läs skrivbordsversionen istället

Att instruera sina assistenter

Ända sedan jag gick med i det s.k. STIL‑projektet i mitten av 80-talet och fick mina första personliga assistenter har jag varit intresserad av hur man bäst instruerar och lär upp sina anställda. När man har talsvårigheter som jag så vill man inte gärna behöva rabbla samma visa om och om igen. Istället vill jag att assistenterna ska komma ihåg hur jag vill ha det. Jag vill ju kunna lägga tid och kraft på annat.

Därför har jag funderat mycket på vad som är det mest pedagogiska sättet att informera och instruera min personal. För mig är det ett sätt att rationalisera min livsföring. En del andra arbetsledare nöjer sig tyvärr med att det tar två timmar att komma upp ur sängen - de gör själva assistansen till en livsföring. I brist på annan sysselsättning tycks de ägna hela dagarna åt sina basbehov, som att gå på toa, tvätta sig och äta. Men själv skulle jag uppfatta ett sådant liv som oerhört tråkigt. För mig är det istället väsentligt att assistansen löper så smidigt som möjligt så att jag kan ägna mig åt annat.

Att leva aktivt

Meningen med assistansreformen var ju aldrig att vi skulle bli helt och hållet uppslukade av den personliga assistansen. Meningen var istället att vi skulle få möjlighet att leva som andra och få kontroll på tillvaron. Det är inte assistenterna som ska utgöra vår huvudsysselsättning och vårt sällskapsliv.

Men i Sverige ställs det tyvärr alltför låga krav exempelvis på att vi ska ut och jobba. I många sammanhang betraktas vi funktions­hindrade istället som sjuka och oförmögna till att bidra med något. Det är lätt att man anammar den synen på sig själv och börjar se på sig själv som sjuk, eländig och otillräcklig. Det kan leda till att man inte får upp ögonen för allt det där som man skulle kunna göra med personlig assistans. Men man behöver faktiskt inte ägna hela dagarna åt att kissa och bajsa.

Att skriva listor

I början brukade jag sätta upp listor på jobbet och hemma - listor som berättade in i minsta detalj hur jag ville ha assistansen. Man kunde lätt få intryck av att jag betraktade mina assistenter som dumma robotar. Här är några exempel.

Rätt snart kom jag dock fram till att det här inte var ett bra sätt att behandla sin personal. Jag förutsatte ju att de inte klarade av att lära sig något utantill. Följden blev också mycket riktigt att de inte lärde sig några rutiner utan istället helt och hållet stödde sig på listorna.

Eftersom listorna var så pass detaljerade så gav detta dessutom intryck av att jag krävde kadaverdisciplin. Det var lätt att tro att jag var en person som ville ha full kontroll över min medarbetare.

Så var det också i början av min karriär som arbetsledare och jag tror att detta gäller för många. Osäkerheten gör att man distan­serar sig från sina medarbetare. Man försöker hitta sätt att markera att här är det som jag som bestämmer.

Ett annat exempel på min osäkerhet i början var att det för mig framstod som helt otänkbart att låta assistenterna få träffa varandra. Jag var helt enkelt rädd för att detta kunde leda till att jag skulle tappa kontrollen. "Söndra och härska" var det som gällde.

Institutionsvistelser

Har man levt länge utan personlig assistans så kan det ha inne­burit att man har saknat kontroll över de grundläggande livsfunktio­nerna. De av oss som har vistats på sjukhus eller andra institutio­ner har vant sig vid att det är personalen som har kontrollen. Inte så sällan gaddar de ihop sig om man exempelvis skulle vara besvärlig och begära någonting extra.

Detta kan göra oss rädda för att tappa kontrollen när vi väl får personlig assistans, och följden kan då bli att vi försöker utöva en minutiös kontroll över våra anställda. Men det är aldrig så angenämt att arbeta i en sådan arbetsmiljö. Många assistenter kan känna att de inte blir tagna på allvar. De blir inte betrodda, och kan till och med känna sig misstänkliggjorda, vilket gör att de slutar efter ett tag.

Släpp på kontrollen

När man får mer erfarenhet som arbetsledare upptäcker man att man kan släppa på den här minutiösa kontrollen. Man kan visa mer förtroende för sina anställda, vilket gör att de växer och kvaliteten på den personliga assistansen förbättras. Men för mig har det varit en utdragen process och varje gång som någon assistent har kommit tillbaka efter en längre tids bortovaro, har vi tillsammans kunnat konstatera att mitt kontrollbegär har minskat ytterligare lite grann.

