Försäkringskassan bemöter David Eberhard
Andreas Larsson, verksamhets-
områdeschef vid avdelningen
för funktionsnedsättning
I en replik (nedan) bemöter Andreas Larsson, verksamhetsområdeschef vid avdelningen för funktionsnedsättning, David Eberhards kritik mot Försäkringskassans bedömningar av assistansersättning.
Andreas Larsson, verksamhetsområdeschef:
I en intervju i Assistanskoll den 27 augusti beskriver David Eberhard den viktiga roll den personliga assistansen spelar i vårt samhälle. Vi på Försäkringskassan, som har till uppgift att se till att rätt ersättning går till den som enligt lagen har rätt till den (och dessutom stävja brottsligt utnyttjande), håller helt med om detta. Lagstiftningen om LSS är en viktig del i ett samhälle där alla människor – oavsett funktionsförmåga och behov av stöd – kan delta.
Om vi ska ha en diskussion om den personliga assistansen är det dock viktigt att utgå ifrån fakta. Det är riktigt som artikelförfattaren skriver att antalet som får ersättning minskat jämfört med 2016. Men att insinuera att det är en konsekvens av konflikträdsla och cynism är direkt felaktigt.
Försäkringskassans beslut grundas på lagstiftning och rättspraxis. En myndighet är skyldig att arbeta inom det ramverk som uppdragsgivaren och lagstiftaren ger. Allt annat vore orimligt, felaktigt och inte minst rättsosäkert. Självklart för vi också en dialog med vår uppdragsgivare och påpekar saker vi ser inte fungerar som avsett.
De förändringar inom assistansen som skett från 2016 och som diskuteras i artikeln är huvudsakligen följder av en dom i högsta förvaltningsdomstolen (HFD) som innebär att enbart personer med en psykisk funktionsnedsättning kan få assistans för det behov som i lagstiftningen heter ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper”. Tillsammans med fyra andra i lagen fastställda behov utgör detta grunden för om någon har rätt till ersättning eller inte. Totalt måste den som söker bedömas ha mer än 20 timmar i veckan i hjälpbehov för just dessa fem. Det är inget Försäkringskassan kan vara mer eller mindre ”rigida” med. Det är lagen.
En annan förklaring till förändringen är att det är andra individer som söker assistansersättning. Under 2018 var anledningen till avslag i ungefär en tredjedel av fallen att de sökande inte tillhörde någon av de grupper (personkretsar) som definieras i LSS - vilket också är ett krav för att beviljas ersättningen. Detta trots att varken personkretsarna eller Försäkringskassans tillämpning förändrats. Många av dessa människor kan naturligtvis ändå ha ett stort behov av stöd, men som lagen är utformad är det inte möjligt att ge dem det inom ramen för just LSS.
Samtidigt som Eberhard bygger sin argumentation på erfarenheter från enskilda ärenden för han fram idén om att våra medarbetare tillämpar anekdotisk bevisföring för att rättfärdiga en hårdare linje i bedömningen. Jag kan garantera att så inte är fallet. Ansökningar om assistansersättning prövas objektivt och sakligt. Är lagstiftningens krav uppfyllda beviljar vi ersättning. Om inte, så avslår vi ansökan. Vi arbetar inte efter någon dold agenda eller låter oss påverkas av förutfattade meningar.
Andreas Larsson, verksamhetsområdeschef Försäkringskassan
Vidare läsning