individuella behoven är centrala, tillämpa en dom som berör en person på tusentals personer med olika behov?
Avslutningsvis några ord om läget för assistansreformen. Trots alla vallöften befinner sig assistansreformen fortfarande i samma läge som valnatten. Tvåårsomprövningarna är frysta och det är oerhört svårt att bli beviljad statlig assistansersättning. Parallellt med detta höjs inte schablonen för den statliga assistansersättningen tillräckligt 2020 heller för att täcka ökade lönekostnader. Därmed fortsätter en långsam indirekt strypning av assistansreformen genom otillräcklig finansiering.
Thomas Juneborg 2019-10-01