Jag tror att vårt ibland överdrivna behov av kontroll ofta har sin grund i en rädsla för att göra fel. På en del områden är jag själv pedant - jag tillåter inte mig själv att göra några misstag. Därför tillåter jag inte heller andra att göra fel, och för att undvika detta försöker jag ibland utöva för mycket kontroll. Men det leder bara till större nervositet och därmed risken att ännu fler fel begås. Den enda boten mot detta är att börja tillåta sig själv att göra misstag, och inse att det inte finns någon människa som är perfekt - inte ens du själv. Misstag är istället något vi ska ta vara på och som vi kan lära oss något av.

Endast den som låter bli att göra något kan undgå att ibland göra fel.
Vladimir Lenin (Han borde ju veta.)

Assistentpärmen

På sistone har jag alltmer börjat använda en för att informera mina assistenter. Det finns inte längre några listor uppsatta i min bostad eller på min arbetsplats. Jag har även upptäckt att det inte räcker med att ge assistenterna en arbetsbeskrivning och sedan tro att allt är frid och fröjd. Istället är det så att assistentjobbet förändras hela tiden eftersom mina behov förändras. Nya arbetsuppgifter tillkommer och gamla arbetsuppgifter försvinner. Därför har jag funnit det mycket smidigt att använda den här pärmen.

Dessutom är det så att alla behöver påminnelser, exempelvis när man kommer tillbaka från en längre semesterledighet. Vi människor behöver få informationen presenterad för oss på olika sätt - både muntligt och skriftligt - både i ord och i bild - både genom att se och genom att göra efter. Det är viktigt att komma ihåg att vi väljer olika sätt att ta till oss information. Vill man nå fram som arbetsledare är det därför bra om man kan försöka kommunicera sitt budskap på olika sätt. Att vara arbetsledare är således i allra högsta grad en pedagogisk och kommunikativ uppgift.

I assistentpärmen har jag samlat information om arbetsuppgifter, kollektivavtalet, avtalsförsäkringar, aktuell löneinformation, arbetsmiljöinformation, brandskydd, första hjälpen med mera. Så här informerar jag exempelvis om trottoarkanter.

Från början var den här assistentpärmen utformad av min assistansanordnare STIL, men den behövde vissa justeringar. Våra assistansanordnare har ibland en tendens att betrakta oss arbetsledare som sjuka och oförmögna att ta vårt eget ansvar. Dessvärre utgör STIL härvidlag inget undantag.

Sjukt att se sig själv som sjuk

I den ursprungliga versionen av den här pärmen var det därför meningen att det även skulle finnas med medicinsk information. Det skulle också finnas med ett telefonnummer dit assistenten skulle kunna ringa om arbetsledaren blev allvarligt sjuk. Detta speglar det traditionella sättet att se på oss funktionshindrade - som sjuka, hjälplösa och svaga. Jag är självfallet inte betjänt av att den bilden vidareförmedlas till mina assistenter. Det skulle undergräva min roll som deras arbetsledare.

Tänk om Ericssons VD skulle börja med att informera sina nyanställda sekreterare om vart hon skulle ringa om han blev allvarligt sjuk. Vad signalerar detta till sekreterarna? Jag tror att vi arbetsledare måste vara mycket noga med vilka signaler vi sänder ut. Vill vi att våra assistenter ska respektera oss så måste vi respektera oss själva. Vi måste förstå att ett funktionshinder är något som uppstår i relation mellan omgivning och individ. Funktionshindret utgörs därför inte av själva sjukdomen eller skadan. Det finns ingen anledning att betrakta sig själv som sjuk eller skadad resten av livet bara för att man en gång fick MS eller var med om en trafikolycka.

Onödiga begränsningar

Betraktar man sig som sjuk eller skadad så för det bara med sig att man begränsar sin syn på sig själv. Man ser sig själv som oförmögen att leva och arbeta som andra. Då får du också räkna med att andra ser dig som sjuk, svag och eländig. För min egen del föredrar jag att omgivningen betraktar mig som potent, ståndaktig och rakryggad. Då får jag lättare att bland annat bli respekterad av mina assistenter.

