läs skrivbordsversionen istället
Medan synskadade i Sverige lever med kraftigt nedskuren ledsagning, visar ett inspirerande exempel från Tyskland hur de kan leva självständiga liv med personlig assistans. Jonas Franksson, ordförande i STIL, efterlyser ett paradigmskifte, där Sverige åter ser funktionsnedsatta som fria medborgare och inte som patienter.
Assistanskoll intervjuade nyligen Sabine Görg, en gravt synskadad i Oldenburg i Tyskland. Hon har beviljats 95 tim personlig assistans/månad via personlig budget. Ur ett svenskt perspektiv är detta spännande på många sätt, säger Jonas Franksson
– Dels med tanke på de otroliga nedskärningar som skett av ledsagning i Sverige. Men också att synskadade hade rätt till personlig assistans från första början 1994, en rätt som togs bort liksom den senare togs bort även för dövblindhet.
Anna Quarnström berättade i en intervju på Assistanskoll att synskadade idag i bästa fall beviljas 10-14 timmar ledsagning per månad. Varför har synskadade i Sverige fått så stora försämringar? Jonas Franksson säger att olika grupper har olika förutsättningar.
– Jag vet hur svårt det är, men man kan väl säga att assistansanvändarrörelsen varit relativt framgångsrika med att försvara sina intressen. Samtidigt, hade det bara handlat om personer som mig som blir fast i hemmet om jag inte får assistans, hade vi nog blivit lika illa behandlade.
Hur menar du?
– Många assistansanvändare skulle hamna i dyra institutioner eller på sjukhus om de inte får personlig assistans, vilket skulle kosta staten ännu mer.
Det låter väldigt cyniskt…
– Ja, när man drar in synskadades stöd, leder det ofta till att man inte kan ta sig ut ur sin lägenhet och blir beroende av anhöriga. Stat och kommun tjänar mer pengar på det än om man skulle dra in assistans för personer med mer omfattande behov.
Jonas Franksson säger att han blev mycket glad när han läste intervjun med Sabine Görg på Assistanskoll och att hon verkar ha en assistans som speglar hennes behov som synskadad.
– Jag blev glad när jag läste att hon fått assistans för till exempel hjälp att handla, fixa datorn, laga kläder och utöva fritidsintressen. Någonstans i allt detta anar jag en besjälad handläggare, något vi hade i Sverige på 90-talet, handläggare som tyckte att det var meningsfullt att ge människor självbestämmande. Nu har handläggarna fått en ren kontroll- och sparfunktion.
De är väl styrda av myndigheten?
– Ja, och med en sådan roll blir det en annan typ av människa som söker sig till jobbet. Det blir snarare personer som är besjälade av att vara kontrollanter.
Sabine Görgs assistans utgår inte från vårdbehov som måltider, av/påklädning och hygien, utan är ett integrationsstöd (Eingliederungshilfe) för att delta i samhället. Jonas Franksson ser det som mer i linje med Funktionsrättskonventionen.
– I Sverige bröt vi med det medicinska sättet när personlig assistans infördes 1994 och 2000 antog svensk riksdag handlingsplanen ”Från patient till medborgare”. Det fanns en stark medborgarrättstanke. Men efter att de grundläggande behoven kom in i lagstiftningen 1996, gick allt långsamt över i en mer medicinsk inriktning, och vi har idag gått tillbaka till att bli patienter igen. Idag är det totalt Kafkaartat när man räknar minuter och sekunder i behovsbedömningarna.
Idag har Jonas Franksson själv fått rätt i domstol att ha assistans på arbetet, så nu drar kommunen ner på andra områden så hans assistans sker mest på jobbet.
– Då känns det befriande att läsa om Sabine Görg, som verkar ses mer som medborgare. Detta är något vi måste komma tillbaka till i Sverige.
När assistansen kom 1994 var Försäkringskassan en myndighet som stod på vår sida och som hade tillit, säger Jonas Franksson.
– Nu är det en kontrollmyndighet. Vi har horribla exempel på personer med oförändrade behov men som måste betala tillbaka assistansmedel, för att de inte har rapporterat in den ena eller andra förändringen i sitt liv.
Jonas Franksson anser att människosynen verkar ha förändrats hos många människor på olika nivåer i Sverige.
– Det politiska systemet och myndigheter verkar ha slutat känna skam för hur illa man behandlar människor.
Varför känner man ingen skam, tror du?
– Jag vet inte, det är någonting i vårt samhällsklimat, man har inte en solidarisk syn längre, vilket var mycket tydligt i senaste regeringsförklaringen, där inte ett ord sades om funktionsrätt eller personlig assistans, bara jakt på fusk och kriminalitet.
Hur ser du på intervjun med Sabine Görg i det sammanhanget?
– Jag hoppas att politiker läser den här artikeln och känner lite skam, vi borde kunna bättre i Sverige än så här.
Jonas Franksson tycker om modellen med personlig budget som finns i bland annat Tyskland. Han anser att den liknar hur det såg ut i början i svensk assistanslagstiftning.
– I början var den svenska modellen mer ett kontantstöd, som sedan av olika skäl reglerats. Den typen av frihet är för mig tilltalande men totalt främmande i den uppstyrda och fyrkantiga verklighet som råder i Sverige idag. Idén med personlig budget bygger mycket på tillit, en tillit som helt försvunnit i det svenska systemet.
Om personlig budget ska fungera i Sverige, behöver man kombinera det med det som är bra i Sverige. Dels att det är en rättighetslagstiftning, dels att målet i lagen är goda levnadsvillkor, säger Jonas Franksson.
– Sabine Görg har ett mycket bättre liv än de flesta svenska synskadade. Samtidigt undrar jag hur det tyska systemet fungerar för personer med mer omfattande behov?
Borde Sverige titta mer på andra länder?
– Ja, det tycker jag, men man ska titta på det som är bra. Problemet är att när man tar inspiration från andra länder, till exempel Åsa Regnérs LSS-utredning så inspirerades de av det som inte var bra, bland annat inskränkningar för anhörigassistans.
Ur ett svenskt perspektiv är det även intressant att Sabine Görg beskrev en annan person som bodde i samma stad, men i en annan stadsdel där det var svårare att beviljas personlig assistans, säger Jonas Franksson.
– Det där kan vi se i Sverige idag också, till exempel i Stockholm. Det är lättare att få assistans i vissa stadsdelar än andra.
Sabine Görg har inte kunnat tillsätta hälften av de assistanstimmarna hon beviljats. Även det är en problematik som finns i Sverige, säger Jonas Franksson.
– Vi har haft jättesvårt att hitta assistenter under många år, särskilt efter pandemin. Men det har kanske blivit lite lättare nu när ungdomsarbetslösheten är hög, säger Jonas Franksson.
Artiklar på Assistanskoll: skriv till Kenneth, telefon: 070-859 15 44 eller 08-506 22 181. (telefonsvarare finns)
Assistansanordnarnas profiler: skriv till Algren, telefon: 08-506 22 177. (telefonsvarare finns)
Om cookies och personuppgifter på Assistanskoll
Assistanskoll är en tjänst av
Independent Living Institute
Storforsplan 36, 10 tr
123 47 Farsta
Tel. 08-506 22 177.