I det sammanhanget tror jag att det kan vara viktigt att vara medveten om att det inte enbart är orden som visar vilka vi är. Det här med kommunikation är betydligt mer komplicerat och i vissa undersökningar har man lyckats visa att språket bara står för så lite som 7% av vår totala kommunikation.

Det betyder att om du som arbetsledare vill signalera självrespekt till din omgivning så räcker det inte enbart med att använda orden. Du måste också tänka på din kroppshållning och ögonkontakt med mera. Jag tror att det finns ett uppdämt behov bland oss arbetsledare av utbildning kring dessa frågor. Vi måste bli mer medvetna om hur vår självuppfattning kan påverka andras syn på oss.

Jag såg mig alltså tvungen att göra vissa ändringar i den assistentpärm som min assistansanordnare tillhandahöll. Jag ville inte bli betraktad som sjuk. När du ska välja assistansanordnare så tror jag att det är viktigt att se upp med sådana här tendenser. Det finns assistansanordnare som öppet skryter med att de arbetar med vård och omsorg. De har inte förstått att personlig assistans är något annat. Anlitar man en sådan assistansanordnare så får man vara beredd att stå sitt kast. Då ska man inte bli förvånad om kvaliteten på verksamheten är medioker.

Jag är inte intresserad av att bli vårdad eller sörjd för. Jag är intresserad av personlig assistans, och det är något helt annat. Har man inte förstått detta grundläggande faktum från assistansanordnarens sida, så tror jag att man har valt fel bransch.

I min omgjorde assistentpärm finns till exempel ett tjänstgöringsreglemente. I det reglementet informerar jag om vad som gäller vid sjukdom, ledighet etcetera. Jag berättar också om vikten av att passa tider.

Jag talar också i mitt tjänstgöringsreglemente om varför jag tycker att det är viktigt att vara uppriktig.

Tydlighet

Som du märker är jag väldigt hängiven tanken på att informera min personal. En orsak är att jag tror på tydlighet. Enda sättet för mig att få det som jag vill ha det, är att vara tydlig. Men på många sätt verkar vi ofta rädda för att vara tydliga mot varandra. Vi är rädda att bli avvisade. Vi är rädda för att hamna i konflikter. Det är som om vi tror att relationen kan skadas och kanske till och med haverera helt av en sådan uppriktighet.

Ändå är det precis tvärtom. Om vi inte talar om hur vi vill ha det, kan vi heller inte förvänta oss någon uppriktighet tillbaka. En sådan relation blir som ett teaterstycke och förr eller senare rasar allt när maskerna ramlar av. Tydlighet lägger alltså grunden för sunda relationer både privat och i arbetslivet.

Guldstjärnor

Men i min assistentpärm finns det inte bara instruktioner och annat tråkigt som syftar till att förstärka den här tydligheten. Man måste ju kunna ha kul också. Jag har därför även samlat en del mer lustbetonat material. Här finns bland annat en flik för ordvitsar. Flera av mina nuvarande assistenter har nämligen sinne för den sortens humor. Jag har också en läggning åt det hållet. För mig är det viktigt att på det sättet blanda humor och allvar. Det gör det roligare att titta i assistentpärmen. Dessutom är det så att vi lär oss bättre om vi får skratta och ha kul tillsammans. Det höjer energinivån.

Varje assistent har också sin egen flik i pärmen. Där får de skriva in sådant som de har lärt sig i sitt arbete. Det kan vara nya eller gamla handgrepp. På så sätt sprids den kunskapen till övriga assistenter. Det pågår alltså hela tiden ett kvalitetsarbete. För varje punkt de lärt sig får de en symbolisk guldstjärna. Det är mitt sätt att lite skämtsamt visa min uppskattning.

Jag tror att en sådan här ständig kvalitetsutveckling skulle behövas i alla assistentjobb. Ansar man inte ett trädgårdsland så blir det snart vildvuxet. Alla människor är individer. Så ock assistenter. Alla kan ha en egen uppfattning om vad god assistans innebär. Jämkas inte dessa uppfattningar så blir kvaliteten därefter - skiftande. I värsta fall kan den bli undermålig när assistenter upplever att det saknas någon form av uppföljning och kontroll.

När katten är borta dansar råttorna på bordet.

Sådant jag vill slippa

I min assistentpärm har jag även två flikar för sådant jag helst vill slippa. Där finns en flik för ord som ödmjukt undanbedes, som till exempel "brukare" och "handikappbil", och en flik för annat som undanbedes. Annat som undanbedes är till exempel överfulla soppåsar som inte byts ut och för sena ankomster.

På detta sätt blandar jag positiv och negativ information. En arbetsledare kan inte enbart vara positiv. Då blir man larvig. Inte heller går det att bara vara negativ. Då blir man gnällig och kverulerande. För att andra ska känna sig motiverade att jobba för en gäller det att kunna vara sig själv - och de allra flesta människor är både positiva och negativa.

Att sätta gränser

Även om mina assistenter har rätt att få tillräckligt med information för att kunna sköta sitt arbete så innebär det naturligtvis inte att de har rätt att fråga om vad som helst. Som arbetsledare är det avgörande att kunna värna om sin integritet. Detta kan vara extra svårt när man har behov av personlig assistans och därför viktigt att träna på.

Ibland gäller det att kunna använda sin kreativitet för ett hitta sätt att behålla den information som man inte vill ska läcka vidare. Jag har sett alldeles för många exempel på personer som bara gett upp och därmed tappat all känsla för sin integritet. Ett sådant beteende blir i längden självutplånande. De uppfattar sig själva som helt och hållet beroende av sina assistenter och det leder till osunda symbiosförhållanden. Detta kan inte vara bra för någondera parten.

Därför måste man sätta en gräns för vad man vill att de ska få veta om sig. Jag vill kanske inte att mina assistenter ska veta att jag har nylonstrumpor och högklackade skor i garderoben. På samma sätt måste mina assistenter sätta en liknande gräns. Den relation vi har med varandra är ju i första hand en arbetsrelation. Det handlar om ett jobb som ska bli utfört och vill man ha det utfört så måste man som arbetsledare tillåta sig en viss distans. Det går inte att visa hur mycket empati och närhet som helst.

Det innebär också att man som assistent inte ska behöva ta med sig jobbet hem. Jobb är jobb och fritid är fritid. Här är det också nödvändigt med en gränsdragning.

Kvaliteten på assistansen blir inte heller bättre av att man försöker utplåna sig själv och sina egna känslor och önskemål. Ibland talas det om att en empatisk förmåga är ett måste när man är personlig assistent, men jag är mer intresserad av att arbetsuppgifterna blir rätt utförda.

Video

Det senaste är att jag har börjat digitalisera innehållet i min assistentpärm, vilket gör materialet mer lättillgängligt. Det är också lättare att göra ändringar vid behov.

På egen bekostnad har jag införskaffat en bärbar dator som jag använder för detta ändamål. För mig är detta ett naturligt arbets­redskap som jag föreställer mig att många fler arbetsledare skulle ha användning för. Det är därför som det är så viktigt att både assistansanord­naren och försäkringskassan är vidsynta när det gäller arbetsledarens administrativa kostnader. Behoven är individuella och därför måste lösningarna skräddarsys, precis som när det gäller själva assistansen. Det fusk som har förekommit inom försäkringskassans egna väggar får inte leda till att arbetsledaren inte får den hjälp som han eller hon behöver för att utöva arbetsledarrollen.

Den dator som jag köpte är bland annat utrustad med en inbyggd liten videokamera. Det gör att jag kan spela in de olika arbetsmomenten.

För mig innebär detta en revolution. Det sägs ibland att en bild säger mer än 1.000 ord. En rörlig bild kanske säger mer än 10.000 ord. Det rör sig faktiskt om en pedagogisk revolution.

Har jag en assistent som är osedvanligt duktig på att bädda min säng så kan jag filma hela förloppet, för att sedan visa upp videon för mina andra assistenter. Tillsammans med dem kan jag gå igenom bäddningen steg för steg. Jag kan köra filmen hur många gånger jag vill, både fram- och baklänges, tills de bäddar precis som jag vill ha det, bara för att få slippa se filmen en gång till. Glömmer de något moment så kan jag spola fram till just det momen­tet för en repetition. Det är fantastiskt och inte minst är det lustfyllt för både dem och mig.

I och med att jag lägger ner tid och kraft på att producera dessa små filmer så får mina assis­tenter en djupare förståelse för hur viktigt det är för mig att jag får assistansen som jag vill ha den. Här kan du se ett exempel på dessa instruktionsfilmer.

Lycka till med att instruera dina egna personliga assistenter!

Bengt Elmén, 2007-11
Författare till boken "Assistans med glans" som du kan läsa mer om här:
http://www.bengtelmen.com/svenska/sboo.html

Tillbaka till texten
Att skriva listor

Frukost

  1. Fyll flaskorna på diskbänken med fil (+ 1,5 msk socker) resp. nyponsoppa, korka igen dem och ställ in dem på hylla E13.
  2. Gör två smörgåsar en mörk (gärna grov) med ost och en ljus (dock ej formbröd) med något annat pålägg t.ex. korv, leverpastej eller hamburgerkött.
  3. Lägg smörgåsarna i smörgåspapper i en plastpåse som ligger i låda O5. Lägg in smörgåsarna på hylla E13.
  4. Ställ fram flaskhållarna och smörgåsstället och två sugrör på köksbordet där jag brukar sitta.
  5. Tag dig själv en smörgås om du vill - nu eller senare. Det bjuder jag på.

Bäddning

  1. Drag upp rullgardinerna och vädra
  2. Skaka sängkläderna utanför ytterdörren pga dammallergi
  3. Lägg pyjamasen under huvudkudden
  4. Tänk på att stoppa in täcket under madrassen speciellt i fotändan ca 15 cm så det sitter kvar
  5. Gör likadant med överkastet, OBS sammetsidan uppåt
  6. Lägg dit den lilla vita kudden

Tillbaka till texten
Så här informerar jag exempelvis om trottoarkanter

Tillbaka till texten
Språket bara står för så lite som 7% av vår totala kommunikation

Tillbaka till texten
Jag berättar också om vikten av att passa tider

Att komma i tid

På många jobb tillämpas flextid - dock inte här. Jag förutsätter att Du passar våra överenskomna tider. Detta är också en fråga om respekt och förtroende. Var därför alltid noga med att skaffa tidtabeller om Du åker kollektivt. Lägg märke till att andra tider gäller för tåg och bussar på helger.

Väljer Du att cykla till jobbet så går det bra att byta om när Du kommer, men kom gärna lite tidigare så att Du kan börja jobba då vi har kommit överens. Tänk också på att det kan finnas hinder på banan. Ta tillräckligt med tid på Dig.

Att komma i tid handlar till stor del om att sluta skylla på yttre omständigheter. Så länge som man skyller på annat kommer man nämligen att fortsätta att komma för sent. En förändring kan bara ske när Du upptäcker att Du själv kan styra och ha kontroll över Din tid.

Jag skriver detta därför att det i det här jobbet är extra viktigt att passa tider. Du kan till exempel inte veta när Du kommer på morgonen om det är bråttom för mig att komma i väg, eller om jag måste göra mig klar till ett visst klockslag.

Tillbaka till texten
Varför jag tycker att det är viktigt att vara uppriktig

Att komma överens

Allt samarbete människor emellan bygger på förtroende, det vill säga att vi kan lita på varandra och att vi kan lita på varandras ord. Har vi inte det förtroendet för varandra så finns inte heller några förutsättningar för att samarbeta. Det gäller i alla relationer, tror jag. De människor som vi har i vår närhet vill vi kunna lita på.

I de flesta fall när jag har avbrutit ett samarbete med en assistent så har det berott på att jag inte har haft något förtroende kvar för honom eller henne. Det kan t.ex. ha berott på att någon har lovat att utföra något utan att det har blivit gjort. Det har då lett till en diskussion och har inte jag då fått tillräckliga skäl för varför det inte har blivit gjort så kan det ha lett till att vi har gått skilda vägar.

Därför är det mycket viktigt att man har en klar kommunikation med varandra, så att både Du och jag verkligen säger nej till sådant man inte vill göra. Då kan man alltid lita på att ett ja är ett ja.

Tillbaka till texten
Exempel på instruktionsfilmer

The Bag (1 minut 45 sekunder, 4,9 MB)

Här kan du se ett annat:

Dressing (11 sekunder, 306 KB)

För att kunna ta del av dessa exempel måste du
ladda ner och in­stallera programmet
QuickTime, som du hittar här:
www.apple.com/se/quicktime/ (finns för Windows och Mac).

Skicka sidan till: